Gick upp kl 7. Efter frukost startade jag från Uppsala kl 8.00 Det var mycket varmt redan på morgonen och väderprognosen hade lovat ca 30 grader under dagen. Jag cyklade gamla Stockholmsvägen över Sunnersta och Alsike. Vid Alsike mötte jag de första riktiga backarna sedan starten från Borlänge. Stannade vid en bensinstation iVassunda och frågade efter en gammal bekant som förut bodde i Vassunda. Ingen kände dock till honom längre.

Så småningom kom jag till Märsta där gamla vägen försvann och det började dyka upp cykelvägar. Jag cyklade lite fel i Märsta då jag inte hade någon karta med mig.Jag stannade till kl 11 i Upplands Väsby och åt en glass på MCDonalds. Hade nu cyklat 48 km från Uppsala. Vädret var varmt men molnigt. Jag hade mött några andra cykelturister som var på väg ut från Stockholmsområdet.

Någonstans efter Upplands Väsby började det bli svårt att hitta. Sverigeleden gör här märkliga slingor i Stockholmsförorterna och de stora vägarna är omöjliga att cykla på.Vid Rotebro kyrka var jag fortfarande på Sverigeleden men sedan kom jag till ett oerhört kuperat gammalt villaområde med namnet Edsviken. Där tog Sverigeleden-skyltarna plötsligt slut och jag hade inte den blekaste aning om var jag befann mig.Efter en stund uppgivenhet tog jag första bästa bilvägen och kom till en cykelväg med skylt "Stockholm". Denna cykelväg visade sig leda till Solna centrum. Nu visste jag att jag skulle hitta fram. Jag åt fish and chips på en grill och fortsatte sedan mot City. Cykelvägarna var fina och välskyltade. Ett problem är dock att de nybyggda cykellederna ofta - av naturliga skäl - sprängs in vid sidan av bilvägarna vilket innebär att de kan bli mycket kuperade.

Det var en mycket speciell känsla (för en lantis) att glida in i Stockholms city på en cykel ! Jag cyklade genom Skt Eriksplan till Centralen och sedan över Munkbron till Slussen. Kl 14 var jag vid Vikingterminalen. Jag hade då cyklat 80 km från Uppsala. Båten till Helsingfors skulle gå kl 17 så jag hade gott om tid till vila och turistande. Jag passade på att cykla runt Kungliga slottet och broarna däromkring. Jag satt och tittade på de mängder av turister som promenerade på Skeppsbron. Härifrån har jag mina tidigaste minnen från detta land som sedermera kom att bli mitt andra hemland. Jag besökte för första gången Sverige i 6-årsåldern och på den tiden gick Finlandsbåtarna från Skeppsbron.

Jag blev vittne till hur en man tappade sin mobiltelefon på gatan utan att märka det själv. När en förbipasserande flicka plockade upp telefonen kunde jag peka ut den rätte ägaren för henne.

Som cyklist får man lov att gå ombord på båten genom bilinfarten. Jag checkade in i god tid i hopp om att få komma snabbt ombord. I stället hänvisades jag i en kö med motorcyklar. Jag trodde att jag skulle bli den enda cyklisten ombord men strax innan det var dags att gå ombord dök en uppenbart stressad dam med mycket stora packväskor upp.

På bildäcket hänvisades jag en plats i vinkeln mellan två bilplattformer. Där stod redan några motorcyklar och gaffeltruckar. Med tanke på sjögången band jag för säkerhets skull fast cykeln vid en gaffeltruck. Jag hade plats i en fyrmanshytt och när jag kom till hytten låg det redan en man där och sov. Han visade sig sedan vara en finlandssvensk naprapat bosatt i Stockholm. Han gav mig några tips om stretchning.Det var mycket trångt i en C-4 hytt för fyra för varandra okända män med varierande mängd packning. Det fanns gott om passagerare ombord. Eftersom jag hade ännu en lång dag framför mig lade jag mig tidigt utan några större utsvävningar bland Finlandsbåtens nöjesutbud.

 Jag bestämde mig för att slå på stort och äta frukost vid smörgåsbordet ombord. Kl 8 satt jag där efter att ha sovit ca 11 timmar. Först efter åtskilliga koppar svart kaffe kände jag mig någorlunda vaken. Låsmusklerna kändes lite ömma efter gårdagens berg- och dalbana på Stockholms suburbana cykelvägar.

Det visade sig att man som cyklist blir utsläppt först från båten. Väntan på rampen skall öppnas är mycket påfrestande på grund av hög värme och buller. Den stressade damen stod där också med sin cykel. Den här gången var hon mycket fint klädd och bar dyrbara smycken. Hon berättade att hon kom från Göteborg och var på väg till Kuusamo. Hon tillade dock att hon enbart cyklade mindre etapper och lät sig däremellan skjutsas av vänner och bekanta. Några yngre kvinnliga cyklister hade också stigit ombord från Åland som är ett klassiskt mål för cykelturister.

När jag kl 10 finsk tid kom ut från båten cyklade jag direkt förbi salutorget till Turistinformationen på Aleksanterinkatu. Där fick jag gratis en mycket detaljerad karta över cykelleder i Helsinki. En av de kvinnliga cyklisterna från båten var där i samma ärende. Hon berättade att hon kom från Litauen. Jag cyklade runt en stund i City och styrde sedan omkring kl 11.30 mot Itäkeskus i östra Helsingfors. Cykelvägarna var mycket fina här men inte särskilt välskyltade. Jag fortsatte till Puotila där jag tänkte hälsa på en brorsson. Det visade sig emellertid att han hade flyttat. Jag ringde till familjen och meddelade att jag hade kommit till huvudstaden. Nu började jag följa en nationell cykelled som skulle ta mig ändå till Borgå. Det finns i Finland cykelleder som motsvarar t.ex. Sverigeleden.

Jag anlände till Borgå ca kl 15.30. Kände mig helt utmattad vilket oroade mig. Jag orkade inte bry mig om sevärdheterna i denna stad som jag aldrig tidigare hade besökt. Jag konstaterade dock att jag cyklade förbi det anrika tryckeriet och bokförlaget Werner Söderström OY. Jag satte mig på en uteservering med namnet Seireeni och beställde en stor portion pasta med kyckling-ostsås. Det satt mycket folk på serveringen. De talade mestadels svenska och drack lonkero. Jag bad personalen att fylla mina vattenflaskor. Jag fick tag på en karta över de s.k. Kungsvägen från Helsingfors till St Petersburg. Denna gamla väg löper parallellt med de nybyggda motorvägarna och lämpar sig därför bitvis för cykling. Min egen vägkarta över Finland visade sig vara hjälplöst föråldrad !

Efter maten fortsatte jag mot Kouvola. Ca 30 km efter Borgå, i trakterna kring Liljendal, konstaterade jag att jag fortfarande kände mig trött och orkeslös. Klockan var omkring 18 och jag började fundera på att sätta upp tältet. Ungefär samtidigt blev också trafiken på den smala vägrenslösa vägen våldsam med framför allt många långtradare. Plötsligt dök en vandrarhemskylt upp på vägkanten. En liten grusväg ledde till vandrarhemmet i Enbom, en gammal herrgård vid en å. En natt där kostade 125 mark inklusive lakan och frukost. Jag fick eget rum med TV. Efter ett skönt dopp i ån kopplade jag av i rummet och smuttade på whiskyn jag hade köp på båten. Det var alldeles tyst i det stora huset och det visade sig senare att jag var den enda gästen just nu. Värdfolket var- som folk i allmänhet här i trakterna- svenskspråkiga. Min fru ringde i mobiltelefonen. Jag slocknade vid 20-tiden (av trötthet).

Det regnade och åskade på natten. Jag gick upp kl 7. Efter dusch och rakning var det dags för frukost kl 8. Jag satt ensam i den stora matsalen och åt frukost som bestod av gröt, ägg, tre smörgåsar med ost och skinka, juice, äppelmos och kaffe ! Jag cyklade vidare omkring kl 8.30, först längs gamla riksväg 6 och sedan längs några parallella småvägar fram till Kimböle. Landskapet var otroligt vackert här med åkrar, bondgårdar och gamla broar. Vid Elimäki var jag återigen tvungen att blanda mig med långtradarna på riksväg 6. Jag stannade till vid Motorest i Elimäki och drack kaffe med munk. Jag läste tidningen och lämnade in lotto. (Det var jättipotti i den här omgången).

Den här dagen kände jag mig stark. Jag cyklade fort utan några längre pauser. I Kouvola pratade jag med ett par tävlingscyklister från Kotka som berättade att det var fin cykelled fram till Luumäki, men sedan skulle det bli svårt med biltrafiken. Detta visade sig stämma helt ! Jag passade på att fråga de erfarna cyklisterna om en tänkbar förklaring till att mitt styre hade börjat knaka kraftigt. Den äldre skrämde mig genom att misstänka glapp i styrbulten. Vägen från Kouvola till Luumäki var som sagt mycket fin att cykla på. Vägrenen var ca 1 meter. Vid det anrika motellet i Luumäki badade jag i sjön. Vädret var fortfarande mycket varmt och jag hade medvind. Efter Luumäki var vägrenen så smal att jag fick flera gånger helt enkelt kliva av cykeln när en långtradare uppenbarade sig i backspegeln. Denna "onödiga" pryl visade sig vara guld värd !

Jag åt en enkel grillmåltid i Lappeenranta och fortsatte sedan direkt mot Imatra. Ingen som helst trötthet trots att jag redan hade avverkat 150 km under dagen. Av någon anledning finns det väldigt fina milslånga separata cykelvägar i trakterna omkring Lappeenranta (Villmanstrand) och Imatra. På en av dessa sträckor kom jag i samspråk med en annan cyklist. Han hade sommaren innan cyklat genom Sverige och runt Danmark och sedan tillbaks hem ! Han sa direkt att det knakande ljudet i mitt styre är ett vanligt fenomen i aluminiumkonstruktioner och kan lätt åtgärdas genom att dra åt fästskruvarna. Han rekommenderade också varmt sk. vilohandtag i styret, inte minst för att förebygga långvariga nervskador i fingrarna på grund av vibrationer... I skrivande stund kan jag intyga att han nog hade rätt.

När klockan var ca 20.30 bestämda jag mig för att prova tältet och allemansrätten. Jag valde att lagom obebott ställe ca 10 km söder om Imatra och gick helt sonika in i skogen. Ca 200 m från vägen reste jag tältet. Det var en varm kväll. Jag låg en stund i tältet, skrev i dagboken och konstaterade att jag hade bara ungefär 200 km kvar att cykla.

 Det hade under natten visat sig att mitt val av tältplats var mindre lyckat. Dels var trafiken på den stora vägen intensiv i stort sett hela natten, dels gick järnvägen till Ryssland precis intill bilvägen. Ungefär en gång i timmen skakade marken när tungt lastade godståg dånade österut. På morgontimmarna hörde jag göken. Det värsta var dock kylan. Trots att landet sedan juni genomled den värsta värmeböljan i mannaminne var nattemperaturen på marknivå bara några grader. Och jag hade valt bort sovsäcken. Jag försökte linda in mig i den tunna filt jag hade med mig. Jag tog på mig alla kläder jag hade med mig. Allt var förgäves. Kl 5 var jag tvungen att gå upp och söka någon plats i skogen där solen redan värmde med sina första strålar. Jag ställde mig vid ett träd med ryggen mot solen och stod alldeles stilla tills jag kände solens värme i kroppen. Tack och lov hade jag varmt vatten i termosen så jag kunde koka kaffe till frukost. Jag hade också inhandlat lite bröd och jogurt. Oundvikligen började jag tänka på den kommande dagens påfrestningar. Med tanke på gårdagens långa sträcka hade jag nog behövt vila ut ordentligt i en riktig säng.

Klockan 8.30 började jag trampa igen. Jag kände mig omtöcknad. Bara en kilometer senare visade en skylt till Annikkis vandrarhem. Vid ankomsten till Imatra lyckades jag cykla fel. Så småningom kom jag dock till Imatrankoski med de berömda forsarna och Statshotellet där Mannerheim hade sitt huvudkvarter under kriget. Batteriet i kameran hade tagit slut och jag inhandlade ett nytt. Jag gick också in på det första bästa café och beställde kaffe med paj. Det visade sig att jag hade satt mig på stadens antagligen dyraste konditori mitt i turiststråket. Kaffet med tilltugg kostade 36 mark. I Imatra råkade jag också ut för resans första regnskur, Jag befann mig dock mitt i staden och kunde söka skydd.

Från Imatra centrum är det bara 3 km till gränsövergångsstället till Ryssland. Jag kunde inte låta bli att cykla dit och titta på trafiken. Köerna var långa från Finska sidan och jag mötte påtagligt många bilar med nationalbeteckningen RUS. Strax bakom gränszonen kunde man se skorstenarna i Svetogorsk. Jag började fundera på hur det skulle kunna vara att skaffa visum och cykla över gränsen till Ryska Karelen. Att cykla runt i alla dessa småbyar som folk i min barndom pratade om: Sortavala, Käkisalmi, Kivennapa, Suistamo och Impilahti. Skulle man våga med tanke på alla skräckhistorier om rån och överfall?

Från Imatra går det en mycket fin cykelled ändå till Kaukopää. Därefter är det återigen riksväg 6 som gäller. Här är dock trafiken ganska gles och vägrenen bred. Jag stannade och badade i en tjärn. " De Karelska bergen" börjar här vilket innebär rejäla uppförsbackar då och då. Omkring kl 13.30 stannade jag vid "Caritan Pirtti" en mycket trevlig vägrestaurang ca 10 km före Simpele. Jag var ganska trött. Åt en mycket god laxsoppa med bröd och hembryggt öl (35 mark). Innan jag hann fråga undrade servitrisen om mina vattenflaskor behövde fyllas ! Jag bytte några ord med en annan långfärdscyklist som tyckte att bockstyre var bättre än rakt styre.

Efter Simpele körde jag in i "väggen". Den långa sträckan dagen innan tillsammans med den sömnlösa natten krävde sitt pris. Jag orkade bara cykla på tvåans drev och kände mig svimfärdig varje gång när jag stannade. Det hjälpte inte ens att ligga och vila. Att nå Rääkkylä i kväll var otänkbart så jag började tänka på övernattnings- möjligheterna. Alldeles i närheten, i Parikkala , skulle det finnas ett vandrarhem hade jag läst på Internet. Dessvärre hade jag bara 120 mark kvar och stället -Karjalan Lomahovi - verkade fint i kanten. En mycket vänlig receptionist berättade dock att en natt kostade 70 mark och gav mig dessutom 25 mark i rabatt då jag var medlem i STF ! Jag fick återigen eget rum och hade dessutom tillgång till bastu och simbassäng. Vandrarhemsdelen låg i en fallfärdig byggnad vid sidan av själva hotellbyggnaden.

Jag talade med en man från Lieksa som berättade att han brukade varje år tillbringa en vecka på hotellet med hela familjen. Han var mycket imponerad av min cykelsemester och berättade att han har en bror som bor i Borlänge.Jag cyklade till kyrkbyn och handlade lite mat både till kvällen och till frukost. Jag upptäckte att samhället Parikkala är byggt på extremt kuperad terräng. Jag badade bastu vid 19-tiden och somnade en timme senare. Förutom mig bodde det två tyskar på vandrarhemmet. Jag vaknade på natten till något märkligt oväsen på övre våningen.

Frukosten i Parikkala bestod av några piroger, jogurt och kaffe. Vädret var halvmulet när jag startade omkring kl 8.30. Vinden var fortfarande från sydväst. Det kändes lätt att cykla. Vägrenen var smal men asfalten var slät. Biltrafiken är ganska gles. Omkring kl 11 tog jag en glasspaus. Då hade jag nästan kommit till Kesälahti. Jag cyklade mycket nära gränsen, på vissa ställen var det bara hundra meter till det östra grannlandet.

Strax efter kl 12 kom jag till det sägenomspunna Tolosenmäki där vägen till Rääkkylä börjar. Denna ganska ödsliga landsväg slingrar sig över sandåsarna vid Jaamankangas, backarna är få och humana. Vetskapen om att det bara var några mil kvar fick mig att cykla utan att spara på krafterna. Jag kunde redan vid halvvägs konstatera att medelhastigheten skulle bli hög denna sista dag. Det var kanske därför den sista milen kändes mycket tung, men också för att jag till slut hade motvind. Även vattnet som jag hade förbrukat så där 3 liter om dagen tog slut Jag kom fram till stugan vid Pötsönlahti kl 14.45. Fem minuter senare kom familjen i bilen. Den långa resan var vid sin slut. Jag hade cyklat från Dalarna till Karelen på sex dagar. Sammanlagt 739 km !

Frukosten på vandrarhemmet (20 mark) var god och mättande. Jag gick upp kl 7.30 och började trampa kl 9.00. Jag cyklade till Pieksämäki där jag har en avlägsen släkting. Tyvärr hade jag inte med mig hans adress, att på måfå förgäves försöka hitta hans hus kostade mig en timmes försening. Strax utanför Pieksämäki finns en söndagsöppen livsmedelsbutik där man sålde hemgjord maitorieska - en sorts pankaka gjord på mjölk och ris. Det var länge sedan jag smakade på denna läckerhet från min barndom.

Jag hade planerat att ta av från stora Jyväskylävägen (Riksväg 9) och cykla över Kangasniemi till Joutsa och sedan ta färjan över Päijänne till Korpilahti. På något sätt kände jag redan nu att detta inte skulle låta sig genomföras. Jag valde dock att cykla mot Kangasniemi "Finlands vackraste kommun". Den välasfalterade vägen var ödslig och mycket kuperad. Bitvis var det flera kilometer långa raksträckor. Samtidigt var det obebodda skogslandskapet mycket vackert. Jag rörde mig i Bonden Paavos trakter. Jag badade i en dyig skogstjärn och åt resterna av rieskan. Kom till en liten by med det tvetydiga namnet Kutemajärvi, vilket fritt översatt betyder "förökningsträsket". Mycket riktigt hade befolkningen insett marknadsvärdet av detta speciella namn och stora affischer välkomnade till "The Kutemajärvi Sex Festival".Med undantag för ett litet barn på en lekplats såg jag inte en människa i byn. 

Det visade sig att reklamen för Kangasniemi som Finlands vackraste kommun inte var helt överdriven. Kyrkbyn är omgiven av enastående vackra insjö- och berglandskap. Tyvärr började tiden bli knapp för mig som skulle vara framme i Jyväskylä före mörkrets inbrott så jag hann inte bekanta mig närmare med denna vackra trakt. Efter en hastig måltid på en bensinstation startade jag med fyllda vattenflaskor mot Lievestuore, en mindre ort ca 2 mil från Jyväskylä. De 4 milen från Kangasniemi till Lievestuore var den ödsligaste biten på hela min cykelsemester. Förmodligen bero detta på att vägen är relativt nybyggd. Jag underhöll mig själv genom att sjunga potpurrier av nya och gamla finska schlager. Vädret var även nu mycket varmt och jag cyklade faktiskt hela dagen utan tröja.

Den sista milen innan Jyväskylä centrum visade sig vara besvärlig då cykelleden slingrar sig genom industriområden och under motorvägsviadukter. Och precis som överallt i Finland är skyltar på cykelleder mycket sällsynta. Det är sparsamt även med vanliga gatuskyltar. Det varma vädret gjorde att de många uteserveringarna längs gågatan i stadens centrum var fyllda med folk denna söndagkväll. Jag kunde inte heller motstå frestelsen och besökte några av ölterrasserna. Väl medveten om det självdestruktiva i mitt beteende satt jag kvar ungefär två timmar och drack 3 stora mellanöl. Jag pratade med en musiker som berättade att han en gång i tiden hade cyklat från Helsinki till Lofoten !

Det var ingen överraskning att öldrickandet gjorde de sista 20 km till svärföräldrarnas lantställe mycket tunga. Alkohol, framför allt öl är ingen bra törstsläckare i samband med ansträngning, det lärde jag mig redan i tonåren när jag arbetade med höbärgning om somrarna. Jag kom fram till Ojala kl 23 och strax därefter bröt världens åskväder ut. Barnen var vakna och hade väntat på pappa. En tårta med grädde och hallon stod i kylskåpet.