Resan till Landet som inte finns

TRNC 16-24 september 2005

-En reseberättelse av

Taisto Nykänen, Borlänge

Hit Counter                   Suomeksi          e-post        www.taisto.de

         

 

          

 

           Bicycle route: 450 km

Här är jag redan på vägen hem efter den långa cykelturen. Efter att ha lagat resans tredje  punktering kände jag för en kopp kaffe på stranden. På denna cykelsemester skippade jag det traditionella spritköket och köpte istället ett billigt gasolkök. Det funkade perfekt och de där små engångs- gasbehållarna tycks finnas i hela världen.

Lägg också märke till det nyklippta kalufsen. De bästa frisörerna finns utan tvivel i mellanöstern !

 

 

På detta underbara ställe på Karpaz-halvön bodde jag två nätter. Visserligen kostade det lite mer än vad hade tänkt mig men jag kunde inte motstå det perfekta läget. Till höger om stranden kan man skymta den sjunkna romerska hamnen där jag snorklade.

Det här stället har visst en egen hemsida: www.ayfilon.comHotellet ligger ca 5 km från Dipkarpaz och 20 km från spetsen av Karpazhalvön.

 

 

INNEHÅLL

Förberedelser

Fredagen den 16 september: Avresa

Lördagen den 17 september. Över gränsen

Söndagen den 18 september: Till Karpaz

Måndagen den 19 september: Vilodag

Tisdagen den 20 september: Över bergen

Onsdagen den 21 september: Till Kyrenia

Torsdagen den 22 september: Till Levkosa/Nicosia

Fredagen den 23 september. Åter till Larnaca och hemresan

Bilder från resan finns här

 

Förberedelser

Som de flesta vet är Cypern efter kriget 1973 delad i två delar; en med turkisk befolkning och en med i huvudsak grekisk befolkning. Norra Cypern har i tidningsartiklar beskrivits som "landet som inte finns" med hänvisning till det faktum att landet har bara erkänts av Turkiet. Medan den grekiska delen av Cypern har sedan länge en blomstrande turistindustri har TRNC (Turkish Republic of Northern Cyprus) varit mer eller mindre stängt för besökare. Sedan ca ett år tillbaka är det dock problemfritt att korsa gränsen som delar ön.  

Det visade sig vara svårt att få information om TRNC. På nätet fanns en del ytlig information, men t.ex. formaliteterna kring gränsövergången stod det mycket lite om. De bästa tipsen fick jag via mail av svenskar bosatta i landet och från artiklar i DN. Det finns också ett par guideböcker med viss information. Jag visste också sedan tidigare att det finns ett svenskt reseföretag som organiserar cykelresor på Cypern, även den norra delen.

Jag har gjort några längre cykelturer i Sverige och Finland och vet ungefär vad jag behöver ha med mig. En viss anpassning av utrustningen med tanke på klimatet krävdes dock. T.ex. en sovsäck är helt onödig i Medelhavsvärmen. Eftersom det var ytterst oklart med boende- möjligheter tog jag med mig ett enkelt kupoltält, köpt på ÖB för ca 150 kr, samt en filt. Minimalt med kläder. Jag satsade helt och hållet på s.k. funktionskläder i syntetmaterial. Sådana är lätta, samlar inte fukt och torkar snabbt efter tvätt.

Jag räknade med att äta de flesta måltiderna på serveringar. Ändå tog jag mig ett litet gasolkök för engångsgasbehållare. Jag har alltid tidigare förlitat mig på ett spritkök, men misstänkte nu att det kunde vara svårt at få tag på rödsprit. Så småningom visade det sig att den enkla gasol- brännaren för 98 kr från Biltema var riktigt användbar. Jag packade ner även mat för två-tre måltider: tortellini och ett par färdiga rätter som kan förvaras i rumstemperatur. Torkade blåbär är bra mot alla sorters magbesvär.

Bland verktyg och utrustning kan nämnas schweizisk armékniv, multitool med insexnycklar, liten skiftnyckel, 15 mm blocknyckel för pedalerna, kedjebrytare och en morakniv. Reservdelslagret bestod av två reservslangar, ett däck, extra axlar samt ett par bromsklossar. Dessutom silvertejp, mobiltelefon, plåster, tändare, pannlampa, skalpell (ett måste om man skall ta bort stickor i huden) diverse mediciner, m.m. Allt enligt beprövad erfarenhet.            

Alla dessa lösa smågrejer - cykelväskor, kläderna, köksutrustning, verktyg, tält, hjälm m.m. rullade jag in i ett liggunderlag som jag i sin tur stoppade i en stor gammal nylonbag. Nu låg mina grejer skyddade som om de var i en resväska. Bagen vägde 15 kg.

Min längfärdscykel är en Kronan hybrid med stålram som jag köpte på postorder 1999 inför min 90-milatur till Finland. Den har 28" hjul, 24 växlar och rakt styre. Av erfarenhet vet jag att denna cykel klarar av mycket varierande underlag.  Många långfärscyklister skriver att de föredrar pedaler med någon form av clips. Själv har jag tidvis provat både remmar och riktiga clips för cykelskor men tycker inte att det är någon större skillnad. Dessutom anser jag att cykelskor med tillhörande pedaler är en smärtsam upplevelse. Så nu blev det sandaler och vanliga "bondpedaler".

Cykel kan tas med på charterflyget som specialbagage för 600 kr t.o.r. Förutsättningen är att den paketeras i men borttagna pedaler och tömda slangar. Jag tog även loss styret, sadeln och hjulen och band ihop allt med gummistroppar. Skyddade hjulaxlarna med lite extra och lindade in allt i bubbelplast. Sedan sydde jag en enkel påse av tältduk som jag stoppade cykeln i. Nu hade jag ett stabilt paket med måtten 120x70x20 cm. En cykel som är paketerad på detta sätt får man t.o.m. ta med sig på tåget !  När jag cyklade hade jag förutom cykelväskorna baktill en liten väska på styret, en midjeväska och en lätt ryggsäck. Den sistnämnda hade jag för det mesta nästintill tom och fyllde bara tillfälligt vid t.ex. inköp. Ryggsäcken har också en anordning som gör att det bildas en luftspalt mellan den och ryggen.

 

Fredagen den 16 september. Resdagen

Efter att ha packat frenetiskt under förmiddagen blev jag vid 11 tiden skjutsad till stationen av Rickard. När jag för första gången var ensam med min packning och bar den till perrongen upptäckte jag att den var rätt tung och bökig att hantera! Hur som helst kom jag med på det fullsatta tåget och  intog snart den medhavda lunchen.

Väl framme i Arlanda letade jag genast reda på en bagagekärra för att slippa kånka på min stora packning. Träffade på en f.d. granne och bytte några ord med honom. Jag var i god tid på flygplatsen. Tur som det är tycker jag om att bara sitta och titta på människor. Dessa i sin tur stirrade undrande på min gula cykelpåse. Stämningen på en flygplats är alltid spännande.

Helt enligt reglementet stod jag vid incheckningsdisken två timmar före flygets avgång. Här fick jag mitt boardingkort samt tags för bagaget. Sedan blev jag anvisad att gå till andra änden av hallen och betala cykeltransporten vid servicedisken. Efter att ha gjort detta fick jag en biljett för cykeln. Nu fick jag gå tillbaks till inchecknings- diskarna och lämna in cykeln som specialbagage. Således en ganska omständlig procedur med det kändes skönt att bli befriad från åbäket för tillfället.

Jag kände att jag hade lite svårt att koppla bort vardagen och finna mig i mitt påbörjade äventyr. Kanske hade det att göra med att jag ganska nyligen hade återgått till jobbet efter ordinarie sommar- semester. Efter att ha växlat lite pengar gick jag genom passkontrollen och in i avgångshallen.

Flyget var drygt en timme försenad och kom iväg vid 19.30-tiden, men själva resan gick fort. Jag köpte en öl och slötittade på en film som jag hade sett i maj, även då på flygplan. Försening innebar att jag kom ännu senare till flygplatsen i Larnaca. Just denna sena ankomst hade varit ett av de största orosmomenten inför resan. Flygplatsen ligger ca 8 km från centrum där det finns ett vandrarhem. Att plocka ihop cykeln kl 2 på natten och sedan cykla i mörkret på en helt främmande miljö tilltalade mig inte. På nätet hade jag fått reda på att det gick inga bussar efter kl 16 och taxin kostade ca 400 kr.

Trots allt kände jag mig lugn när jag stod utanför Larnaca Airport mitt i en långsamt glesnande samling av nyanlända turister. Bagaget dök upp mycket snabbt på bandet och nu stod cykeln och den stora bagen på en bagagekärra. Det visade sig att taxiresa till Larnaca kostade bara 5 cypriotiska pund (ca 80 kr). Efter bara några minuter stod taxin utanför vandrarhemmet. Tröttheten började göra sig påmind och jag hade stora svårigheter med att räkna fram rätt summa pengar till chauffören. Det skulle också senare visa sig att jag nog aldrig hade hittat vandrarhemmet utan taxin…

Youth hostel i Larnaca är ett mycket enkelt ställe.  En sängplats kostar 5pund för natten. Jag blev hänvisad en plats i ett rum med 8 bäddar. Personalen rekommenderade mig att ta med mig cykeln på rummet ! Det var svårt att veta vilka som egentligen var personal och vilka som var ev. gäster eller kompisar till personalen. Den förmodade personalen tillbringade det mesta av sin tid genom att sitta och röka på balkongen, utom en man i svart polotröja som -när han inte rökte - huvudsakligen sysselsatte sig med att hångla med en blond dam.

                                                                            Vandrarhemmet i Larnaca

 

Lördagen den 17 september. Över gränsen

Natten på vandrarhemmet var jobbig. Det var otroligt varmt och jag hade svårt att somna. Det värsta var dock att två killar började bråka vid 03.30-tiden. Det var hugg och slag och gap och skrik. Jag blev lite rädd och lade morakniven under kudden. Vid ett tillfälle låste den ena killen ut den andra vilket resulterade i ett mordhot. Någon gång vid 5-tiden stack den mer utsatta engelsmannen ut och återvände efter en timme med två poliser. Han pekade nu ut den andra slagskämpen som i bara kalsongerna fördes bort med poliserna. Tyvärr uppfattade jag inte alls vad bråket handlade om.

Hur som helst gick jag upp vid 8-tiden och började genast sätta ihop cykeln. Jag kände att jag ville snabbt komma ifrån det ruggiga vandrarhemmet och hela staden. En snabb dusch tog jag också i det mycket primitiva badrummet. Cykeln och det övriga bagaget hade klarat av flygresan utan skador. Det tog ca 1 timme att sätta ihop fordonet. Jag svettades ymnigt hela tiden och jag började fundera på de kommande strapatserna i hettan. Lyckades genom oförsiktig pumpning (däcken måste tömmas inför flygresan) spränga en slang. Med tanke på de höga temperaturerna (minst 30 grader i skuggan) vågade jag inte pumpa däcken speciellt hårt - en detalj som kom att förfölja mig under hela resan. Någon form av tryckmätare är att rekommendera.

Jag lämnade kvar cykelpåse, bag och bubbelplast på vandrarhemmet. Jag talade om detta för den loja personalen, väl medveten om att grejorna mycket väl kunde försvinna. Alternativet hade varit att gömma den i någon buske utanför staden. Jag kunde under inga omständigheter ta med mig det skrymmande emballaget. Jag hade helt enkelt för mycket saker med mig. Efter att ha navigerat mig fram till strandpromenaden i Larnaca slängde jag omedelbart min gamla gympadojor som jag utöver sandalerna hade som extra skor. Något senare slängde jag också den tunga cykellampan (den var gammal och lagad) då jag insåg att det inte fanns någon anledning att cykla i mörker.

Mina första kilometrar av denna cykelsemester var besvärliga. Biltrafiken i Larnaca - och andra storstäder på Cypern- är infernalisk och gatorna smala. Det hela kompliceras dessutom av att det är vänstertrafik. Att korsa en gata till fots kan ta en bra stund. Ingen stannar ens vid övergångsställen. Att cykla bland trafiken är mycket svårt. Återstår bara att cykla på trottoaren om sådan finns. Problemet då är att det ofta växer träd och stolpar på trottoarerna - inte fotgängarna. Dessutom hejdas cyklisten vid varje korsning av 2 dm höga trottoarkanter. Vädret hade snabbt förändrats sedan den tidiga värmen, nu var det molnigt och jag t.o.m. fick några regndroppar på mig.

Jag följde först strandpromenaden och sedan en större väg mot Famagusta- Agia Napa. Stannade i utkanten av staden och köpte vatten samt en liten engångsgasolflaska. Min oro för denna detalj visade sig vara obefogat; campinggas finns överallt att köpa. Gasbehållaren jag köpte kostade 40 cent, ungefär 7 kronor. En likadan burk på Coop Forum i Borlänge kostar 49 kr.

Några kilometer senare på industriområdet insåg jag att jag inte hade ätit någon frukost. Ungefär samtidigt såg jag en kioskvagn parkerad på vägkanten. Dessa mycket trevliga vagnar dyker upp lite här och var utanför städerna på grekiska Cypern. Inne i vagnen står alltid en mycket snäll tant beredd på att tillaga fantastiska sandwich. Dessa stora mackor består av ett stort bröd som först fylls med skinka och halloumiost och sedan steks varm. Därefter tillsätts majonnäs och grönsaker. Mycket gott och mättande !

Efter frukosten kände jag mig stärkt och fortsatte resan mot nordost. Jag hade planerat att gå över gränsen i Derinya, strax intill Famagusta. Vägen var bra och lättcyklat. Strax efter den brittiska militärbasen Dhekelia stannade jag på en hypermodern bensinstation och köpte en vägkarta över ön. Vid första anblicken såg kartan mycket bra och detaljerad ut. Senare kom det dock att visa sig att alla detaljer - vägar och ortsnamn - på den Norra sidan var från 1973 ! Ett uttryck för grekernas konsekventa förnekande av TRNC:s existens.

Någonstans kring Dhekelia fanns en länge uppförsbacke som påminde mig om att jag ännu inte var i form efter resan och den sömnlösa natten. För övrigt var terrängen helt platt och vägarna spikraka och välasfalterade. Jag hade medvind och tidvis behövde man knappt trampa. Jag konstaterade redan nu att allt var snustorrt. Inte en grön fläck någonstans, om man nu inte räknar med de dammiga olivträden som stod här och var i ökenlandskapet. Jag följde skyltarna så gott jag kunde men vid anslutningen till Larnaca-Nicosia motorvägen gav jag upp och cyklade på måfå längs en mindre väg. Plötsligt var jag vid en gränsövergång som heter Pergamos. En snabb titt på kartan visade att jag var ganska långt ifrån Derinya. I min iver för att komma över till Norra Cypern bestämde jag mig ändå att gå över gränsen här.

Gränsövergången är mycket enkel. På den grekiska sidan finns knappt någon personal. Man går ca 30 m över buffertzonen och kommer till de turkiska posteringarna. Här mår man fylla i namn och datum på en lapp som sedan lämnas över till tulltjänstemannen tillsammans med passet. Man får en stämpel på papperslappen och kan fortsätta resan. Det är viktigt att man inte får själva passet stämplat, det kan leda till problem när man kommer åter till Grekland. Trots förmodade fientligheter konstaterade jag att gränstrafiken var livlig.

Att komma in på den turkiska sidan innebar en dramatisk skillnad. Allt var på något obestämt sätt annorlunda: husen, vägbeläggningen, människorna, luften, ljuden. Det doftade brinnande träkol och kebab, byggnaderna var mindre och det var mer skräpigt. Samtidigt var människorna från första början nyfikna, välkomnande och hjälpsamma. Medan man på den grekiska sidan knappt mötte en blick, blev jag här ständigt påhejad av signalhornen, vinkningar och glada tillrop. Mycket ofta när jag stannade kom det någon och frågade om jag behövde hjälp.

Från Pergamos fortsatte jag ett par mil genom ökenliknande odlingsmarker tills jag kom till Dörtyol (Prastio på grekiska). Här korsar den norrutgående vägen motorvägen mellan Nicosia och Gazimagosa (Famagusta). Jag handlade vatten i en mycket trevlig liten butik och bestämde mig för att ta motorvägen mot Gazimagosa. Jag hade nämligen kommit ganska snett i min planerade rutt och hade nästan ingen turkisk valuta. Återstod bara att ta omvägen över storstaden och hoppas att det fanns något växlingskontor där.

 

Köse-market mitt i slätten.

Där handlade jag en

flaska vatten.

 

Jag valde nu att cykla på motorvägen. Trafiken var ganska gles men jag hade stark sidvind. Jag anlände till storstaden Magoza vid 16-tiden genom det mycket stora universitetsområdet (Eastern Mediterranean University). Allt var stängt! Jag t.o.m. frågade efter ett växlingsställe men ingen visste. Hittade till slut ett bankomat som inte accepterade visakort. Innan jag något bekymrad hastigt lämnade Magoza lade jag märke till att unga kvinnor här klär sig ungefär som var som helst i Europa. Bara magar och djupa urringningar. Jag påminde mig om en tidningsartikel där studenter på TRNC lovprisade det fria klimatet i landet.

Jag cyklade vidare längs kustvägen mot det sägenomspunna Salamis.Nu såg jag de första av de otaliga byar av lyxiga sommarhus som håller på att växa upp på TRNC. 95 % tycks vara öde men de stora FOR SALE-skyltarna utstrålar en hoppfullhet. Vad jag förstår kostar en villa med pool och 3 sovrum från 75.000 GB£ och uppåt. Så småningom dök ett hotell upp och jag gick raka vägen in i den lyxiga receptionen med min svettiga uppsyn och bad att få växla euro till turkiska lira. En rejäl shoppingrunda i någon lokal market hägrade och jag nickade glatt instämmande till den mycket svaga växelkurs som erbjöds.

Innan jag fortsatte passade jag på att kompensera valutaförlusten genom att ta ett dopp på hotellets badstrand. Tyvärr hade de ingen dusch på stranden. Insåg att jag nu befann mig bara en stenkast från de berömda ruinerna av den forna huvudstaden Salamis. Tog en sväng förbi med cykeln men kostade  inte på mig en inträdes biljett då klockan nu var nästan 18 på kvällen och mörkrets inbrott närmade sig.

I Turkiet- även på TRNC- finns det gott om små livsmedelsbutiker. Även nu hittade jag snabbt en market och inhandlade ivrigt några öl, vatten, bröd och ost. Nu gällde det bara att hitta en tältplats. Efter några km hittade jag en lagom obebodd sträcka och lämnade vägen i riktning mot havet som nu låg ca 500 m bort. Ledandes cykeln kämpade jag mig genom en olivodling med mjuk sand innan jag kom till en mindre väg med något fastare underlag. En svart hund dök upp från ingenstans och följde mig en bit. Jag var ganska mör när jag slutligen kom till en liten havsvik med sandstrand. Avståndet till närmaste hus bör ha varit ca en kilometer. Jag hittade snabbt en lämplig tältplats mellan några buskar ca 20 m från vattnet. Förmodligen tog jag ett snabbt dopp innan jag satte mig ner mitt i min utspridda utrustning, öppnade en kall Efes-öl och började laga mat.

Gasolköket från Biltema fungerade perfekt och snart smaskade jag i mig en varm ris-köttfärsmåltid ackompanjerad av äkta turkiskt bröd och tomat- klyftor. Det hela sköljdes ner av Efes-öl (5 %). Maten var obeskrivligt god och det slog mig att jag inte hade ätit någonting sedan morgonens jättedubbelmacka. Inte undra på att jag drabbades av världens paltkoma och orkade knappt sätta ihop tältet i halvmörkret.

Jag somnade snabbt men vaknade efter några timmar då det var väldigt ljust ute. Fört trodde jag att solen var på väg upp men konstaterade sedan att det var mycket stark fullmåne över Akdeniz (Medelhavet). Och sedan somnade jag om på stranden vid Salamis.   

Tältplatsen vid Salamis

Denna första cykeldag avverkade jag 80 km

 

Söndagen den 18 september. Dagen då min omtalade snålhet höll på att ta kål på mig.

Jag vaknade vid 7-tiden då solen var på väg upp. Strax efteråt passerade några jägare med hundar. Det kändes bra att ha klarat av första dygnet och första etappen av mitt cykeläventyr. Tältplatsen var verkligen fin. Jag anser att man kan tälta nästan var som helst, bara man väljer att område där det inte finns hus, trafik eller folk i rörelse. Ofta räcker det med att obemärkt avvika 100 meter från en väg på en obebodd sträcka. Och hålla tyst. När det sedan blir mörkt vet ingen att du finns där i skogen med ditt tält. I dessa breddgrader är viktigt att ha utsett tältplatsen senast vi 18-tiden, för kl. 19 släcks den stora lampan.

Jag åt en lätt frukost med kaffe, bröd och ost. Sedan pysslade jag en bra stund med packningen. En av de knepigaste sakerna med en självförsörjande cykelsemester är att hålla reda på alla saker man har med sig. Det finns oändligt många fack och luckor i de olika väskorna och det är lätthänt att allt hamnar huller om buller. Resultatet blir ett nervöst letande varje gång när man behöver någonting. Efter ett par dygn lär man sig dock att lägga sakerna på bestämda ställen.

Omkring kl 8 satta jag ihop tältet och packade cykeln. Det var olidligt hett redan vid denna arla morgonstund. Jag tog ett dopp i havet, vilket kändes "så jävla skönt" - som min kompis Sören brukar säga. Vid 9-tiden var jag på den asfalterade vägen igen och fortsatte norrut mot Bogaz. Denna by är mycket omtalad i guideböckerna fast jag inte förstår varför. Förutom en fin strand finns det knappt någonting att se och nästan inga hotell. Efter ett sista dopp i havet på denna sida av Cypern tog jag sikte mot Dipkarpaz på Karpazhalvön.

Vägen gick nu in mot landet och över Karpazbergen. Efter några riktigt långa uppförsbackar kunde jag se havet på andra sidan. Det var otroligt varmt och jag var tvungen att söka vila i skuggan flera gånger. Drack en medhavd burk blåbärssoppa. På eftermiddagen anlände jag till Yenierenköy. Namnet betyder Nya Erenköy och de flesta invånarna i denna något större by är flyktingar från Erenköy på västra sidan av Cypern. Sedan 1974 är den gamla Erenköy en turkisk militärbas avskuren från den omringande grekiska Cypern och kan bara nås med båt. En gång om åter brukar invånarna återvända till gamla byn och ha en fest.

Yenierenköy är en mycket pittoresk by med flera affärer, caféer och en turistinformation. Några mindre hotell och t.o.m. ett dykcenter. Alla bilburna turister på väg till Karpazhalvön passerar här. Jag parkerade cykeln och gick in i en samlingslokal där ett tiotal män satt, drack thé och spelade kort. Alla stirrade förstås på den märkliga främlingen i cykelbyxa. Jag beställde en smörgås och en läsk. Det var skönt att sitta och vila en stund. Det gick en susning bland gubbarna i lokalen när jag tog fram min pipa, laddade, och tände den.

Gatumiljö från Yenierenköy

Efter att handlat ännu en flaska vatten trampade jag vidare från Yenierenköy, påhejad av några gubbar som vilade sig i skuggan. Jag insåg nu hur viktigt det är med vätska i denna ogästvänliga klimat.

Jag har aldrig varit särskilt törstig oavsett om jag har sprungit långlopp, cyklat eller rest i varma länder. Nu kände jag den hotande vätskebristens närvaro och vattentillgången blev ett ständigt orosmoment. Enbart känslan av törst gjorde att jag drack minst 5 liter vätska om dagen. Samtidigt är det svårt att ha med sig mer än 3-4 lite vatten på cykeln. Och nu befann jag mig i relativt obebodda trakter där det var glest mellan affärerna. De vattenkranar med källvatten som finns överallt på turkiska fastlandet finns inte här. Allt är torrt, snustorrt.

Efter Yenierenköy följer en låååång utförslöpa längs kusten. De blir allt glesare mellan husen. Efter ett par mil dök en skylt upp med texten Genväg till Ayfilon och den romerska hamnen. Jag hade läst om detta ställe på nätet. Ett hotell nära urgammal sjunken hamn. Genvägen var mjuk och besvärlig att cykla på, men efter 6 km kom jag fram till anläggningen. Förutom restaurangen och uthyrningsrummen finns det imponerade kyrkoruiner på platsen. Duscharna och rummen direkt på stranden såg mycket lockande ut och jag passade på att fråga om rumspriset. 25 euro ville de ha och jag tackade nej. Så mycket hade jag inte tänkt att betala och enligt tidningen Vagabond skulle det finnas billigare ställen längre norrut på halvön. Efter toalettbesök och lite fotografering fortsatte jag den grovt belagda vägen norrut.

Aphrendika är ruiner efter en fin basilika, ca 10 km från Ayios Philon. Här slutar asfalteringen och underlaget förvandlas till traktorspår. Terrängen blir mycket kuperat och vägen försämras för varje kilometer. Jag fick leda cykeln flera gånger över mjuka sandpartier. De omtalade vildåsnorna fanns överallt. De stod på vägkanten och stirrade, sprang framför mig på vägen och vrålade i buskarna. Förgäves forcerade jag den svåra backen efter den andra i hopp om att ett trevligt lite hotell skulle dyka upp bakom nästa berg. Sakta men säkert tvingades jag inse att jag befann mig i en oländig och farlig ödemark och att restaurangen vid Ayfilon var civilisationen sista utpost.

Aphrendika

Klockan var nu ungefär halv sex på kvällen. Det var fortfarande otroligt varmt. Ingen trafik på vägen, bara total tystnad. Jag var mycket trött och törstig. Det värsta var att vattnet var nästan slut. Detta omöjliggjorde tältning och det fanns bara ett alternativ; att vända tillbaka och hoppas att rummet på Ayfilon fanns kvar. Jag befann mig nu ca 5 km från den nordligaste udden av Karpazhalvön. Jag såg inga som helst tecken på bebyggelse framför mig, bara den karga, ogästvänliga kusten och den torra skogen. Jag stannade och blandade mitt sista vatten med nyponpulver. Utan detta energitillskott hade jag knappast tagit mig tillbaka de 2 milen till Ayfilon. Några bönder passerade i en pick-up och tittade förvånade på den tokige cyklisten.

En klen tröst var vetskapen om att vägen tillbaka är (känns) alltid kortare än vägen ut när man cyklar. Jag cyklade nu mot solnedgången och vinden men hade mest utförsbacke. På ett ställe stod två vildåsnor alldeles vid vägkanten och stirrade på mig. Jag mindes hur jag en gång i tonåren kallade mina stackars föräldrar för åsnor. Det kanske var deras reinkarnationer som nu stod där och undrade vem som var den största åsnan. Jag anlände till Ayfilon omkring kl. 19.30, precis när de sista solstrålarna försvann bakom horisonten. Rummet fanns kvar och utan minsta tvekan tog jag det. Jag såg nu att cykel och all packning var täcka av tjockt dammlager. Undrar hur jag såg ut själv ?

Jag rev av packningen från cykeln och så snart jag hade ställt in allt i rummet tog jag en efterlängtad lång och härlig dusch. En hel driva med damm och sand samlades vid avloppet. Det fanns t.o.m. varmt vatten, detta måste ha varit ett av de underbaraste baden i mitt liv. Efter dagens strapatsrika 110 km på cykeln kändes bara detta som definitivt värt de 25 euro jag fick betala för en natt här. Det här lilla "hotellet" som egentligen heter Oasis har 6 mycket enkla uthyrningsrum direkt på stranden med dusch och toalett i separat byggnad. I rummen finns förutom säng och myggnät ett litet bord och en oljelampa. Enkelheten kompenseras dock av det magnifika läget vid den sjunkna romerska hamnen.

Efter att ha vilat mig lite efter duschen gick jag till den lilla serveringen där det satt ett tiotal gäster. Det blåste hårt från havet. Jag beställde en tavuk shish (kycklingspett) för 15 lira och två öl. Till kycklingen serverades bröd, sallad och lite potatis. Portionen var enorm. Ca kl. 19.30 gick jag och lade mig. Överansträngningen visade sig i form av insomnings- svårigheter. Jag vaknade omkring kl.02, gick upp och kokade en kanna kranvatten med det underbara lilla gasolköket. Jag hade nämligen förstått att vattnet på restaurangen kostade 3.50 lira istället för 1 lira i butikerna.

 

Detaljer av romerska hamnen

Cyklade 110 km (Bogaz- Cayrova-Kumyali-Yesiköy-Yenierenköy-Helvetet-Ayios Philon).

 

Måndagen den 19 september. Vilodag.

Jag vaknade vid 7.30-tiden och inledde dagen med ett morgondopp i havet. Jag såg nu Ayfilon i dagsljus och bestämde mig på en gång för att ta en vilodag och stanna en natt till. Duschade och tvättade lite dammiga kläder. Jag kände mig riktig mallig över att jag hade med mig en egen gummipropp till tvättställets avlopp. Spolade också rent cykeln med en vattenslang.

En mycket riklig frukost ingick i rumspriset. Förutom en buffé med kaffe, bröd, ost, oliver, frukt och grönsaker serverades varma mackor med tomat och vit ost. Resten av förmiddagen tog jag det lugnt. Satt på verandan, rökte pipa och beundrade havet. Värmen kändes mycket starkare nu när den inte lindrades av fartvinden. Jag snorklade runt i den sjunkna hamnen. Trots att otaliga andra förmodligen hade undersökt botten hittade jag mängder av krukskärvor och andra rester av antika föremål. Vattnet var mycket klart.

Till lunch kokade jag tortellini på rummet. Efteråt gick jag dock upp till serveringen och drack en öl. Fortsatte sedan den slappa vilodagen genom att sova en stund på eftermiddagen. Jag tycktes nu vara den anda gästen på anläggningen. Efter tuppluren använde jag en stund till att undersöka de antika ruinerna i närheten. Ayfilon har i själva verket flera kulturlager både från romartiden och medeltiden. Jag fortsatte en bit över kullarna söderut och där öppnade sig en fantastisk lång sandstrand med en handfull inhemska (?) turister. Ett perfekt ställe för tältning ! Hade jag sett detta kvällen innan hade jag nog inte tagit in på Oasis, eller… Jag promenerade i sakta mak till andra änden av den långa stranden. Här klättrade jag över några klippor och kom fram till en sandstensvägg som var full med fossiliserade snäckskal. Tog några kort.

Ayfilon Turtle Beach, hotellet i bakgrunden

Tillbaka vid hotellet pratade jag en stund med ägaren. Han berättade att han hade haft stället i fjorton år. Han kom ursprungligen från Östra Turkiet men hade bott 24 år på Cypern. Jag fick en känsla av att han inte ville berätta mer. Mot kvällen snorklade jag ännu en stund vid hamnen. Åt middag på restaurangen. Det fanns inte mycket att välja på för en budgetresenär och jag fick nöja mig med en ganska intetsägande tonfiskssallad (12 lira). Samtidigt fick jag emellertid njuta en av mitt livs absolut finaste solnedgångar. När mörkret hade lagt sig satt jag återigen utanför mitt rum, rökte pipa och smuttade på raki (turkarnas motsvarighet till ouzo) som jag hade inhandlat någonstans på vägen. Återigen blåste det hårt. Nu anlände det några bilburna gäster till hotellet. Som vanligt lade jag mig vid 20-tiden.

Inget cyklande idag.

 

Tisdagen den 20 september. Över bergen. 

Tråkiga mardrömmar plågade mig under morgontimmarna innan jag vaknade till den sköna verkligheten omkring kl. 06.30. Duschade och packade sedan ivrigt utrustningen på cykeln. Pumpade också upp bakdäcket något. Vädret var något molnigt denna morgon, vilket gav hopp om en svalare cykeldag. Det tog en stund innan personalen dök upp och gjorde i ordning frukosten. Först kl. 8.30 kunde jag sätta mig vid morgonmaten. Sedan var det dags att betala. Hela kalaset på beachen gick på 72 euro. Dessutom fick jag en flaska vatten strax innan jag cyklade iväg vid 9-tiden.

Trots molnen kändes den 6 km långa uppförsbacken mot Dipkarpaz (Risokarpazo) tung. Samhället visade sig vara ganska stort med affärer, kaféer och ett litet pansiyon (hotell). Jag stannade vid en skola och tog kort på de nyfikna barnen innan jag cyklade vidare söderut. Landskapet här präglas av små jordbruk och människorna klär sig ålderdomligt. Jag hade läst någonstans att byn är känd för att många av invånarna har blåa ögon. Traktorn tycks vara ett vanligt fortskaffningsmedel. Jag kände mig något besviken över  att tidtabellen inte gav mig tillfälle att se östra sidan av Karpazhalvön med Apostolos Andreasklostret m.m.

Jag cyklade nu tillbaka mot söder. Vägen var den samma som jag hade kommit. Strax efter Yenierenköy stannade jag vid en lummig picknickplats och fikade. När jag sedan kom iväg igen gjorde det massiv intaget av snabba kolhydrater vid frukosten sig påmind i form av en olustig spagettikänsla. Jag vet av erfarenhet att denna obehagliga känsla går att arbeta sig genom, men det krävs mycket vilja. Konstigt nog brukar jag vid sådant här blodsockerfall ofta känna mig jättesugen på kall öl.

När jag stannade i skuggan av en gammal kyrka, bromsade en bil in och ur den steg en mycket entusiastisk engelsman. "Bicyckling is my life" -förklarade han exalterat och började berätta om sina cykelturer. Han ville väldig gärna göra samma tur som jag, men hade inte haft tillfälle. Han var mycket intresserad av min cykel och utrustning och berättade att han hade köpt en cykel av Lance Armstrong. Frun kom fram och bjöd på äppelkaka och vindruvor. Jag blev lite orolig när mannen nämnde att man bara får stanna tre dygn på den turkiska sidan om man kommer från grekiska Cypern. Förmodligen gällde detta bara engelsmän.  Hur som helst var det en mycket trevlig pratstund.

De flesta vägarna på Karpaz kantas av enorma mängder av skräp. Rastplatser ser vedervärdiga ut med alla dessa aluminiumburkar och plastflaskor. Det tycks inte heller vara ovanligt att man helt sonika tippar stora mängder krossat glas, byggmaterial och annat bråte på vägkanten. Sopbehållare och sophantering existerar ännu inte på den turkcypriotiska landsbygden, vilket är synd med tanke på den turismkapacitet landet har. Förhoppningsvis medför de kommande förhandlingarna om EU-medlemskap en förbättring. I städernas centra fungerar sophanteringen någorlunda. På den grekiska sidan är situationen i stort något bättre, men även där finns det utrymme för förbättringar.

I byn Cayrova handlade jag bröd och vatten och svängde sedan mot Kantara i väst. Nu skulle jag återigen ta mig över Karpazbergen. Ungefär kl 15 anlände jag till byn Büyükkonuk. Hettan var otroligt påfrestande och längtade efter skugga. Tog därför kaffepaus under ett träd och studerade kartan. Vägen som jag hade valt från Cayrova var smal och grovt asfalterad och jag förstod att jag hade svängt något för tidigt. Nu såg jag framför mig en rejäl stigning mot toppen Bogaztepe innan jag skulle få se havet på andra sidan igen. Uppförsbacken var värre än vad jag trodde, fick lov att leda cykeln bitvis. Någonstans mitt i backen fanns en vattenkran med källvatten och jag passade på att skölja ansiktet och benen med det friska vattnet.

Väl uppe på berget öppnade sig vidunderliga vyer. Jag kunde nu se Akdeniz på två håll. Naturen här uppe var mycket frodigare än nere på slätten, det fanns rejäla skogar av pinjeträd. Lyfte man blicken såg man bergstopparna på 700 meters höjd. Pinan vid stigningen belönades nu med en 7 km lång uppfriskande utförslöpa på ganska fin asfalt. Strax innan jag nådde kusten såg jag ett ensamt stort träd uppe på en kulle och någonting sade till mig att jag där skulle hitta en perfekt tältplats. Innan jag bekantade mig med trädet tog jag ett bad i havet. Snorklade över den steniga botten. Sikten var otroligt god i vattnet, minst 30 meter. På stranden låg det högvis med skräp.

 

Den valda tältplatsen låg ca 75 meter från vägen, uppe på en kulle med buskar. Således en skyddad plats, man kunde inte se tältet från vägen. Marken var stenig och dessutom täckt av taggiga växter. Under trädet där jag satte upp tältet växte det dock högt gräs. Havsutsikten var förstklassig, likaså utsikten över bergen. Långt där uppe kunde jag skönja siluetten av Kantaraborgen. När mörkret hade lagt sig kunde jag också se ljusen från byn Kaplica. Ungefär kl. 18 värmde jag upp den sista av de färdiga matlådorna jag med mig från Sverige. Förutom att det var mycket gott kändes det bra att tänka på att packningen nu var något lättare. Det blev ingen sen kväll nu heller. Jag kände mig trött efter dagens upp- och nedförsbackar. Upptäckte att jag hade bränt armarna i solen. Några fiskebåtar puttrade ute på havet, hörde även att några bilar passerade på vägen nedanför. Mobilen (Comviq kontant) har inte funkat sedan jag lämnade Larnaca, däremot går det bar att skicka SMS.

Tältplatsen nedanför Kantara

 Cyklade 75 km Cayrova-Zeybekköy-Sazliköy-Büyükkonuk- Kaplica 

 

Onsdagen den 21 september. Till Kyrenia. 

Det rådde en skön svalka när jag vid 6-tiden gick upp och gjorde i ordning frukosten. Jag hade sovit gott. Vaknade endast ett par gånger när stark vind skakade tältet som en lekfull rottweiler. I ljuset av den allt starkare morgonsolen kunde jag nu tydligt se borgen uppe på berget. Nedanför reste sig minareterna på Kaplicas moské.

Medan jag tuggade på gårdagens bröd med ost kom jag att tänka på att det hade varit gott med någon form av frukt. Det här med maten har en tendens att bli någonting sekundärt när man är på cykelsemester. Kanske är det spänningen och överflödet av nya intryck som gör att man nästan glömmer bort att äta. Jag hade nu ca 5 mil kvar till huvudstaden Girne (Kyrenia) där jag hade planerat att övernatta på hotell eller vandrarhem. Därmed kunde jag räkna med att ha en lugn cykeldag framför mig. Efter att ha stuvat utrustningen på cykeln började jag sakta rulla vidare mot Kaplica.

Jag kom emellertid inte särskilt långt då jag upptäckte välbevarade ruiner av en stor vackert  välvd byggnad direkt på stranden. Byggnaden såg ut att vara åtminstone medeltida, om inte äldre. Det fanns rester av någon form av hamnanläggning intill och jag drog slutsatsen att det måste ha varit en magasinsbyggnad. Jag kunde inte motstå frestelsen att snorkla en stund i hamnbassängen. I den branta bergs- väggen fanns grottor där stora stim av småfisk huserade.  

Trots att vägen mellan Kaplica och Girne följer kustlinjen är den ganska kuperad på grund av den bergiga terrängen. Ändå fram till Kücükerenköy där man ansluter till Iskele-huvudvägen är vägen smal och beläggningen mycket ojämn. Jag stannade till vid Kaplica som visade sig vara en mycket vacker och pittoresk by. Jag var i behov vatten och när jag väntade på att den lilla affären skulle öppna kom en vänlig man fram till mig och frågade om jag behövde hjälp.

När jag kom fram till den fina Iskele-huvudvägen kände att jag återigen av hettan . Dessutom cyklade jag långärmat för att skydda den brända huden. Jag tog en paus vid Kücükerenköy där det fanns ett litet hotell med restaurang. "Eagles Nest" heter det mycket fint belägna stället direkt på stranden. Ett rum här kostar ca 25 euro. Jag satt en bra stund i skugga på serveringen och förtärde två varma mackor och en cola. Personalen bestod av ett turkiskt-engelskt yngre par som satt och grälade högljutt vid ett bord. Inga andra gäster fanns på serveringen.

Den fortsatta färden mot huvudstaden upplevde jag som ett enda enformiga trampande. Upp och ner över kullarna. Vägen kantades av dessa enorma halvfärdiga semesterbyarna och stora skyltar som försökte locka spekulanter. " A dream fullfills - A home abroad".

Ett par mil innan Girnes förorter finns en strand med namnet Alagadi. Runt stranden har ett turistsamhälle med hotell och restauranger vuxit upp. Mot allt bättre vetande och erfarenhet gick jag här in på första bästa servering och beställde en iskall stor öl! Den enda förklaring till detta dumdristiga beteende jag har är tillfällig sinnesförvirring på grund av snabba kol- hydrater. Det i och för sig mycket väl- smakande ölet (5 lira) föranledde naturligtvist en förödande kraftlöshet i ca två timmar. Trots det försökte jag fortsätta färden vilket nu gick extremt långsamt. Till slut gav jag upp och tog en paus i skuggan mittemot en jättelik casino- anläggning. Dessa mycket påkostade anläggningar finns här och var på landsbygden och jag hade läst att det i själva verket rör sig om bordeller.

När jag efter en halvtimmes vila började cykla igen kändes cykeln plötsligt väldigt vinglig. Jag hade fått en punktering på bakhjulet. En s.k. pyspunka som sakta men säkert tömde slangen på luft. Det kändes tråkigt att greja med ett slangbyte nu när jag bara hade några kilometer kvar till Girne. I stället försökte jag med att pumpa upp däcket med jämna mellanrum. I en större korsning med flerfilsvägar och mycket trafik hamnade jag fel och klev av cykel för att invänta rätt ögonblick då jag kunde ta mig över till rätt sida. En lastbil svängde ut och jag tog ett språng ut på vägbanan. Vad jag inte hade sett var att det bakom lastbilen låg en personbil som fortsatte rakt fram. Jag var ett hårsmån från att bli påkörd i den våldsamma trafiken.

Strax efter nära döden -upplevelsen insåg jag att jag var tvungen att åtgärda punkteringen. Vid en byggarbetsplats plockade jag av packväskorna och vände cykeln upp och när. Visst är det märkligt att punkteringen oftast drabbar bakhjulet? Jag hade ingen möjlighet att lokalisera punkteringen nu, så jag tog fram reservslangen. I samma veva konstaterade också att originaldäcket från 1999 (Nokia) var slut. Dessa kvalitetsdäck har betydligt längre livslängd än billigare däck. Jag räknade som hastigast att däcket måste ha gått minst 4000 km. Nu bytte jag till ett japanskt däck som jag hade inhandlat på Emmaus för 30 kr. Även detta grovmönstrade däck verkade vara av god kvalitet, bl.a. skulle man pumpa upp det till 7,5 bar !

Trafiken in mot Girne är livsfarlig. Mycket tung trafik med lastbilar och långtradare som jämställer cyklister och fotgängare med allt annat skräp som ligger på vägkanten. En smal vägren finns, bestående av en blandning av asfalt, grus och glassplitter. Inne i staden finns det inte den minsta chans att cykla, annat än möjligen på strandpromenaden. Efter många om och men hittade jag turistinformationen i hamnen men den var stängd. Jag tog kontakt med en taxiförare för att få tips om billigt boende. Hostel hade han aldrig hört talas om men tipsade mig om ett par hotell där man möjligen kunde få rumspriser runt 40 miljoner lira (ca 25 euro).

 

Klockan var nu ungefär 18.30 och övernattningsalternativen var få. Jag skulle aldrig hinna hitta en säker tältplats innan mörkret. Inne i den gamla stadskärnan nära hamnen finns flera mer eller mindre ruggiga små hotell. Efter anvisningar från taxikillen gick jag till Sidelya hotellet. Ägaren - som talade mycket god engelska och liknade skepparen i TV-serien Onedin - erbjöd mig ett rum för 40 miljoner. Jag kontrade snabbt med 20 euro vilket han först var mycket tveksam till. Däremot föreslog han 20 dollar som pris ! Jag förbannade mig själv för att jag inte hade tagit med mig några dollar. Till slut enades vi dock om 20 euro för en natt.         

Rummet visade sig ha inte mindre än 6 bäddar. En toalett med dusch fanns samt en TV. Trots att rummet var rätt slitet kändes det lyxigt jämfört med tältningen. Cykeln fick jag ställa i foajén. Efter en lång dusch med mestadels kallt vatten tvättade jag lite kläder. Dagen efter upptäckte jag att jag även lyckades tvätta sönder den turkiska kartan som jag hade i byxfickan. Lokaliserade nu punkteringen på cykelslangen med hjälp av vatten, det var ett rejält hål. Efter lite plock och ombyte gav jag mig ut på stadslivet. Ganska snabbt hittade jag en kebab salonu och beställde en tavuk shish.  Det serverade riktigt varm i en brödrulle med en tallrik peperoni till. Vatten serverade i stora kanor av frostfritt stål. Förmodligen var detta den godaste kebab jag någonsin har ätit. Serveringen var mycket populär men jag var den enda turisten. Maten kostade 3.5 miljoner lira, eller 3.50 yeni lira. Pengarna samlades in av en kärring som höll uppsikt över serveringen.

Fräsch och mätt satte jag mig i en park mitt i staden och öppnade en ölburk jag hade inhandlat i market. Tände pipan och tittade på folk i rörelse. Mycket ungdomar men även medelålders. Ytterst få turister. Kvällen var varm och återigen kom jag att tänka på Sörens ord: "Så jävla skönt."  Mitt i staden finns en enorm koloss till casino. Utanför stod livréklädda män som tog emot en strid ström av limousiner. Varifrån kom alla dessa människor och vilka var de? Jag för min del var inställd på att hitta en bra och billig frisör. Min åsikt är att ingenstans finns så duktiga frisörer som i mellanöstern och jag passar alltid på och klipper mig när jag är ute och reser. Det gäller också att söka sig utanför turiststråken, t.ex. hamnkvarter, för att få ett bra pris.

I Girne hittade jag ganska snabbt en lämplig koafür som klippe mig snyggt för 10 nya lira ( tio miljoner i gammal valuta, ca 50 kr). I priset ingick borttagning av näs- och öronhår men ingen massage av axlar.

Väl tillbaka i centrum drack jag en öl på en servering och fortsatte att njuta av stämningen. Några hundar slogs på torget. Innan jag återvände till hotellet gick jag en sväng i hamnen där ett hav av levande ljus öppnade sig från de otaliga utomhusserveringarna. Jag kände mig lite hungrig igen och handlade en kebab till som jag tog med på rummet.

För en gångs skull lade jag mig inte alltför tidigt utan åt upp kebaben, drack någon öl, lagade punkteringen och skickade några SMS innan  det var dags för John Blund.

Cyklade 75 km, vilket är inte alls dåligt med tanke på terrängen och värmen.

 

Torsdagen den 22 september. Den tunga vägen över Kyreniabergen.

Jag vaknade strax innan kl 05 när muezzin i den mycket närliggande moskén kallade till fajr - dagens första bön: Allaahu Akbar, Allaahu Akbar, Allaahu Akbar, Allaahu Akbar, Ashhadu an la ilaha illAllaah, Ashhadu an la ilaha illAllaah, Ashhadu anna Muhammedan… o.s.v. dånade in genom det öppna fönstret. Det var ett ganska dramatisk uppvaknande, solen hade ännu inte gått upp och på något sätt fick adhan mig att känna mig syndig. Jag låg kvar i sängen ytterligare en timme innan jag gick upp och började plocka ihop tvätt och andra saker jag hade spridit över hela rummet. I brist på annat blandade jag det sista av nyponpulvret med vatten till frukostdryck.

Kl. 07 gick jag ut. Nattvakten låg och sov fortfarande på en soffa i lobbyn. Jag gick till hamnen och fotade i morgonsolen. Det var mycket få människor ute men man kunde förnimma att staden var på väg att vakna. Kyrenia är en mycket vacker stad inramad av havet och de mäktiga Kyreniabergen som reser sig strax utanför. Stämningen påminner om hur det kunde vara på Medelhavets turistorter för 30 år sedan. Jag kan verkligen rekommendera alla som har möjlighet att besöka staden innan den blir alltför exploaterad.

Hamnen i Kyrenia (Girne)

Jag satte mig på ett kafé och beställde Nescafé och ett bröd fyllt med ost. Det satt ganska mycket folk på denna uteservering, de flesta drack thé och rökte. Efter frukosten gick jag till hotellet och packade cykeln. Innan jag åkte iväg ringde jag hem och till resebolaget för att bekräfta platsen på flyget. Jag följde en större gata för att komma till huvud- vägen mot Levkosa (Nicosia). På grund av den intensiva trafiken var det i stort sett omöjligt att cykla på vägbanan. Jag fick för det mesta lov att gå och leda cykeln på trottoaren eller i diket bredvid vägen.

Efter att ännu en gång ha handlat vatten på market började jag den tunga 6 km långa stigningen mot Hilarionpasset. Även här gällde det att cykla på den glas- splittertäckta vägrenen. Bredvid mig dånade lastbilar, bussar och personbilar i två filer när de långsamt arbetade sig uppför den branta backen. Detta var det absolut tuffaste stigningen på hela min cykel- tur. Jag orkade helt enkelt inte cykla mer än bitvis och förmodligen gick jag två tredjedelar av sträckan mellan Girne och Hilarionpasset. Cykeln kändes jättetung och jag hade även en känning av ölen jag hade druckit kvällen innan.

Efter ca 1, 5 timmar nådde jag toppen och slätterna öppnade sig återigen framför mig. För fjärde och sista gången hade jag tagit mig över den bergskedja som löper längs norra kusten av Cypern. Här hade jag möjlighet att besöka en av de många urgamla försvarsborgarna som finns på Cypern; St Hilarionborgen. Jag hade tidigare på relativt nära håll passerat Kantara- och Kyreniaborgen utan att besöka dem. Jag har sett tillräckligt många borgruiner i mitt liv.

Nu bar det iväg med världens fart på den nybelagda motorvägen. Vid 61 km i timmen blev jag harig och började bromsa. En raksträcka på ca 10 km genom ökenliknande landskap tog vid. Trafiken var ganska gles. Jag stannade till i byn Ortaköy där jag hittade en mycket stor livsmedelbutik. Jag handlade en glass (den första på hela resan) oliver och en gul melon. Jag har aldrig riktigt gillat melon men här i ökenhettan är den faktiskt mycket läskande.

Sista kilometrarna mot Levkosa gick trögt. Det var svårt att hitta och jag var trött. Och ju närmare staden jag kom desto värre blev trafiken. Inne i staden - och framför allt på grekiska sidan - är trafiken fullständigt livsfarlig. Varje försök att cykla en sträcka slutar med att man får kasta sig upp på trottoaren för att klara livhanken. På sina ställen finns det dock trafikljus vilket gör biltrafiken mycket ryckig. Väntar man på rätt ögonblick kan gatan under 25-30 sekunder var helt tom på trafik. Då kan man passa på ge järnet med cykeln innan trafikljusen slår om till grönt och helvetet bryter loss igen. Flera kilometer innan gränsövergången dyker skyltarna med texten Ledra Palace upp. Ledra är förutom gräns övergång huvudkvarteret för FN på ön. Efter mycket irrande hittade jag till slut muren som omgärdar den gamla staden. Här stannade jag i en park med servering och åt en kebab med öl. Här kostade en stor Efes 2.50 nya lira.

Efter den välbehövde vilan tog gav jag mig ut på gamla stadens smala gränder. Här finns nästan inga bilar. Vissa gränder domineras helt och hållet av små metall- och snickeriverkstäder. Mängder av barn leker på gatorna. De hälsade nyfiket på cyklisten och jag tog några kort.

Det var också dramatiskt att se själva gränsen mellan de två länderna. Gator som plötsligt slutar i en mur med taggtråd högst upp. Portar som inte har öppnats sedan 1974. Hyreshus som är delade i mitten. På många ställen kunde man se den turkiska och den grekiska flaggan vaja nästan sida vid sida. Den förbjudna buffertzonen mellan länderna varierar i bredd och gör ett tragiskt intryck. Delvis sönderfallna hus med kulhål. Sandsäckar och taggtråd. Här har tiden ha stannat i status quo 1973.  

Ganska sent på eftermiddagen tog jag mig till Ledra Palace och gick något motvilligt över gränsen. Palatset är en imponerande byggnad. Jag tänkte på alla bekanta som har tjänstgjort som FN-soldater på Cypern. På en affisch läste jag också att finska FN-trupper firade 40-årsjubileum i form av en fotoutställning i Nicosia. Själva gräns- övergången gick smidigt, jag behövde inte ens visa passet utan lämnade bara ifrån mig den lapp med stämpel jag fick när jag kom in i landet. Trafiken över gränsen var livlig, inte minst när det gäller fotgängare. Förutom turister promenerade både greker och turkar i alla åldrar över buffertzonen. En viss biltrafik förekom också.

Gatubilden närmast gränsen på den grekiska sidan präglas av bitterhet mot de turkiska inkräktarna. Affischer och konstverk påminner resenären om den orättvisa ockupationen. Trots att grekerna vid en folkomröstning nyligen sade bestämt nej till ett förenande var min känsla ändå att gränsen och motsättningarna är på väg att tonas ner.

Efter att återigen ha kämpat mig genom en mycket besvärlig trafik hittade jag det centralt belägna vandrar- hemmet vid 16-tiden. Jag blev vänligt mottagen och anvisades bäddplats i ett rum med 6 sängar. Även på detta vandrar- hem ligger standarden mycket långt under de nordiska. Alla gäster samsas om en pytteliten toalett-dusch kombination. Priset är 5 pund/natt. Efter dusch och lite ombyte orien- terade jag mig mot centrum. På vägen dit hittade jag en banko- mat och tog ut lite pengar. Så snart jag kom till de mer centrala delarna av staden och gamla delen lade jag märke till att det finns väldigt många asiater i Nicosia. Tidvis kunde man nästan tro att man var i Bangkok eller Colombo. Jag promenerade runt i den gamla staden som även på den här sidan är mycket lugn med små hantverk, butiker, barer och "kabaréer". Vid dörröppningarna till de sistnämnda stod vackra, sexigt klädda flickor och vinkade glatt till mig.

Trots att jag bara hade cyklat 35 kilometer var jag väldigt trött. Jag orkade knappt gå och var ouppmärksam. Tills slut, när jag var ytterst nära att bli påkörd av en bil, insåg jag att jag måste vila. Jag gick in en lummig park och lade mig ner en stund bakom några buskar. Och faktiskt, efter en stunds vila kände jag mig starkare i benen. Jag gick raka vägen till Nikos Souvlaki och beställde kycklingspett, en liten sallad och en stor öl. Det grekiska ölet Keo serveras i stora 63 cl flaskor men är inte lika starkt som det turkiska Efes. En stor Keo kostar 1.50 pund  (ca 25 kr) på servering och 85 cent (ca 12 kr) i butik. Salladen som jag fick bestod mestadels av vitkål men för övrigt var portionen stor och god. Jag åt med andakt. Varmt bröd ingick i priset men tyvärr ingen ost. Vid bordet bredvid satt två äldre greker och smorde kråset. Medan de åt beställde de mer och mer mat och dryck och till slut var bordet fullt med skålar flaskor och fat. Själv tog jag en Keo till innan jag betalade och gick.

Det var inte helt lätt att hitta vandrarhemmet i mörkret. Till slut var jag ungefär på rätt område och irrade runt när den vänlige innehavaren ropade till mig. Han förklarade för mig att den stora andelen asiater i staden beror på att många flyktingar söker sig just till Cypern. Han dessutom mycket imponerad av min pannlampa och vi hade en lång diskussion om dess förträfflighet vid camping m.m. Jag lade mig vid 20.30 - tiden. De andra sängarna var fortfarande tomma. På natten vaknade jag till ett högljutt bråk i hallen men somnade snart om.

Cyklade ca 35 kilometer.

 

Fredagen den 23 september. Åter till Larnaca och hemresan.

Jag vaknade utvilad kl. 06.30. Sista dagen innebär på något sätt att man kommer i mål och jag kände mig ivrig. Efter en enkel frukost packade jag mina ägodelar på cykeln och kom iväg som vanligt vid 9-tiden. Hittade ganska snabbt den mindre väg som löper parallellt med Nicosia-Larnaca motorvägen. Till min förvåning kom jag efter några kilometer till en CYKELBANA! Visserligen var den delvis under upp- byggnad men bred, fin och ca 10 km lång.  Gatukontoret hade dock ännu inte löst problemet med korsningarna och de 2 dm höga kanterna. Många bilister använder också cykelbanan som parkeringsplats. Jag såg varken andra cyklister eller cykelspår på den nyanlagda banan. Det finns flera högskoleinstitutioner på området, vilket kanske är förklaringen till en så udda företeelse som cykelbana i detta starkt motoriserade land. När jag hade kommit en bit utanför Levkosa/Nicosia såg jag att man på bergsväggen på den turkisk sidan hade röjt och planterat en jättestor turkisk flagga med halvmånen och stjärnan. Den syntes på långt håll över hela staden.

För att komplettera min spartanska frukost på vandrarhemmet stannade jag vid ett mindre köpcentrum och åt en cypriotisk sandwich med halloumi och skinka. I närheten fanns en ΠΕΠΕΝΤΕΡΟ , grekernas motsvarighet till turkarnas market, där jag handlade vatten och kaffeläsk. Resan fortsatte och efter ett tag började parallellvägen mot Larnaca bli lite kuperad. Jag bestämde mig för att prova motorvägen. Standarden på denna är fullt jämförbar med de finaste motorvägarna i Sverige. Asfalten är mycket fin, 4 filer och en mycket bred (ca 3 m) säkerhetszon, eller vägren som den kallas hemma. Att cykla på en motorvägs säkerhetszon är det tryggaste sättet att cykla på Cypern. Sikten och marginalen till bilarna är goda. Dock kan avfarterna var bökiga och kräver stor försiktighet. Jag hittade ett par nya jeans storlek 32 på vägkanten. T.o.m. etiketterna hängde kvar.

Sträckan Nicosia-Larnaca gick fortare än vad hade trott. Strax innan jag kom in staden tog jag en glasspaus. Vädret var nu något molnigt och det kändes betydligt svalare. I Larnaca cyklade jag direkt till den stora stranden som inte alls liknade de öde stränder jag hade vant mig vid under veckan. Här var det ett deprimerande gytter av parasoller, solstolar, halvnakna kroppar och barnfamiljer. Det blåste rejält och det långrunda gråa vattnet såg inte alls lockande ut. Trots detta kände jag för ett dopp och vadade ut de 100 metrarna som behövs för att någorlunda kunna blöta hela kroppen. Efteråt ställde jag mig en myntautomatstyrd dusch (20 cent). Vattnet kom ganska exakt i 20 sekunder, men jag lyckades t.o.m. tvätta håret !

Efter badet cyklade jag förbi vandrarhemmet där jag hade lämnat cykelemballaget. Jag insåg nu att vandrarhemmet låg på ett helt annat ställe än vad jag hade trott från början! Det var lite för tidigt att hämta ut cykelpåsen, jag hade många timmar kvar innan flyget skulle gå. Jag viste att prylarna låg kvar då jag hade tidigare under dagen ringt och frågat. I stället kände jag för en kopp kaffe och därmed också bränna slut på gasflaskan. Medan jag cyklade längs kustvägen norrut för att hitta något mysigt ställe råkade jag ut för ännu en punktering. På bakhjulet. Nu gick slangbytet med rutin, det tog bara 15 minuter.

Jag konstaterade att jag var på samma väg som jag en vecka tidigare hade cyklat mot gränsen och Gazimagoza. Man får cykla en bra bit utanför staden innan hittar en strandremsa utan byggnader eller stängsel. Mitt val föll för ett skräpigt område mellan två stora oljecisterner. Jag hade i alla fall havsutsikt. Parkerade cykeln under ett träd och tände för sista gången det pålitliga gasolköket. Till kaffet hade jag köpt en stor bulle som jag trodde var söt. Till min  besvikelse hade den någon sorts ostfyllning.

Jag cyklade sakta omkring i utkanterna av staden innan jag hämtade mina saker från vandrarhemmet. Allt fanns kvar ovanpå en avlagd tvättmaskin i hallen. Personalen satt som vanligt på balkongen och rökte. Mannen med den svarta polotröjan hånglade med en dam, dock inte samma som veckan innan.  Jag bytte några ord med gänget och började sedan färden mot flygplatsen. Jag hade fortfarande gott om tid och jag utnyttjade den till att undersöka hur långt staden utsträckte sig mot flygplatsen. Det visade sig att flygfältet låg i princip på gångavstånd från de sista hotellen.

 Jag cyklade emellertid via motorvägen och fick då även se den stora saltsjön som ligger mellan staden och flygplatsen. Det fanns i alla fall nu inget vatten i sjön, istället påminde den släta vita ytan starkt om vårisen på Ösjön i Dalarna. Några personer satt och solade sig mitt på sjön. De såg ut som två pimplare. Det gick också utmärkt att cykla på den hårda saltytan.

Det sista jag gjorde innan jag lämnade Larnaca var att handla en varm sandwich, några öl och en pytteliten flaska "traditional cyprus spirit". Framme på flygplatsen stod jag en stund och tittade på resenärer som strömmade in och ut genom de stora entréerna. Jag kände mig nöjd och glad. Jag var i mål efter att ha förverkligat en dröm. Nu återstod bara att återigen plocka isär min trogna följeslagare och packåsna. Ännu en gång hade den robusta Kronancykeln visat sin styrka och funktionalitet. Jag öppnade en öl och satte i gång. Det var inte helt enkelt i halvmörkret men efter ca en timme låg cykeln tejpad och inplastad i den gula påsen. Allt annat bagage hade jag klämt ner i den blåa nylonbagen. Nu slängde jag det gamla Nokiadäcket jag hade haft som reserv, vilket gjorde bagaget ännu något lättare. Ett par pojkar från Libanon satt i närheten, sjöng och spelade gitarr. Jag bytte några ord med dem och det framkom att de var på väg hem till Libanon från Österrike.

Färdigcyklat !

Jag satt utomhus in i det sista innan jag gick in genom passkontrollen och till avgångshallen. Nu var jag mycket trött och möjligen aningen packad. Jag hade firat resans avslutning genom att dricka upp ölen jag hade köpt och en del av spriten som smakade hembränt av sämre kvalitet. Jag gick in bland de sista på planet och somnade direkt efter att jag hade satt mig. Detta blev en mycket bekväm flygresa. Jag vaknade fem timmar senare när kaptenen meddelade att planet skulle landa i Arlanda om 20 minuter.

Även på Arlanda flygplats dök mitt bagage upp på bandet bland de första väskorna. Klockan var nu ungefär 04 på lördagsmorgon. Tåget till Borlänge skulle gå 08.15. Jag lade mig på det hårda golvet vid de nattstängda serveringarna på Sky City och sov ett par timmar till. Jag långtifrån ensam om att övernatta på flygplatsen, de flesta bänkarna var upptagna av sovande resenärer. Klockan 07 öppnade McDonalds och snart kalasade jag med en McRåger-frukost. Tåget kom i tid och kl. 10.30 stod jag återigen på perrongen på Borlänge C med min stora gula cykelpåse. Äventyret var över. Jag var hemma igen.

 Den sista dagen (fredag) cyklade jag70 kilometer.  

 

 

 

Sammanfattning och reflektioner

Reflektionerna brukar komma först när man har fått distans till händelsen. Min omedelbara tanke nu efteråt är att det var nog lite för varmt att cykla. På Cypern kan man cykla även senare på hösten, eller under våren. Sedan tycker jag att det var en vecka var något för kort tid för en sådan här resa.

Bortsett från biltrafiken i städerna är Cypern ett mycket lämpligt cykelland. Vägarna är bra och terrängen mestadels mycket lättcyklad. Det finns gott om butiker att handla mat och vätska i. Människorna är vänliga och hjälpsamma. Det finns cykeluthyrning och priserna är låga. Jag skulle också kunna tänka mig att åka runt Cypern med en motorcykel.

Mer tankar och funderingar kanske kommer.  Du som läser detta, tveka inte att skicka mail om det är någonting du undrar över eller vill kommentera. Adressen hittar du högst upp på sidan.

 

Till början av berättelsen...