Resan till Honduras 10-26 februari 2011-Taisto och Monica

 

   Mer bilder finns HÄR

 

Torsdag 10 februari.

Dottern som  i hade övernattat hos i Uppsala körde oss till Arlanda vid sjutiden. Efter några timmar var vi på London Heathrow. När vi checkade in bagaget på Arlanda sade tjänstemannen att vi skulle få tulla det i Miami. Efter drygt en timme i London lyfte British airways Boeing 747 mot Nya Världen. Det blev en lång flygresa över Kanada och USAs östkust. Jag hann under resan se två av mina favoritfilmer. Den extremt våldsamma The Town och den oemotståndligt gulliga Little Miss Sunshine.

 

Mellanlandningen i Miami blev en blandning av korporientering och 400 meter häck. Korridorerna var enorma och USA insisterar att även transferpassagerare måste gå genom alla inreseformaliteter, inklusive ett antal långsamma säkerhetskontroller. Vi stannade hastigt vid bagagebandet men de lokala tulltjänstemännen sa att vårt bagage skulle gå direkt till Honduras. Efter att 30 av våra 45 minuter mellan flygen hade gått lyckades vi tränga oss fram vid incheckningen när damen uppmanade oss att springa ifall vi vill med på planet till San Pedro Sula. Vi sprang så gott vi kunde med ryggsäckarna men hejdades att par gånger av krånglande köer vid ännu några säkerhetskontroller. USA s tulltjänstemän visade dock förbarmande och lät oss gå via barnvagns- och handikappingången. Rejält svettiga och andfådda kom vi till gaten och konstaterade att gudarna åtminstone denna gång stod på vår sida.

 

Väl ombord på det mindre planet infann sig den latinamerikanska stämningen. Våra medpassagerare representerade den latinska rasblandningens hela spektrum och påfallande många bar en skärm- mössa, vissa med skärmen bakåt. Denna flygning varade i ca två timmar. Efter ytterligare en timme stod vi som två frågetecken vid det tomma bagagebandet på Aeropuerto de San Pedro Sula. Våra väskor hade inte hängt med i de snabba vändningarna. Monica ställde sig i ännu en kringlande kö framför American Airlines bagageavdelning, medan jag gick genom kontrollerna för att se om någon hade kommit att hämta oss, som vi hade kommit överens med hotellet. Mycket riktigt stod där en kille med en skylt med mitt namn på. Han presenterade sig om Oscar. Han väntade tålmodigt ännu en timme innan han kunde tryggt transportera oss till La Posada Bed and Breakfast.

 

Fredag 11 februari 

Honduras! Entusiasmen över att ha kommit fram grumlades något av det bistra faktum att vi inte hade något annat bagage än handbagaget. Alla mediciner, kläder, dykdator mm var borta. Det är tydligen ganska vanligt att bagaget försvinner i Honduras. Efter en frukost som bestod av kaffe och några pannkakor gav vi oss ut på San Pedro Sula som av vissa anses vara världens farligaste stad. Vår tillfälliga bostad var dock belägen på en förort utanför centrum. Förutom ett köpcenter och några restauranger fanns här bara villor. Precis som i andra sydamerikanska städer är alla bostäder omgärdade av höga murar och staket med taggtråd eller elstängsel högst upp. Många större byggnader bevakas av män med pumphagelgevär.

 

Efter att ha hört många varningar om överfall och rån i San Pedro Sula hade vi redan hemma bestämt att vi skulle mestadels hålla oss till hotellet och köpcentrum. Bara ett par kvarter från La Posada finns Galerias de Valle, ett pampigt köpcenter med affärer som de flesta honduraner förmodligen inte har råd att handla i. Vi hängde på handtaget när schabraket öppnade kl 09.

 

Efter en snabb rekognosering satte vi oss på Dunkin´ Donuts och kompletterade hotellets något spartanska frukost med lite snabba kolhydrater. Det var ingen slump att vi hamnade på Dunkin´, alla de stora amerikanska skräpmatskedjorna finns i landet. Likaså säljs Coca-Cola och andra skadliga varor med mördande reklam. Vi letade förgäves efter en livsmedelsavdelning. Så småningom lämnade vi köpcentret och orienterade i stället oss i omgivningens mindre butiker. Lunchen intog vi på Jacobs Tacorestaurang. Det blev kyckling med pommes frites. Senare på kvällen återvände vi till El Rey del Tacos och provade tacos som var helt annat än den buffé som barnen brukar duka fram hemma i Sverige.

 

Det var svårt att hitta någon riktigt välsorterad livsmedelsaffär. Det enda som någorlunda motsvarade våra krav sålde bara jättestora grossistförpackningar. I farten konstaterade jag att en liter Absolut Vodka kostade ca 85 svenska kronor. Det som vi emellertid var mest ute efter var en liten flaska duschtvål. I och med att vi hade förlorat bagaget hade vi inga som helst hygienartiklar. Självklart började vi också planera inköpen inför en semesterresa utan bagage.

 

De svenska frisörernas ockerpriser gör att jag mestadels klipper mig utomlands. Trots att min kalufs var relativt nyfriserat gick jag till en frisörssalong nära köpcentret. Den manliga frisören var mycket noggrann och professionell. Bland annat avslutade han klippningen genom att ansa nackhåren med rakkniv.  Klippningen kostade 90 lempiras (ca 30 SEK) och var en av de bästa jag har upplevt i mitt liv. 

 

Telefonnumret vi hade fått från American Airlines bagageavdelning visade sig inte fungera. Efter ett antal telefonsamtal och letande på nätet lyckades dock den hjälpsamma personalen på hotellet att ta fram en fungerande telefonkontakt. Nu lyckades AA identifiera vårt bagage, men det hade ännu inte vid 14-tiden kommit till San Pedro Sula. Vi fick rådet att avvakta de kvarvarande två flygen från Miami. En timme senare meddelades det att bagaget skulle anlända med taxi till hotellet så snart det hade kommit. Men så blev det inte heller utan kl 16 - en halvtimme innan flygplatsen skulle stänga för dagen- uppmanades vi att hämta bagaget omgående om vi ville ha det samma dag. Ännu en gång hjälpte Alex på La Posada oss och vi kastade oss i Oskars taxi. Efter en våldsam bilresa genom Honduras näst största stad kom vi till flygplatsen som höll på att stänga för dagen. Och till slut efter ett sista panikartat sökande fick vi vår svarta bag och gröna ryggsäck.

 

Lördag 12 februari

Vi vaknade kl 04.30 och samlade snabbt ihop våra ägodelar. Staden var tyst och mörk när vi ställde oss på gatan utanför La Posada. Exakt kl 05 kom Oskar med sin taxi. Han pekade förvånat på sin klocka. Folk i mellan- och sydamerika gillar inte tidiga morgnar, men vi var pigga eftersom våra kroppar fortfarande var inställda på nordeuropeisk tid. Vi blåste i hög fart till Hedman Alas busstationen. Oskar frågade klokt nog om vi hade lämnat nyckeln i rummet. Han passade också på att påminna oss om att om vi i framtiden behövde hans tjänster var det bara att mejla Alex. Väl inne på stationen ställde jag mig i kön och köpte två biljetter till La Ceiba. Jag avstod från att köpa Ejecutivo Plus biljetter då resan skulle ändå inte bli så lång. Biljetterna kostade ca 16 dollar styck. Bagaget checkades in precis som på flyget och även säkerhetskontrollen påminde om flygplatser med genomsökning av handbagage och metalldetektor.

 

När vi satt och väntade på avgången kom jag i samspråk med en spänstig och pratsam amerikan i 60-årsåldern. Han förhörde oss snabbt om vår bakgrund och resplaner. I själva verket så ingående att jag blev misstänksam när han ville veta exakt vilket hotell vi skulle bo på Utila. Han berättade att hans frus mor härstammade från Sverige. Han själv bodde i Wisconsin och nu på en tvåveckors resa till Roatan och Utila för att supa och komma ifrån allt snö. Han var mycket berest och hade varit mycket i Asien.

 

Marc, som han hette, är en av dessa rastlösa nästintill professionella resande som man träffar på ryggsäcksresor. Han hade uppenbarligen som vana att pumpa andra resenärer på uppgifter. Han hade anlänt till San Pedro flygplatsen vid 02-tiden på natten och lyckats haffa ett par som bodde på ett finare hotell. Han berättade att han hade fått följa med paret till hotellet och därmed fått tillgång till hotellets service. På bussen satte han sig ett par rader bakom oss och inledde genast ett intensivt förhör med en ung svart kvinna som satt framför honom. 

 

Marcs enträgna sociala förmåga visade nu sin fulla styrka. Innan vi efter 3 timmar anlände till La Ceiba hade han ordnat att den svarta kvinnans bekanta från trakten kom och hämtade oss med privat bil på busstationen och körde oss till hamnen. Kvinnan själv skulle fortsätta med flyg till Roatan. Även hon var otroligt öppen och hjälpsam. Jag är ganska säker på att Marc, som också skulle till Roatan, sökte upp henne senare i syfte att få ännu mer information och andra värdefulla kontakter.

Färjebiljetterna kostade ca 23 dollar styck. Katamaranfärjan Utila Princess påminner om en överbyggd pråm med alla säten så lågt placerade att man inte ser ut. Ventilationen är obefintlig och vid en kapsejsning skulle nog ingen kunna ta sig ut ur fartyget. Sjön var ganska hög med vind runt 10 sekundmeter. Det gungade kraftigt och Monica satt som en pinne hela den drygt timslånga färden. Även jag själv kände en stark trötthet som brukar förebåda sjösjuka.

 

Till slut lade Utila Princess till vid öns brygga och passagerarna vällde ut. Mängder av folk från olika hotell och dykcenter stod på kajen och jag spanade förgäves efter Fidi från Delfinas Sea View. Vi började gå längs den smala byvägen till vänster där hotellet skulle ligga. Efter en stund kom en mycket stor svart man på motorcykel och frågade om vi var på väg till Delfinas. Han var Fidi. Han ville skaffa oss transport till hotellet, men vi avböjde och sa att vi gärna promenerade. Efter en stund fick vi dock erkänna att packningen trots allt var rätt tung.

 

Efter ca 15 minuters promenad kom vi fram till hotellet som ligger precis vid vattenbrynet. Förutom hotellet med fyra rum har Fidi en motorcykelverkstad, en bar och en fiskrestaurang på området precis intill Chepes beach. Fiskrestaurangen tycks dock ha slagit igen för länge sedan. Rummet visade sig vara mycket litet och det fanns bara kallt vatten i duschen. Vi bytte till ett lite större rum. Dessvärre hittade inte ägaren nyckeln utan fick byta hela dörrlåset. Han bedyrade dock att det var helt säkert att lämna värdesaker på rummet. Vi betalade för 5 nätter, totalt 200 dollar.

Nu var det dags att bekanta sig med resmålet. Solen sken för fullt och det var riktigt varmt. Vi promenerade längs byns enda huvudgata och insöp den färggranna karibiska atmosfären. Människorna är en brokig blandning. Förutom svarta av olika grad, kreoler och mestiser finns det ättlingar till engelsmän som ser väldigt engelska ut. Och så alla bleka turister i alla åldrar förstås. Gatan kantas av små butiker och restaur- anger.Det finns minst 15 olika dykcenter och mängder av små hotell. En mycket positiv sak är avsaknaden av bilar. Däremot gör fyrhjulingar, golfbilar och motorcyklar tillvaron osäker för flanörerna på den smala vägen. Så småningom hamnade vi på Munchies restaurang där vi intog en lunch bestående av burritos och det goda Salva Vida -ölet. En ölflaska på 355 ml kostar 30 lempiras, vilket ganska exakt motsvarar 10 svenska kronor. Ölet halsas direkt från flaskan. Glas får man aldrig. Jag handlade också en flaska mörk rom av märket Plata. Denna dryck visade sig vara riktigt delikat.  

  

På vägen tillbaks till hotellet besökte vi också dykcentret Gunters Ecomarine Dive Shop och bokade Open Water dykkurs för Monica och ett antal dyk för mig själv. Ett paket med 10 dyk kostar 200 dollar inkl. all utrustning. Dykkursen kostar 250 $. Efter en stunds vila på rummet tog vi resans första dopp vid Chepes Beach. Vattnet var härligt varmt, men tyvärr är det väldigt långgrunt vilket gör det svårt att simma på riktigt. Trots att det hade regnat en hel del och det blåste hade vattnet en fin turkos färg. Avståndet till snön, kylan och mörkret hemma i Norden kändes bekvämt påtagligt.

 

Nu visade det sig att minidatorn som jag hade införskaffat för resan fungerade utmärkt, förutom att det inte gick att koppla upp till Internet. Datorn vägrade helt enkelt att ta emot ny IP-adress. Min Comviq-telefon fungerade inte ens i Florida. Den hittade ingen operatör. Av de tre mobiltelefoner vi hade med oss fungerade bara Monicas tjänste- mobil från Landstinget.  Som vanlig kom vi i säng ganska tidigt. Ett par stora kackerlackor hade hittat tryggheten i sängkläderna. Den ena kom undan medan den andra fick sona med livet. Dagens påfrestningar och några glas rom gjorde att vi somnade omgående.

 

Söndag 13 februari

Gårdagens solsken var borta när vi vaknade till vår andra dag på den karibiska ön. Det hade regnat kraftigt under natten. Byn var fortfarande mycket tyst när vi vid sjutiden gav oss iväg för att leta efter ett öppet frukostställe. Den blev Captain Jacks café där vi var de första gästerna. Vi beställde varsin desayuno tipico - lokal frukost med rostat bröd, äggröra, skinka, ost, bönhöra och majonnäs. Det hela sköljdes ner med två stora koppar gott kaffe. Frukosten kostade 80 lempiras per person. Efter frukosten tog vi en promenad norrut på ön. Vi passerade Chepes Beach och kom så småningom till Blue Bayou där det finns stora privata sommarhus. Vägen tog slut när vi kom fram till en kanal som leder till den stora inre lagunen. På andra sidan såg vi en fin strand med några palmbladstäckta byggnader. Uppenbarligen kan den norra delen av ön bara nås med båt. Strax efter att vi hade återvänt till hotellet efter morgonpromenaden började regnet igen. Det blåste också hårt. Vi såg ingen anledning att gå ut.

 

Vid lunchen som vi återigen åt på Munchies testade jag min bärbara dator som jag hade köpt med tanke på resan, men lyckades till min stora besvikelse fortfarande inte logga in på nätet. Antagligen är det någon inställning som måste ändras. Efter lunchen fortsatte vi att undersöka omgivningarna. Ovanför strandremsan reser sig lummiga berg där det finns stora villor med pampiga staket och murar runtomkring.

  

Måndag 14 februari

Det regnade kraftigt i stort sett hela natten. Även på morgonen var det fortfarande full storm och den planerade dykutfärden ställdes in. Hela dagen blev mycket avslagen med mycket sömn och vila. Monica satt emellertid nästan hela dagen i ett mörkt rum på dykcentret och tittade på instruktionsvideor. Temperaturen hade sjunkit till den grad att tillvaron påminde om en regnig sommardag i Norden. Mycket få människor var ute denna Alla Hjärtans Dag. En ensam hund fick upp ögonen för mig och sökte upp mig flera gången under dagen när jag gick ut. En gång såg jag hunden till och med kika in genom fönstret till vårt rum. Jag använde ett par timmar till lönlöst laborerande med datorns nätverksinställningar. Det brukar alltid finnas någonting man minns av alla dagar på en exotisk resa. Men jag har väldigt svårt att se några höjdpunkter i denna gråa och trista dag. Möjligen skulle jag vilja nämna hunden.

  

Tisdag 15 februari.

Det regnade återigen riktigt hårt under natten. Vi vaknade kl 05 när våra grannar på hotellet gav sig iväg till morgonfärjan. Nu var vi de enda gästerna i hotellet som totalt hade 4 rum. Alla med endast kallt vatten i duschen. Vi provade ett nytt frukostställe och jag åt en tipico frukost med bacon. Monica tog en omelett. Vinden hade mojnat och det skulle bli dyk idag. Tyvärr uppstod den en försening på dykcentret då båten var borta och även nycklarna till förrådet där alla dykprylar förvarades. Vi kom inte iväg förrän vid 11-tiden.

 

Vi var 4 dykare på den lilla båten. Väl framme vid dykplatsen ca tio minuters båtfärd från hamnen mumlade centrets dykmaster snabbt någonting om revet och hoppade i med sin elev. På grund av mitt CMAS***-certifikat titulerades även jag divemaster och förväntades ta fullt ansvar för andra mindre erfarna dykare. Inklusive orientering under ytan trots att jag aldrig tidigare hade doppat mina fenor i dessa vatten. Den schweiziska flickan jag dök med hade varken klocka eller dykdator. Väl under ytan upptäckte jag att min manometer visade trycket i PSI och djupmätaren fot.

 

Vi följde en vägg på ca 15 meters djup. Det fanns mängder av fina koraller av olika sorter, men tyvärr var allt täckt med en brun sörja efter de sista dagarnas stormande. Sikten var inte heller mer än ca 10 meter. Temperaturen ca 25 grader. Vi såg en ganska stor stingrocka. Efter ca 20 minuters dykning vände vi och försökte hitta tillbaks till båten. För säkerhets skull gick jag upp till ytan efter en halvtimme och upptäckte att vi hade hamnat ett par hundra meter för långt bort från båten.

 

Som på alla dykmål i världen har även Utilas dykning sina egna ritualer. Igång i vattnet sker genom att man slänger ner flaskpaketet först, hoppar efter och tar på sig utrustningen i vattnet. Att ta sig ombord igen på Gunther Ecomarines lilla båt kräver också god teknik och kondition. Det finns ingen lejdare utan man får häva upp sig mot relingen efter att skepparen har tagit hand om flaskpaketet och viktbältet.

Dagens andra dyk blev riktigt kaotiskt. Nu fick jag hela 4 oerfarna kvinnor att ansvara för. Fast jag tror att de flesta av dem inte förstod det eller inte brydde sig om det. Ingen av tjejerna hade klocka på sig och ändå pratade de om dyktid och säkerhetsstopp. Under ytan var det bara norska Christina som höll koll på min dykdator. Efter 45 minuter frös jag så våldsamt att jag ville gå upp. Trots att vi signalerade detta var det bara Christina följde med upp. Vi dök vid ett ganska intet- sägande ställe strax utanför stora hamnen. De första dyken i detta för mig nya dykmål var genomförda. Vädret hade under dagen successivt förbättrats och en ljus kvällshimmel förebådade bättre fortsättning.

 

Onsdag 16 februari

En dag som gick i dykningens tecken. Kl 08.30 var jag på dykcentret och det bar iväg till dyk vid ett litet vrak utanför hamnen. Jag kände en obehaglig smärta i bihålan ovanför ögat, men det släppte efter ett tag. Till allas förvåning gick dykinstruktören ner till drygt 30 meter. Sikten är fortfarande dålig och allt är brunt, till och med fiskarna! Efter ett snabbt byte av flaskor gjorde vi ett dyk på ett rev som under andra förhållanden skulle ha varit magnifik att se. Korallpelare på 25 meter och många spännande gångar med vit sand mellan. Jag dök med instruktörseleven Irina och en australiensare.

 

Dykcentrets båt är en öppen ca 7 m lång glasfiberbåt med 70 hästars Yamaha i aktern. Ombord finns plats för max 10 dykare med utrustning. Skepparen är en svart karibiskt original med namnet Oliver. Han pratar, sjunger och predikar oavbrutet på bred gammalmodig och svårbegriplig kreolengelska. Oliver är helt gränslös i sitt umgänge med andra.

 

Nu var det även dags för Monica att börja dyka på riktigt. Hon genomförde två båtdyk i snabb takt. Klockan hann bli 18.30 innan hon återvände till vårt hotell. Under tiden tog jag ut 8000 lempiras från mitt ICA-konto. Detta skulle täcka boende- mm kostnader under resten av tiden på ön. Jag använder alltid ICA-kortet för uttag utomlands för att de tar ingen avgift. Idag fanns det ingen kö vid öns enda internetcafe och jag passade på att skicka varma hälsningar till alla Facebookvänner i Norden som just nu kämpade med temperaturer 45-50 C under den aktuella på Utila. Skrev också några mejl. En snabb koll på busstider visade att vår ursprungliga planering med buss från Tela direkt till flygplatsen inte skulle hålla. Norska vädersajten yr.no som jag anser som en av de mest pålitliga lovade återigen regn.

 

Torsdag 17 februari

Återigen regnade det på natten och morgonen. Men sedan fortsatte dagen med strålande sol. Efter en snabb frukost hos flickorna på Captain Jack´s skyndade Monica sig iväg till dykkursen. Trots att jag kände mig lite vissen antecknade jag mig på ett eftermiddagsdyk som skulle gå till Black Hill. Ett dykställe ute på öppet hav som är känt för sina stora fiskar. Eventuellt skulle vi också spana efter valhaj.

 

Den här dagen var speciell därför att vi skulle byta till hotellet Lighthouse på andra sidan av staden. Enligt Lonely Planet har Lighthouse Utilas bästa rum. Vi hade redan första kvällen varit och tittat på det magnifika huset och pratat med den genomtrevliga ägarinnan. Lighthouse är byggt på pålar ovanför vattnet och själva byggnaden är en kopia av en fyr i New Orleans. Huset har 16 smak- fulla rum, alla med ett litet kök. Ägarinnan Thelma berättade att hennes man hade byggt huset under en lång tid som ett projekt att ägna sig åt efter pensioneringen. Tyvärr gick han bort innan hans dröm gick till uppfyllelse. Thelma har mycket att berätta om ön och hotellet. Fram till mitten av 70-talet bodde det i princip bara engelsmän på ön. I samband med kriget mellan Honduras och El Salvador förändrades situationen och i efterhand har fler och fler ladinos från fastlandet flyttat till ön.

 

Jag packade ihop alla våra pinaler och lämnade Fidis sunkiga hotell fast besluten på att inte rekommendera det för någon. Trots att standarden på Delfinas Sea View är ljusår från Lighthouses skiljer det bara 10 dollar i priset för en natt. Jag gick i sakta mak längs byns enda gata. Det finns några riktigt stora motorcyklar i staden trots att den hårt trafikerade betongbelagda ca 2 km långa huvudgatan är stadens enda körbara väg.

 

De flesta kör dock scooter och fyrhjuling. Jag installerade mig i rummet och tog den första varma duschen på en vecka. Min mage var inte alls i form efter gårdagens middag på en mexikansk restaurang. Ett tag kändes det så allvarligt att jag började tveka på dykningen på eftermiddagen. Efter några timmars vila gick magsjukan dock över. När jag satt ute på den stora verandan såg jag en jättestor fisk simma i det grunda vattnet strax nedanför. Jag trodde att det var en haj, men Thelma berättade senare att det nog var en tarpon.  Monica kom till vårt nya hotell och berättade att hon hade avslutat dagens dyk med att kräkas direkt efter uppstigningen.

  

Vi struntade båda i lunchen och gick till dykcentret halv två. Efter visst dividerande bestämde vi att skippa valspaningen men ändå dyka vid Black Hill. Båtresan i den relativt höga sjön tog ca 20 minuter. Väl framme på dykplatsen hittade guiden inte bojen som man skulle förankra båten vid. Trots det hoppade all 9 dykare i vattnet och började tillsammans stiga neråt. Vid 30 meter kunde jag skönja det plana havsbotten. Dykguiden började simma allt fortare och efter att han hade ändrat riktning några gånger insåg alla att han inte hittade själva dykmålet. Man kan inte simma på måfå och leta efter någonting i ett hav, och definitivt inte på drygt 30 meters djup. 

 

När jag insåg att spelet var förlorat bestämde jag mig ändå att göra ett nytt personligt rekord i djupdykning. Efter en vändning på 38 meter steg jag snabbt till 25 meter. Nu hade även guiden definitivt gett upp och påbörjade en långsam uppstigning i det gröna vattnet där varken botten eller ytan syntes. Så småningom bröt vi ytan bara för att konstatera att vågorna var så stora att vi inte kunde se båten förrän efter en tids guppande på ytan.

 

På kvällen handlade vi matvaror. I och med det lilla pentryt på hotellet kunde vi nu bli självförsörjande när det gällde frukost. Bland annat köpte vi ägg som hotellvärdinnan kokade till oss. Kvällsmåltiden bestod återigen baleados, varma tortillabröd fyllda med grönsaker, lök,  frijoles (böngegga), smör och kyckling eller köttfärs. I samband med middagspromenaden tittade vi in på några pubar och kunde konstatera att folk -bland annat vissa dykintruktörer- ohämmat rökte gräs inne i lokalerna. På gatan mötte vi också några ovanligt långa och ljushåriga killar som vi genast identifierade som svenskar. Vikingaättlingarna var mycket solbrända, förmodligen var Utila bara en etapp i en längre resa.

 

Fredag 18 februari

Monicas dykkurs tycks aldrig ta slut. Ännu en gång gick vi iväg vid 8-tiden så att hon en timme senare var redo för nya övningar under ytan. Själv hade jag bestämt att inte dyka denna dag. I stället blev det en ödesdiger kajaktur. Förutom gratis boende erbjuder Gunthers Dive Shop fri användning av kajaker till alla som köper en utbildning. I och för sig har de bara tre ordentligt slitna kajaker varav en Necky havs- kajak. Debbie visade mig den gistna havskajaken som redan för länge sedan hade tappat både roder, luckor och ryggstöd. Medan Monica drog iväg med sina dykkompisar paddlade jag ut. I början gick det riktig bra men sedan upptäckte jag att kajaken tog in vatten. Jag vände snabbt och tillbaka vid bryggan var farkosten i princip vattenfylld. När jag drog upp den med en kille från dykcentret upptäckte jag ett gapande hål i aktern.

 

Nu återstod bara en öppen leksakskajak att välja. Sådana är mycket långsamma och svåra att paddla om det blåser det minsta. Fast besluten att göra en paddeltur i Karibien styrde jag den trubbiga kanoten mot västra sidan av ön. I medvind gick det bra att paddla. Även den här kajaken tog in lite vatten och jag ångrade att jag inte hade försett mig med en vattentät bag.

 

Jag paddlade förbi Blue Bayou lagunen till den delen av ön som bara kunde nås vattenvägen. Efter att ha passerat en större resort och några lyxiga sommar- hus kom jag till den öde delen av ön och gick i land, vilket inte var helt lätt i de allt större dyningar- na. Stranden består här av grovt krossad korall och mängder av skräp. Plastflaskor och -dunkar, kapsyler, skor m.m. Jag tog en snabb promenad och tog några bilder av kokospalmer. Dessa för tropiska öar självklara träd är sällsynta på Utila, i alla fall när det gäller riktigt höga exemplar. Anledningen är de stormar av orkanstyrka som regelbundet hemsöker de Karibiska öarna.

 

Hemfärden med det knappt styrbara flytetyget blev en pärs i motvinden. Jag började också oroa mig för konsekvenserna av den starka solen. I blåsten kändes det inte så farligt, men jag insåg att någon grad av brännskador skulle bli oundvikliga. Ansiktet och axlarna hade jag tack och lov smort in på morgonen men armar och ben var nu totalt utsatta för den obarmhärtiga solen. Efter totalt två timmar var jag tillbaka på dykcentret.

 

Dykarna kom tillbaka nästan samtidigt men drog snabbt iväg igen efter byte av lufttuber. Jag tog en dopp i havet och gick över gatan till den lilla puben Skid Row. Jag hade flera gånger observerat det färggranna utskänkningsstället där det alltid hördes ett högljutt och mer eller mindre berusat sorl. Även nu satt ett gäng väderbitna stamgäster och drack öl. Jag studerade intresserat den originella inredningen och drack två Salva Vida. Ölet smakade extra gott efter den heta kajakturen. Monica återvände utmattad från dagens dykövningar och vi gick till vårt hotell. Först efter att ha duschat upptäckte jag hur illa jag hade bränt min på armar och ben.

 

På kvällen åt vi hämtpizza och tittade på amerikansk skräp-TV. Vi stålsatte oss mot den sedvanliga kvällströttheten och tog en promenad vid 20-tiden. I vanliga fall hade vi lagt oss då. Tidpunkten var för tidig för att vi skulle få något riktigt inblick i Utilas heta nattliv. Av det nattliga musikdunket att döma kommer inte festen igång förrän vid 01-tiden. Vi somnade vid 22.

 

Lördag 19 februari.

Vi vaknade tidigt och intog vår enkla frukost redan kl 07. Nu hade Monica drabbats av en släng av magbesvär. Himmelen var molntyngd och när vi kom till dykcentret kl 08 började det ösregna. Jag bestämde mig att följa med på morgondyket som också skulle vara Monicas sista övningsdyk i Open Waterkursen. Förutom mig, Monica och hennes instruktör Debbie deltog endast den sammanbitet ihärdiga divemaster eleven Irina från Schweiz . Hon var tvungen att samla på sig ett visst antal dyktimmar och ställde därför upp på allt som erbjöds trots att hon oftast frös kraftigt.

 

Vi åkte ut till Ron´s wreck strax utanför hamnen. Regnet och blåsten gjorde att vi frös redan när vi gick i vattnet. Lufttemperaturen hade sjunkit från gårdagens +36 till +21º celsius och vattnet höll +25. Jag kände återigen en intensiv smärta i bihålan ovanför vänster öga vid nedstigningen till 15 meter. Sikten var bara ca 6-7 meter. Vraket var en rostig liten stålbåt. Den starkaste minnesbilden av detta dyk blev nog kylan. Irina skadade som en hund efetråt och ingen kände för mer dykning denna dag. Monica avslutade sin Open Water kurs med en okontrollerad uppstigning i det grumliga vattnet. Väl tillbaka på dykcentret väntade instruktören Aiden med en annan divemaster- elev som också hade valt att trotsa vädrets makter och genomföra ett vrakdyk på Haliburton på 30 meters djup. Till min förvåning hakade även Irina på detta dyk medan vi andra gick till första bästa café och värmde oss med stora muggar kaffe och varma kanelbullar. På hemvägen fick vi skjuts i hotellägarens golfbil.

  

Kvällspromenaden blev lång och vi gick inåt från huvudgatan. Där finn det lummiga och originella hotell. Det mest otroliga är nog Jade Sea Horse. En stor gård byggd av tomma flaskor, glaspärlor och drivved. Vi gick in på en bar där en ensam flicka höll på att städa. Hon förstod varken engelska eller spanska och det visade sig att hon bara hade en öl i kylen. Ingenting annat. Inte heller växelpengar. På hemvägen hamnade vi på  Los Campanos , ett relativt nybyggt bostadsområde för hitflyttade ladinos mitt i sumpmarken. En riktig favela på Utila. Massor med småbarn lekte i vattenpölarna, lösa hundar morrade år inkräktarna och klungor av män i skitiga kläder stirrade på oss misstänksamt.

 Jade Sea Horse

 

Vi vände och fortsatte till dykcentret för att kolla morgondagens dykplanering. Som vanligt visste ingen mer än att det förmodligen skulle bli två dyk. Efter att ha gjort 6 dyk på södra sidan av ön var jag ganska mätt på den dåliga sikten och brunfärgade koraller. Norra sidan är bättre men på Gunthers kunde man inte säga om eller när det skulle bli dykning där. Vi gick vidare och åt den hittills kanske bästa middagen på en ytterst enkel men familjär servering. En pasta med räkor blev en välkommen variation i den eviga dieten men Baleados och kyckling. Den honduranska maten är ingen större kulinarisk upplevelse och det är svårt att hitta någonting annat än skräpmat. Detta syns också i befolkningens kroppshyddor. Det mest märkliga är att det inte finns färska grönsaker och frukt fast det råder tropiskt klimat. Kaffet är dock gott överallt och serveras i stora muggar.

 

Söndag 20 februari

På lördagskvällen var det full moonparty på den närliggande Bando Beach. Långt in på små- timmarna hördes det mäktiga dunket från högtalarna. På morgonen gick jag ut på altanen efter frukosten och såg två spotted rays simma strax nedanför huset! Efter fem dykdagar hade jag således sett de största och finaste fiskarna från hotellets balkong. Molntäcket fanns där fortfarande, men vinden hade mojnat. Så småningom skingrades dock molnen och det blev riktigt varmt. Ett nytt vädersystem var på väg in efter den regniga perioden. Vårt matförråd hade sinat och vi inledde dagen med en räd till de få butiker som var öppna på söndagar. Utbudet är verkligen miserabelt. Förutom läsk och konserver finns det halvruttna grönsaker och svarta bananer. De enda brödsorterna som fanns att köpa var torr skivad formfranska och hamburgerbröd!

 

Ingen av oss var särskilt dyksugen efter gårdagens kalla bad. Vi bestämde att det skulle bli en dag på beachen. Monica hade fått problem med ena örat och ville inte ens doppa sig i havet idag. Först gick vi till den privata avgiftsbelagda Bando Beach, bara för konstatera att den var stängd! När det äntligen hade blivit badväder hade man valt att bomma igen stranden. Vi fick bita i det sura äpplet och vandra hela den långa vägen till Chepes Beach. På vägen passerade vi Gunthers Dive Shop där personalen var lika förvirrad som förut och hade inga planer som räckte längre än den aktuella dagen.

 

På stranden var det ganska mycket folk och galna hundar som både badade och slogs. En liten grusväg går precis intill stranden och trafiken var irriterande intensiv. Söndagslediga motorcyklister och fyrhjulingsåkare kylde ner sig denna varma dag genom att meningslöst köra fram och tillbaka intill de solbadande. Chepes Beach är mycket långgrund och först efter att ha simmat ca hundra meter med bottenkänning kunde jag dyka ner till det sluttande korallrevet. Vi låg på stranden till ungefär kl. 15. Vid denna tidpunkt kom det mängder av folk, både turister och infödingar till den lilla stranden.  

 

På hemvägen vilade vi en stund på den trevliga Skid Row puben strax intill dykcentret och tog var sin öl. Norskan Christina kom förbi och berättade att hon hade varit på fullmånepartyt till kl 06 på morgonen. Ändå var hon så pigg att hon hade redan hunnit med ett dyk under eftermid- dagen. Christina var andra gången på Utila på ett år och hyrde en lägenhet. Nu skulle hon stanna ett par månader.

 

Anslagstavlan på “vårt” dykcenter var lika oinformativ som förut. På vägen till hotellet gick jag in på Altons dykcenter och bokade in mig på en förmiddagstripp till Norra sidan på måndagen. Det skulle kosta 58 dollar inklusive två dyk, utrustning och dykskatt. Vi lämnade också in en påse smutskläder hos tvätterskan. På kvällen åt vi på RJ´s Bar and Grill som uppenbarligen drivs av Altons Dive. Vi hade under veckan passerat detta ständigt fullsatta restaurang. Även nu var det ganska mycket folk vilket medförde en lång väntan på våra grillade tonfisk och kyckling. Portionerna var tydligen anpassade till amerikanska magsäckar vilket gjorde att vi knappt orkade göra mer än att gå till hotellet och lägga oss direkt.

 

Måndag 21 februari

Det blev en tidig morgon. Altons dykcenter hade gett en sträng order om att dykarna skulle vara på plats kl 07.15. Redan då rådde det en febril aktivitet kring den stora dykbåten. Jämfört med Gunthers är Alton´s mycket välorganiserat. Utlämningen av utrustning sker genom en lucka och allt prickas av färdigtryckta listor. Dräkter och västar är top of line och inga slitna trasor som på Gunthers. Det finns också särskilda listor som anger värdet av saker man tappar eller förstör under dykningen. Men ingen frågade efter dykcertifikat eller antalet tidigare dyk.

 

Tre småväxta flickor kånkade med anmärkningsvärd effektivitet lufttuber och annan utrustning till båten. Den manliga personalen rörde sig betydligt långsammare eller satt och rökte. Trots intensiteten var allt mycket genomtänkt och sköttes professionellt. Till slut beordrades alla 15 dykare ombord och medan kaptenen startade motorn förklarade en av dykguiderna hur man skulle bete sig under färden till dykplatsen och mellan dyken. Jag hamnade i en grupp med fyra dykare och en mycket vacker tysk flicka med namnet Yana som guide. Även min buddy var tysk och hette Robert.

Färden till norra sidan av Utila gick via cays, några pyttesmå öar vid huvudöns västra spets. De flesta av dessa idylliska korallöarna är privatägda, men Jewel och Pidgeon utgör ett samhälle med 600 invånare. Till Water Cay arrangeras dagsutflykter med snorkling och grillning. En av de små öarna kan också hyras helt och hållet av penningstinna turister som för en stund vill uppleva illusionen av egen paradisö.  

 

Utilas norra kust mot Atlanten är karg med lavastensklippor och i stort sett obebodd. På sina ställen finns det remsor av vit sand. Här blåste det ganska höga vågor vilket fick dykbåten att gunga ordentligt. Första dykstället hette Dubby wawes. Guiderna kontrollerade extremt noga allas utrustning och rättade till det som inte föll dem på läppen. Till exempel fick man inte ha vikterna på ryggen utan de skulle placeras på sidorna. Att man trots livslång dykerfarenhet bli behandlad som en novis av betydligt yngre dykguider är en sak som jag har lärt mig att acceptera. Det är en del av deras profession och att motsätta sig leder bara till komplikationer. Dessutom brukar guiderna snabbt lära sig vilka som klarar sig själva.

 

Altons dykbåt har en riktig akterbrygga och lejdare för ombordstigning. Utrustningen tas på medan dykflaskan fortfarande sitter fast i sin ställning mot relingen. Sedan är det bara att resa sig, ta stöd mot dykguiden och hoppa i sjön från akterbryggan. Till sist hoppade guiderna i och efter en sista ytkontroll bar det iväg neråt. Sikten är något bättre än på södra sidan och korallerna mer färggranna. Men framför allt är det mycket mer fisk. Stora stim av blågula småfiskar och enstaka praktexemplar av barracuda och koffertfisk. Vi följde en vägg på ca 18 meters djup och vek sedan in i en fin kanjon med vitt sandbotten. Guiden Yana kontrollerade gruppens lufttillgång mycket ofta och antecknade ständigt någonting på sin skrivtavla. Hon hade med sig en plansch med färgbilder på korallfiskar och pekade där ut de olika arterna hon identifierade. Det blev ett långt dyk. Efter totalt 58 minuter bröt vi ytan igen och klättrade upp på båten. 

 

 

Mellan dyken serverades det melon. Solen sken för fullt när vi fortsatte en halvtimme till nästa dykmål. Enligt Altons reglemente var det förbjudet att pinka i dräkterna, vilket löstes genom att folk hoppade i vattnet och uträttade sina små behov. Dagens andra dyk genomfördes nära Utilas nordöstra spets. Ett ganska oansenligt rev med några små grottor som man kunde dyka genom. Fortfarande mycket fisk. Yana var lika nitisk som förut med superkoll på gruppens luftförbrukning och djup. Vattnet kändes lika kallt som under de tidigare dyken på södra sidan. En 7 mm dräkt hade varit perfekt i det 24-gradiga havet. Kylan gjorde att Yana fick lov att ge sig när jag gick upp efter att min dator hade räknat 3 minuters säkerhetsstopp på 5 meter. Yana och de andra fortsatte att räkna manuellt några minuter. Hemfärden runt östra Utila medförde att vi under dagens tripp hade rundat hela ön. Monica satt och väntade på mig på piren. Efter att med rigorös noggrannhet ha sköljt utrustningen i olika baljor och att de inlämnade prylarna hade prickats av på listorna gick vi och hämtade tvätten som vi hade lämnat in dagen innan. En kasse smutstvätt kostar 5 USD att få rent.

 

Den tidiga morgonen krävde sin tribut och jag somnade omgående efter återkomsten till hotell- rummet. Monica kände sig krasslig efter öronproblemen och mag- sjukan. Vid 5 tiden gick vi dock iväg till Gunthers dive shop för att försöka boka in Monicas två återstående gratisdyk. Vi lyckades förhandla det till ett gemen- samt gratisdyk. Jag betalade hela kalaset som gick på 156 USD för 6 dyk inkl utrustning och reef fee för 5 dagar.  

 

Av någon anledning samlades det mängder av folk på dykcentrets brygga, alla tycktes ha någon anknytning till Gunthers. Bland annat satt Bella -som brukade servera frukost på den närliggande restaurangen- där i bikini. Christina var där och väntade på att få komma iväg till ett nattdyk, likaså den alltid sammanbitna Irina. Det hela utvecklades till ett spontant bryggparty. Den lilla baren var öppen och man kunde köpa en rejäl drink med rom och tranbärssaft för 30 lempiras (10 kr). Efter en timme drog nattdykarna iväg och vi gick till Munchies där vi åt en pastamiddag. Den näst sista dagen på Utila hade nått sitt slut.

                                                  Gunters Ecomarine Dive Shop

 

 Tisdag 22 februari

Vår sista dag på Utila inleddes med ett dyk vid ett ställe som kallas Aquarium. Speciellt mycket fisk var det inte, men jag såg mitt livs största barracuda. Den var minst en meter lång. Det mest minnesvärda med detta dyk är ändå kanske att det var första riktiga dyket som jag och Monica gjorde tillsammans. Jag hade vaknat onödigt tidigt på morgonen och kände mig därför väldigt trött efter dyket. Till och med så trött att jag slumrade till en stund på bryggan innan vi vid 11-tiden gick och åt var sin baleado. Jag lånade toaletten på Backpackers Inn nära Gunthers dyk- center. Jag var tacksam för att vi inte hade hamnat på detta ställe. Av alla snuskiga vandrarhem jag har upplevt var detta nog det värsta. Smutsen i toaletterna och köket var obeskrivlig och det fanns inget rinnande vatten.  Christina höll på att rensa botten runt bryggan vid dykcentret och föreslog att vi skulle gå och äta tillsammans på kvällen.

 

Vi ägnade en stund av förmiddagen till att planera hemfärden som skulle gå via semesterorten  Tela på den honduranska atlantkusten. En snabb genomgång av reskassan visade ett underskott i budgeten. Detta löstes dock med ett besök på Banco Atlanticos uttagsautomat. Det är alltid förknippad med en speciell känsla att stå vid en  luftkonditionerad ATM tusentals mil hemifrån, mata in ICA kortet och bara se hur sedlarna rasslar ut. Vi betalade boendet på Ligthhouse och fick ännu en informativ pratstund med den genomtrevliga ägarinnan Thelma. På kvällen åt vi en snabb middag på Evelyn´s med den utmattade Christina och en annan norsk flicka. Vi träffade också på Marc som nu hade kommit till Utila efter en vecka på Roatan. Väl tillbaka på Lighthouse packade vi våra väskor för morgondagens avfärd.

 

Onsdag 23 februari

Vi gick upp kl 05 och rensade kylskåpet av kvarvarande matvaror innan vi lämnade boendet. Gubben som tillsammans med Thelma sköter om hotellet körde oss och vårt bagage till hamnen. Den drygt en timme långa färden till La Ceiba blev återigen mycket gungig. Vi hade löst planerat att äta frukost i La Ceiba, men blev omhändertagna med sådan effektivitet att vi inte hann med det. I hamnen blev vi direkt haffade av en taxigubbe som till ett kraftigt överpris (160 lempiras) körde oss till busstationen. Där kom vi omedelbart i händerna på en energisk ung man anställd av bussbolaget Diana Express. Och snart satt vi ombord på bussen som skulle ta oss till Tela. Bussen stannar vid huvudvägen utanför staden. Vi hann knappt kliva ut ur bussen innan nästa taxiförare hade erbjudit sig att köra oss de 8 kilometrarna till Triunfo De La Cruz  där jag hade bokat boende via Hostelworld.

 

Att komma till byn Triunfo De La Cruz var en chockartad upplevelse. Alla människor är svarta och lever mycket primitivt. Man skulle kunna tro att man han hamnat i Afrika! Hotellet Caribbean Coral Inn var dock mycket trevlig och turistanpassad. En trevlig energisk kvinna tog emot oss och berättade snabbt om rutinerna. Det kanske bästa med hotellet är att det ligger direkt vid den milslånga sandstranden. Vi såg inga andra turister på hela dagen. Bortsett från några enstaka svarta barn var stranden tom. Det blåste ganska hårt men solen sken för fullt. Vi åt en trerätterslunch på hotellet och tog sedan en långpromenad till norra änden av den palmkantade stranden. Där övergår sanden till stora stenar och klippor nedanför ett djungeltäckt berg.

   

Havet var mycket varmt och vi badade trots de stora vågorna. Sedan gav vi oss iväg på en försiktig rekognoseringstur i den afrokaribiska miljön. Människorna var färggranna, vackra och artiga. Byns huvud- gata är inte asfalterat och bilarna är mycket få. Vi letade efter frukt att köpa men fann bara små kiosker som sålde godis och läsk. Till slut träffade vi en man som sålde grönsaker från flaket på sin pickup. Han hade goda små mango som dock inte var särskilt mättande då frukten till största delen bestod av stenen. Innan vi i skymningen återvände till tryggheten i hotellrummet tog vi var sin Salva Vida vid en kiosk. Här kostar ölet bara 20 lempiras flaskan. Nu kom jag äntligen ut på nätet med min bärbara dator. Detta resulterade i timslånga sessioner med e-post, facebook, väderprognoser och nyheter från Sverige. Hotellvärdinnan kom och frågade om vi ville ha kvällsmat, men de snåljåpar som vi båda är tackade vi nej, något förskräckta av den relativt dyra oh för vår smak alltför lyxiga jättelunchen. Däremot såg vi framemot den beryktade frukostbuffén som ingick i rumspriset.

 

Torsdag 24 februari

Det blåste och regnade under natten. Framför allt blåsten kändes under natten i rummet som inte hade några fönsterrutor utan bara myggnät och glesa jalusibrädor. Jag vaknade ett par gånger av att gardinerna fladdrade kraftigt. Kl 06 startade jag datorn och kollade på nyheter. Porten till stranden var låst och öppnades först kl 07.30.Jag hann med en kort promenad innan det var dags att angripa den kontinentala frukosten. Det fanns mysli, cornflakes, mjölk, juice, frukt, bröd och kaffe. Vi åt å gott vi kunde, bitarna av papaya och melon var nog populärast hos oss båda. Kaffet var lite ljummet och kokta ägg hade varit gott.

 

Ganska omgående efter frukosten tog vi taxi till huvudorten Tela. Vi fick dela bilen med en tant men tre vackra svarta barn. Vi klev av vid den livliga huvudgatan och gick först runt på måfå för att insupa atmosfären. Staden är inte stor och de många gamla byggnaderna påminner om kolonialtiden. Överallt hör man svängande latinska rytmer strömma ut ur högtalarna. Förutom ett par större livsmedels- butiker finns det mängder av mindre och många säljer frukt och grönt på gatorna. Närmare stranden finns det bättre hotell med tillhörande restauranger.

 

Efter att ha orienterat oss i Tela centrum och de primitiva marknaderna strax utanför gick vi in på en pytteliten restaurang och åt var sin baleado med köttfyllning. Som måltidsdryck valde vi aqua purificada som här var paketerad i små plastpåsar. Hela måltiden kostade 50 lempiras (ca 15 SEK).

 

Efter maten gick vi in på den största matvarubutiken och shoppade drycker att ta med hem till Sverige samt lite frukt och kvällsmat. En 75:a rom kostade här ca 35 kr. Vi hade diskuterat möjligheten att ta lokal- bussen tillbaks till garifuna- byn, men det blev taxi nu också. Eftermiddagen tillbringade vi mestadels på stranden. Jag sov en stund i hängmattan. En fullständigt avslappnat känsla uppstod och den planerade promen- aden till djungeln blev till en tupplur. En dopp i havet blev det också. De stora vågorna lockade fram barnet i mig och lekte en bra stund i det varma vattnet. På kvällen åt vi av de inhandlade frukterna och majskakor. Vi tog också några drinkar med rom och cola. Innan jag somnade lyssnade jag en bra stund på de stora vågorna som oavbrutet dånade mot stranden, bara 20-30 meter från rummet.

 

Fredag 25 februari

Direkt efter frukosten vandrade vi med bestämda steg längs stranden till den djungeltäckta kullen. Vi gjorde ett tappert försök att klättra upp på toppen, men det var för brant och risigt att ta sig fram. Och ännu svårare att ta sig ner igen. Vi fick nöja oss med att sitta i utkanten av djungeln och ta några kort. Vi såg inga apor eller andar större djur, men däremot hörde vi olika fåglar. Utsikten från kullen över havet var magnifik. Efter ett par timmars sol och bad åt vi en fyrarätters lunch med lomo på restaurangen. Nu hade även tre andra gäster anlänt till hotellet.  Ägaren, en amerikan i 60-årsåldern, kom och presenterade sig. Vi diskuterade olika möjligheter att ta sig till flygplatsen 90 km bort nästa morgon. Eventuellt skulle vi åka med hotellägaren till staden El Progreso ca 3 mil från flygplatsen.

 

Jag tog min vanliga efterlunchen-tupplur. Vid tretiden tog vi en långpromenad söderut längs stranden. Några killar körde med fyrhjulingar på den öde stranden. Några garifunas red på hästar. Närmare naturreservatet Punta Izopo ligger det några riktigt pampiga stenhus med stora trädgårdar på stranden. Dessa är omgärdade av höga staket och murar. Varningsskyltar informerar närgångna om arga hundar och växelström i staketet. Honduras är ett typiskt u-land där de rika är superrika och det fattiga lever i yttersta armod, och där mellan uppstår det vissa spännningar. På kvällen talade jag med ägaren om de hundratals märkliga byggen på stranden. Han förklarade att det på helgerna strömmar folk till stränderna i Triunfo, och garifunas bygger dessa solskydd för att hyra ut till badgästerna.

 

Efter promenaden tog jag ännu ett dopp i havet vid vårt hotell Caribbean Coral Inn. Solen var på väg ner bakom horisonten och det dags att börja vänja sig med tanken att vi snart skulle lämna solen, värmen, havet och hela detta exotiska land och återvända till det Vasaloppsrusiga Dalarna. 

 

 

 

Lördag 26/2 - söndag 27/2

Vi vaknade båda med ett våldsamt illamående. Vi hade kvällen innan beställt stekta ägg till frukosten, men nu blev det bara jag som överhuvudtaget klarade av att äta. Jag gjorde det med en viss tvekan och kände mig svimfärdig efteråt. Självklart började vi oroa för den långa hemresan och försökte förebygga större problem med Imodium och sjösjukepiller. Hotellägarens fru körde oss, maken och parets barn till Tela. Vi pratade lite om bilar och den belästa mannen hade svårt att förstå att vi inte hade en Volvo. Han hade rest en hel del och bl.a. varit i det forna östblocket. Inom ett år planerade han att flytta till Panama med barnen och den betydligt yngre frun. I Tela bytte vi till en buss som tillhörde en av de billigare bussbolagen. Det blev en skakig och varm resa på två timmar. Både jag och Monica var på gränsen till att spy, och i själva verket hade vi garderat oss med plastpåsar i handbagaget.

 

När vi anlände till El Progreso var jag helt utmattad. Jag köpte en cola i första bästa market och satt sedan en bra stund och bara vilade. Innan vi skiljdes åt hade hotellmannen ordnat oss en taxi som till ett mycket bra pris skulle ta oss till flygplatsen i San Pedro Sula. Resan gick smidigt och vi var i god tid på flygplatsen. Vi satte oss ner med bagaget och väntade. Efter en stund såg jag att Monicas ansikte hade fått en grå nyans och hon var tvungen att hastigt lägga sig på golvet för att inte svimma. Så småningom checkade vi in vårt bagage vilket ingav en känsla av att hemresan hade börjat på alvar. Planet lyfte också i tid.

 

Internationella flygregler anger 45 minuter som minimitid för ett flygplansbyte. I Miami hade vi nu 2 ½ timmar och klarade anslutningen till London med nöd och näppe. Flygplatsen är enorm med kilometerlånga korridorer och förflyttningar. Av någon anledning måste även transitpass- agerare gå genom passkontrollen vilket innebär att man blir fotograferad och får lämna hand- och fingeravtryck.

 

Och ännu mer köer. Bagaget måste man hämta själv från bandet, bara för att kånka det genom ännu några ändlösa korridorer och checka in ännu en gång. Och sedan är det förstås kontroll av handbagage med jämna mellanrum. Till slut fick vi ta skytrain till Londonflyget och däremellan gick vi en liten stund utomhus och andades äkta USA-luft. Hemresan fortsatte med American Airlines Boeing 777, ett mycket stort flygplan som tycks flyga lite högre och snabbare än andra långdistansplan. På vägen in på våra ekonomiplatser passerade vi businessclass där passagerarna redan satt och smuttade på välkomst- champagnen. Att få njuta av de stora fällbara sätena i businessclass var precis vad vi skulle ha behövt i vårt tillstånd. Ett tag planerade jag att simulera en allvarlig sjukdomsattack, men förmodligen hade jag bara fått lägga mig på golvet utanför toaletten längst bak i kabinen.

 

Jag hade hoppats på en någorlunda god sömn under den 8 timmar långa flygresan, men så blev det definitivt inte. Som mest sov jag väl 10 minuter åt gången. Varje gång när jag var på väg att slappna av fick jag någons sorts kramper i benen. Jag mådde fortfarande illa men hade inga problem med magen för övrigt. I själva verket behövde jag överhuvudtaget besöka toaletten förrän efter 3 dygn! I början av resan serverades en liten på snacks och jag valde en burk läsk till det. Middagen som serverades efter ett par timmars flygning var inte att tänka på.

 

Vi landade på det regniga London Heathrow omkring kl 11 lokal tid. Vi vandrade direkt till gaten där jag äntligen kunde somna en stund på en bänk. På flyget till Arlanda kunde jag till och med äta en smörgås och dricka en kopp thé. Dottern hämtade oss från flygplatsen och vi var hemma i det snötyngda Borlänge´omkring kl 22. Dagen efter drabbades jag av en svårartad förkylning som tvingade mig att stanna hemma från jobbet i två

 

 

 Vårt andra hotell Lighthouse

 

 

 

FAKTARUTA UTILA Resan dit:Flyg från Stockholm till San Pedro Sula via Miami eller Houston ca 20 timmar. Från ca 6500 kr. Därefter buss till La Ceiba (3 timmar) och färja till Utila (en timme). Tillkommer några taxiresor t.ex. från flygplatsen men taxi är mycket billigt i Honduras    Boende: De flesta dykcenter erbjuder gratis boende (dormitory) om man köper en kurs eller dykpaket. De finns hotellrum från 150 kr/natt och uppåt. Att hyra en lägenhet kostar från 300 dollar i månaden. Har man mycket pengar kan man hyra ett hus på stranden eller en egen ö.    Dykning: Det finns 10-15 dykcenter på ön. Ett paket med 10 båtdyk kostar 1300 kr inklusive all utrustning. Plus 4 USD per dag för dykskatt. En PADI OW kurs kostar 250 dollar. Det finns en tryckkammare på ön. Vattentemperatur 25 - 30 grader året om.    Kommunikation: Många krogar erbjuder gratis WiFi. Den finns ett internetkafé på ön. Språk: Nästan alla pratar engelska, men spanska går också bra. Svenska kontantkortstelefoner funkar inte. Det är lite svårt att orientera sig utanför huvudgatan de det inte finns några vettiga kartor och gatuskyltar.    Säkerhet: Storstäder på Honduranska fastlandet anses mycket farliga med hög kriminalitet, AIDS och annan skit. Ute på öarna är det inga problem, vilket gör att alltfler honduraner vill bosätta sig där. Det farligaste på Utila är kanske den intensiva motorcykel- och fyrhjulingstrafiken på huvudgatan.    Prisnivå: En öl kostar 10 kr på krogen. En drink 12 kr. Ett paket cigarretter likaså 10 kr. En liter Absolut ca 100 kr. Matportioner 20-50 kr. Ett gallon vatten 12 kr. Hyra av scooter 200 kr om dagen.