OBS ! Texten är lång, ca 45 sidor. Gör en utskrift men förhandsgranska texten innan du skriver ut.

 

 

 

Förord :Varför reser man till Peru ?

 

Någon har sagt att bland det värsta som en människa kan råka ut för är att bli berövad sina drömmar. Jag har alltid varit en drömmare, inte minst i min ungdom. Numera läser jag sällan men när jag var barn slukade jag mängder med böcker. Efter det att jag lärde mig läsa tog det inte lång tid innan jag hade läst i stort sett alla böcker i den lilla folkskolans bibliotek, som i och för sig bestod bara av ett skåp. Veckans höjdpunkt var när läraren på fredag eftermiddag, efter ordinarie skoltidens slut lyfte bort den heltäckande massiva dörr som dolde skolans lilla bibliotek för nyfikna barnögon. Av någon okänd anledning fanns det inga gångjärn på luckan utan den helt enkelt lyftes bort. Nu fick man under vår stränga lärares överseende välja ut några böcker att läsa under helgen.

Mycket tidigt blev jag fascinerad av det avlägsna och okända. Jag läste gärna böcker som handlade om främmande länder och andra exotiska folkslag. Det blev många reseskildringar från Afrika och Asien. Det var sällan jag träffade människor som i verkligheten hade besökt dessa ställen, men när det hände blev jag stum av beundran. Nu blev jag inte någon forskningsresande som vuxen, utan har ägnat mig att utforska andra sidor av mänskligheten som i och för sig kan vara lika spännande som främmande kulturer. Så värst många spännande resor till exotiska länder har det inte heller blivit, det har ekonomin, bristen på mod och på senare år föräldraskapet effektivt begränsat.

Ett område som jag med stort intresse läste och drömde om var de sydamerikanska indian- kulturerna. Vilken ung man har inte läst om spännande äventyr i djungeln där magnifika tempelruiner gömmer sig under växtligheten. Ruiner vid Medelhavet är välutforskade och –förklarade, medan många pyramider och tempel i nya världen fortfarande ruvar på hemligheter. Det finns fortfarande oupplösta mysterier kring byggverk och föremål som indianfolk som Maya, Inka och Aztekerna skapade. Mysterierna blir inte mindre spännande av alla fantasifulla teorier om t.ex. de forna kulturernas kontakter med utomjordingar. Under årens lopp har jag då och då läst artiklar och sett tv-program om Peru och inkaindianerna. Det pågår fortfarande en omfattande forskning och nya fynd uppdagas. Samtidigt har landet blivit ett stort internationellt turistmål.

Jag befinner mig i ett stadium av livet som kanske innehåller mer möjligheter än någonsin tidigare. Barnen har blivit stora och ekonomin är i sin ordning. Tillvaron är även för övrig ganska trygg med arbete och bostad. Det är möjligt att förverkliga drömmar. Vissa köper gamla fordon som man renoverar, andra börjar måla tavlor. Jag har dammat av några gamla, nästan bortglömda drömmar, för att se om de kan vara värda att förverkliga. Att resa till Inkariket i Anderna är en sådan dröm. Som generalrepetition gjorde jag året innan en veckolång cykeltur runt Norra Cypern. Strax efter jul började jag botanisera bland flygbolagen och skickade efter en guidebok från Lonely Planet. Jag läste också flitigt reseberättelser och deltog i diskussioner rörande Sydamerika på nätet. Jag fick många användbara tips och varningar.

Resan började ta form under höstvintern -05.  I februari -06 bokade jag en prisvärd flygbiljett till Lima på lågprisbolaget Air Comet Plus. I själva verket fick jag veta namnet på det relativt okända flygbolaget först efter att jag hade bokat resan. Samma flyg såldes av flera resesajter och några angav det kazakhtanska flygbolaget Astanair som operatör. Efter diverse utforskningar fick jag fram att Air Comet Plus är ett dotterbolag till Aerolineas Argentinas och flyger i huvudsak mellan Europa och Sydamerika under högsäsong. Biljetten mellan Stockholm och Lima var ca 1500 kr billigare än hos mer kända flygbolag som KLM.

Resrutten i Peru valde jag i stort sett efter guideboken. Jag valde tidigt att skippa Amazonas på grund av krav på vaccinationer och malariaprofylax. Min första planering innebar bussresa med flera stopp över Arequipa till Cusco, en sträcka på ca 100 mil som jag skulle avverka på en vecka. Därmed skulle jag också minimera risken för höghöjdssjuka. Altitude sickness    drabbar många som vistas på högre höjder än 2500 m. Det bästa sättet att förebygga problemet är att gå upp i etapper. Bara några veckor före avresa ändrade jag min plan. Jag ville trots allt besöka Cusco och Machu Picchu i början av resan, för att inte missa det viktigaste om jag t.ex. skulle bli sjuk. Efter många om och men lyckades jag få tag på medicinen Diamox som används för att förebygga höghöjdssjuka. Jag lärde mig också att den 12 timmar långa flygningen över Atlanten motsvarar lika lång vistelse på 3000 meters höjd och skulle således bidra till acklimatiseringen. Jag bokade en flygbiljett från Lima till Cusco samma dag som jag skulle anlända till den peruanska huvudstaden. 

Packningen inför en långresa är alltid en utmaning. Man skall vara beredd på många olika situationer och samtidigt ha så lite saker som möjligt. Jag visste att min resa skulle innebära både kyla och värme, regn och sol. Därför packade jag ner både långkalsonger, en fleecetröja och en regnjacka. Några omgångar underkläder, skjortor och två extra par byxor. Mediciner, verktyg, ficklampa och annat nyttigt. Av olika anledningar struntade jag i den stora ryggsäcken och köpte i stället en större bag på loppis. Jag sticker inte heller under stolen med att det här med packningen är en del av njutningen med en resa. Man umgås men mängder av föreställningar om vad som skulle kunna hända och vilka situationer man skulle kunna hamna. Samtidigt är det en delikat utmaning att lyckas åstadkomma den ultimata packningen.

Jag blev tidigt medveten on att jag skulle till ett u-land med mycket fattigdom och elände. Jag kände mig också i det närmaste skyldig att på något sätt lämna ett bidrag till folket jag skulle besöka. Efter diverse funderingar bestämde jag mig för att ta med ett antal tandborstar som jag skulle dela ut till fattiga barn. Tandborstar är enligt mitt tycke en ganska neutral gåva som dessutom kan göra lite mer bestående nytta. Dessutom är tandborstar lätta och tar inte mycket plats. Jag skickade ett gruppmail till mina arbetskamrater och bad dem att skänka ett valfritt antal barntandsborstar till min resa. Själv köpte jag också ett 30-tal borstar. Sammanlagt fick jag ihop ca 100 cepillos i olika glada färger.

Lite om Perus historia
Som bekant härstammar ursprungsbefolkningen på den Amerikanska kontinenten från Asien. Någon gång för 20 000 år sedan korsade folkgruppen Berings sund och spred sig relativt snabbt ändå ner till Eldslandet. Släktskapet mellan dagens sydamerikanska indianer och t.ex. vissa folkslag i Sibirien har påvisats även genom modern DNA-forskning. Som kuriosa i detta sammanhang kan man nämna att det på 60-talet fanns språkforskare som på alvar påstod att det finns likheter mellan finskan och inkaindianernas språk ketchua.

Utöver Inka är Chavin de Huantar en de större och viktigaste kulturerna från Peru, uppkallad efter platsen med samma namn. Kulturen existerade i Norra Peru från cirka 850 f. Kr till 300 e. Kr. Deras viktigaste symbol var en jaguar och Chavin kallas därför för ”jaguardyrkarna”. Ruinerna efter deras imponerande underjordiska tempel kan fortfarande beskådas. Under åren 100 till 700 e. Kr var de starkaste två kulturerna Moche och Nasca. Det förstnämnda hade sitt centrum nära staden Trujillo och Nasca ca 200 km söder om nuvarande Lima. De berömda och gåtfulla Nascalinjerna från denna period förbryllar fortfarande forskare. Från 700 till 1100 e. Kr dominerade den militanta Wari- kulturen. Den påverkades av Tiahuanaco-religionen vid Titicacasjön. Folkgrupper som besegrades av Waris förbjöds att fortsätta med egna traditioner eller föra egna muntliga traditioner vidare.

Enligt legenden föddes inkariket på Solön Isla del Sol i Titicacasjön när guden Viracocha skapade de första inkas; Manco Capac och Mama Ocllo. Forskare daterar de första spåren av inkariket i slutet av 1100-talet e Kr. Storhetstiden började så sent som 1438 då Pachacuti kröntes som inka. Han kallades för "Den store reformatorn". Under Pachacutis ledning införlivades en rad indianstammar och riket Tahuatinsuyo utbredde sig åt alla håll.

Vid tiden av spanjorernas ankomst till Inkariket stred bröderna Huascar och Atahualpa om makten. Deras fader hade delat inkariket i två delar med Cuzco och Quito som huvudstäder. Atahualpa besegrade sin broder och utsågs till enväldig Inka. Han togs tillfånga av spanjorerna den 16 november 1532 i staden Cajamarca. Atahualpa försökte återfå sin frihet genom att betala en enorm lösensumma i guld och silver. Spanjorerna svek dock sitt löfte och dömde Atahualpa till döden. Atahualpa avrättades genom garrottering i juli 1533. Därmed var inkariket i stort sett besegrat. Nu följde en period av plundring och förstörelse av Cuzco, inkarikets huvudstad, där de finaste templen och de viktigaste administrativa byggnaderna låg. År 1536 gjorde inkas ett sista stort försök till motstånd men besegrades av spanjorerna.

Omedelbart efter att inkariket erövrats började den spanska koloniseringen. Stora städer med vackra torg och praktfulla kyrkor grundades. Huvudstad blev kuststaden Lima som grundades av erövraren Francisco Pizarro. Girigheten bland conquistadorerna ledde dock snart till maktkamp och flera av dem mördades. Bland andra gick Pizarro själv sådant öde till mötes 1541. Hans begravdes i Limas stora katedral. Den spanska koloniseringen och övergreppen innebar ett stort lidande för den indianska befolkningen. Tiotusentals förslavades, dödades eller omkom under grymma förhållanden i silvergruvorna.
 

I början på 1800-talet växte ett starkt missnöje fram i den spanskättade befolkningen. Man protesterade mot den begränsade friheten och höga skatter som den spanska kronan krävde.  En revolution hotade. Den internationella frihetskämpen Jose de San Martin, som tidigare befriat Argentina och Chile, kom till Lima år 1821 för att förbereda landets befrielse. Efter en överenskommelse med Simon Bolivar, som i sin tur hade befriat Venezuela och Colombia, lämnade dock Jose de San Martin Latinamerika och bosatte sig i Frankrike. Frihetskampen togs över av Bolivar och  general Sucre och den 28 juli 1821 kunde Peru utropa sin självständighet.

 Under de senare årtionden har det politiska livet i Peru – i likhet med många andra latinamerikanska länder- präglats av turbulens, snabba förändringar och uppblossande våldsamheter. Under min vistelse i landet pågick ännu ett presidentval.

 

Söndagen den 30 april

Valborgsmässoafton. Tåget som gick kl 9.30 från Borlänge var fullt av mer eller mindre firande människor, mest ungdomar men även medelålders som satt och drack starköl. Några skålade i champagne.  Slutligen fylldes vagnarna till bristningsgränsen i Sala där några hundra ungdomar med Uppsala som mål steg på. Perrongen i Uppsala var ett myller av småberusade studenter, ölburkar och systempåsar. Mitt bland det intet anande festfolket satt en ensam sydamerikaresenär som en självmordsbombare på hemligt uppdrag.

 På Arlanda kom jag in i resstämningen. Jag liksom kände hur sinnena skärptes och alla de vardagliga bekymren rann av mig. Jag förvandlades till en nomad utan hem och band. Efter incheckning av bagage finns det inget återvändo. Flyget till Barcelona gick i tid kl 15 och tre timmar senare bytte jag till Madridplanet.

Nu hade jag 1,5 timmar på mig vilket jag bl.a. använde till att inhandla en burk dansk piptobak i den exklusiva tax-freetobaksaffären. En viss oro för bagaget kom och gick, jag hade svårt att tro att den i Arlanda incheckade väskan verkligen skulle hänga med hela vägen ändå till Lima.

 Och till slut, efter ca en timmes försening lyfte Air Comets stora Boeing 747 mot Lima. Planet var fullt med mörka små människor, de flesta hemvändande peruaner. Ytters få nordeuropéer, vilket enbart förstärkte äventyrskänslan. Jag konstaterade också att stolarna på reguljärflyg är betydligt mer bekväma än på de trånga charterplanen jag är mest van vid. Avundsjukt sneglade jag också på de lyxiga liggsäterna i den nästan tomma executivklassen. På Boeing 747 finn det dessutom en övre våning för förstaklasspassagerarna. (vid ankomsten till Lima lät den snorkiga kabinpersonalen motvilligt mig att kika in på förstaklassen).

Sedvanlig flygplansmat –dock med fria drycker – serverades och film visades. De tolv timmarna flöt förvånansvärt smidigt och jag har inga tydliga minnesbilder av tiden. Jag sov en hel del. Ibland gick jag en vända i kabinen. Någon gång under natten besökte jag toaletten i executive-klassen som självklart var mycket finare än i ekonomiklassen. Det fanns små flaskor med eau-de-cologne och jag frestades att stoppa en i min ficka.  Plötsligt var vi i det peruanska luftutrymmet. Det pratades flitigt i högtalarna på spanska och minst lika obegriplig staccatoengelska. Jag hade en känsla av att planet cirkulerade.

 Till slut landade jätteplanet med en duns. Utanför rådde ett dimmigt mörker, klockan var omkring 06 på morgonen. Jag var något fundersam när den sedvanliga rusningen efter handbagaget uteblev efter att fasten seatbelt-skyltarna hade släckts. Det var något problem med avstigningsrampen också, men till slut fick vi gå ut i mörkret som var på gränsen till att övergå till en mycket dimmig morgon. Utanför planet stod en mycket gammal gul buss som sedan körde passagerarna till en liten terminalbyggnad ca 200 m längre bort.

 Först nu förstod jag det som alla andra förmodligen redan visste. Planet hade landat på den lilla Pisco-Paracas flygplatsen i stället för Lima ! I takt med att morgondimman lättade klarnade också situationen för mig. På grund av den kraftiga dimman kunde planet inte landa i Lima utan dirigerades till den öde militärflygplatsen i Pisco. Det fanns några enstaka engelsktalande bland passagerarna som kunde berätta detta för mig. Jag hade fortfarande några timmar till godo med tanke på fortsättningsflyget till Cuzco. Jag tillbringade tiden med att betrakta när de ca 400 vilsna passagerarna förströdda gick omkring på den öde flygplatsen. Det luktade hav. Mitt i alltihop stod den enorma flygmaskinen som en vingklippt kondor. Personalen passade på att tanka planet. Stämningen var trots allt ganska uppsluppen; människor sökte kontakt med varandra som alltid i liknande situationer.

 Efter tre timmar gav jag upp hoppet om att komma med på Cuscoflyget. När vårt plan till slut lyfte hade jag trots mycket bristande språkkunskaper blivit bekant med några peruanska damer som satt på samma stolrad som jag. Jag fick för första gången användning till min South American Phrasebook som sedan kom att visa sig vara ovärderlig. Damerna visste berätta att flygplatsen i Lima var helt avstängd pga dimman. Min första kontakt med den peruanska befolkningen blev således mycket positiv.

 Lima är ur turistsäkerhetssynpunkt delad i tre zoner: relativt säker, osäker och farlig. Man skall vara ytterst försiktig. Helst aldrig gå ut ensam och definitivt inte på nattetid. Inga väskor, plånböcker eller klockor. Aldrig köpa någonting eller anlita en guide på gatan. Aldrig följa med polis i hans bil- det finns gott om falska poliser. Man skall aldrig gå ensam till en bankomat och helst välja en automat där det finns en uniformerad polis i närheten. Innan resan ställde jag frågor om säkerhet på några nordiska diskussionssajter och blev direkt avrådd från att resa till Peru av personer som var bosatta i landet! Läser man denna överflöd av varningar i guideböcker, resesajter och ambassadernas hemsidor är risken stor att man blir paranoid

 Vi landade i Lima vid tiotiden. Ca en halvtimme efter att flyget till Cusco hade gått. Till saken hör att på grund av väderförhållanden i Anderna går Cuscoflygen bara under förmiddagarna. Det rådde fullständigt kaos på flygplatsen. Enorm trängsel och långa köer. Till min glädje och förvåning dök väskan snabbt upp på transportbandet. Trots tre planbyten och det enorma avståndet fungerade logistiken utan mankemang. Det var värre med min inre logistik när jag nu stod strandsatt på Jorge Chavez Airport.

  Trots alla varningar för skurkar och lurendrejare på fygplatsen lät jag mig haffas av en hjälpsam man med vit skjorta och skylten Inka Wasi på bröstet. Jag beskrev snabbt min situation för honom och han ledde mig genom folkmassorna till en tvåhundrameterskö framför flygbolaget LANs försäljningsdisk. Mängden av människor i kön gav mig inget hopp om att få tag på en ny biljett. Mycket riktigt möttes jag av besvikna ansikten som återvände från disken. Jag kände igen en yngre man med snaggat hår från Air Cometflyget och frågade honom hur det gick. Biljetterna till Cusco var slut. Vi blev nu kontaktade av en annan Inka Wasi man som ville hjälpa oss att försöka få tag på biljetter till nästa dag. Nu var vi två som likt vilsna får följde efter en man i vit skjorta.

 De hjälpsamma damerna vid LAN disken trollade fram nya biljetter till tisdag morgon. I och med att jag hade på nätet registrerat mig som ”frequent flyer” på LAN slapp ja t.o.m. att betala straffavgiften för ombokning (30 $.) Inka Wasikillen Luigi hade tålmodigt väntat på oss utanför, vilket gjorde mig lite misstänksam. Han föreslog nu ett hotell på stan för 20$/person /natt samt taxiresa för 15 $. Jag och min nya tyska reskamrat konsulterade varandra genom snabb ögonkontakt. Relativt utmattad efter den turbulenta resan orkade jag inte mobilisera min sedvanliga snålhet och vi accepterade erbjudandet. Luigi ledde oss till en parkeringsplats en bra bit utanför terminalen. Taxin som han hade lovat ordna visade sig vara hans egen bil! I själva verket är det så att de flesta bilägare i Peru – och framför allt i Lima- regelbundet omvandlar sina fordon till taxi.

 När vi skulle lasta in våra väskor i Luigis bil slog misstänksamheten till igen. Min hårddisk bearbetade frenetiskt de otaliga varningarna jag hade läst på nätet och guideböckerna. Just resan från flygplatsen var en av de mest riskfyllda situationerna i Lima. Ett antal rån hade inträffat i oregistrerade taxibilar och de flesta förståsigpåare avrådde unisont från användandet av dessa.

 Jag använde all min intuitiva människokunskap för att analysera och utvärdera pålitligheten hos den medelålders Luigi. Det syntes tydligt att han i alla fall var medveten om min oro. Jag spädde på genom att fråga lakoniskt om man verkligen kunde lita på honom. Efter ett sista misslyckat försök att pruta ner priset på taxiresan klev vi in på Luigis Toyota och lämnade vårt öde i en högre hand.

 Luigi var klart besvärad av min misstro som jag medvetet valde att visa öppet. Dock visade jag inte morakniven som jag obemärkt hade smugit över från bagaget till ryggsäcken. Han ansträngde sig för att vara lagom artig och trevlig, berättade vilken väg han skulle köra och vad de olika stadsdelarna som vi passerade hette. Min rädsla släppte när jag insåg att vi verkligen var på väg mot de mer fashionabla och säkra stadsdelarna Miraflores och San Isidoro i stället för slumområden där en gringo kunde bli av med allt han ägde, t.o.m. skor och kläder. Detta hade en peruan berättat för mig i Sverige !

 Hotellet var av den finare sorten med riktiga badrum, gardiner, speglar och mörk inredning. Luigi förklarade att han för 15 US$ gärna kunde köra oss till flygplatsen dagen därpå. Mitt förtroende för honom var nu stå stort att jag betalade honom i förhand! Kanske skämdes jag också en aning över min ohöljda misstänksamhet. Först nu fick jag tillfälle att bekanta mig med min reskompanjon. Han var från Düsseldorf och hette Sven. Hans fru var redan i Cusco sedan en vecka tillbaka och väntade på honom. Medan Sven gick och mailade sin fru tog jag en efterlängtad dusch. Lånade sedan Svens mobil och ringde vandrarhemmet i Cusco som jag hade bokat plats på. Javier, som svarade, verkade lite irriterad över att jag inte hade dykt upp, men det var inga problem med att komma nästa dag.

 Någon gång under eftermiddagen bestämde jag och Sven oss för att gå ut och äta. Vi kommunicerade genom en blandning av engelska och tyska. Efter en kort promenad hittade vi en restaurang där det satt en hel del folk och åt. Utan att riktigt veta vad vi gjorde beställde vi trerätters menu med cheviche (sallad med marinerad fisk – peruansk nationalrätt) som förrätt och grillad kyckling som huvudrätt. Nu fick jag också för första gången smaka på Qusquena – det ypperliga peruanska lagerölet. Som efterrätt valde vi chokladtårta. Jag tror att måltiden kostade ca 20 soles (ungefär 65 kr).

 I Peru äter man ingen stor frukost. Oftast blir det bara en kopp thé och en brödbit. Vid 10-tiden äter man desayuno – frukostmåltid som kan t.ex. bestå  av ris och kyckling. Mitt på dagen är det dags för huvudmåltiden muerza. Det vanliga är att man går på någon av de otaliga små restauranger med varierande renlighets- och prisnivåer som öppnar då. De flesta har menu  dagens rätt- som består av en eller två valfria förrätter och två till fyra huvudrätter. Förrätten är oftast en soppa men t.ex. potatis, majs, ris eller pasta samt en bit av kyckling eller kött som smaksättare. Huvudrätterna kan vara vad som helst, men vanligen kan man välja mellan kyckling och kött. Ris serveras nästan alltid till huvudrätten. Ibland får man gelatina –saftgelé som efterrätt, ibland bara refresco –ett glas saft. På kvällen heter denne måltid cena, men ingredienserna är ungefär desamma.

 Maten är oftast mycket billig. På de allra ruggigaste ställen med ibland ytterst tveksam hygienisk standard kostar en menu 1,50 soles (ca 3,50 SEK). Sedan kan man förstås gå uppåt i prisnivå hur mycket som helst genom att välja en restaurang med högre standard. För 15 soles får man i regel mat som de flesta skulle kunna äta utan protester. Det finns också restauranger med una carta d.v.s. matsedel, pizzerior, fiskrestauranger, McDonalds, Pizza Hut, KFC och Burger King. De sistnämnda i större städer.

Dessutom mängder med chifas –kinesrestauranger som serverar kinesisk mat med peruanskt stuk, eller tvärtom. På många billigare ställen ackompanjeras måltiden av en TV på högsta möjliga volym. Räkning heter La Quenta i denna del av världen. För en som inte kan latinamerikansk spanska kan matsedeln ibland vara besvärligt. Själv upptäckte jag att matavdelningen i min Latin American Phrasebook inte räckte till på långa vägar. Pollo kände man ju igen men för övrigt blev det en del vilda chansningar i, alla fall i början. 

 Efter maten promenerade jag och Sven mållöst omkring en stund i Miraflores. Det var första maj och gatorna relativt tomma på både bilar och folk. Vår gemensamma promenad påminde mig också om fördelarna med att resa ensam. På en gång märkte jag hur besvärligt det kan vara att ge sig in i ett beroende. På varje gatukorsning frågade vi varandra: ”Skall vi gå åt det här hållet eller åt det andra hållet?” Jag ville gärna gå till playan som skymtade i änden av en lång huvudgata. Sven ville absolut inte gå till någon strand. Jag orkade inte förklara med min dåliga tysk-engelska hur mycket jag längtade efter att för första gången i mitt liv känna på vattnet i Stilla Havet. Så vi gick till hotellet och efter en pratstund la vi oss vid 20-tiden. Min första dag i Sydamerika var slut.

 Tisdag 2 maj

Vi gick upp som planerat vid 6-tiden. En halvtimme senare serverade personalen motvilligt frukosten. Egentligen börjar inte frukostserveringen förrän 07.00, men eftersom vi skulle vara på flygplatsen vid 8-tiden hade vi fått ett vagt löfte om att någon form av frukost skulle serveras. Peruaner gillar inte tidiga morgnar. Detta visade sig ofta vara ett bekymmer för en resenär som vill komma iväg tidigt. Luigi dök upp med sin Toyota och körde oss till flygplatsen. Under färden fortsatte han att övertyga oss om sin pålitlighet, bl.a. genom att lämna ett visitkort.

 Flyget till Cusco gick i tid. 95 % av passagerarna var gringos, många i mogen ålder. Resan till den forna inkahuvudstaden tog ca en timme. Förutom kylan och den friska luften på 3400 meters höjd slogs jag av att flygplatsen var ganska primitiv. Trots tiotals anländande flyg –även internationella - fanns det t.ex. bara en toalett i den pyttelilla ankomsthallen. Jag kände också av den tunna luften och hade faktiskt garderat med en diamoxtablett. Sven möttes av sin fru och försvann. Efter en stund dök Javier från vandrarhemmet upp med en skåpbil. Två holländska damer i 55-årsåldern var på väg till samma hostel. Den ena lade märke till finska flaggan på min ryggsäck och berättade att hennes mormor var från Estland. Vanaemaga räägisime eesti keelt. Vi kunde därmed föra ett kort samtal på en blandning av estniska och engelska. På något sätt ett rörande möte mellan två främmande människor vars enda gemen- samma nämnare är ett märkligt språk som ingen annan talar. Men också ännu ett exempel på hur resande ute i världen ofta söker - och finner – små skärvor av  den trygghet som igenkännande kan ge.

 Cusco är en extremt tättbebyggd och till ytan ganska liten stad. Resan från flygplatsen till vandrarhemmet Hospedaje Recoleta i stadsdelen Tahuantisuyo tog bara några minuter. Jag blev mottagen av Julia, en extremt vänlig och vacker peruanska som talar mycket god engelska. Hon visade mig rummet som hade tre bäddar men inget fönster ut. Badrummet som jag skulle få disponera själv låg i korridoren en bit bort. För övrigt var vandrarhemmet en riktig labyrint med trånga mörka passage, dörrar och trappor. Det framstod tydligt att det gamla huset från början inte var avsedd som hostel. Matsalen var ytterst liten och placerad på en balkong. Köket bestod av en dubbel elektrisk kokplatta och en vattenkran.

 Julia bjöd på en stor kopp kokathé. Denna uppfriskande och i västvärlden illaberyktad dryck är helt legal i Peru och serveras överallt. Det finns maskinpreparerade thépåsar med kokablad att köpa i affärer. Den här gången fick jag dock ”äkta” vara med handplockade hela blad. Kokan sägs förebygga trötthet, hunger, magbesvär och är dessutom bra mot soroche –höghöjdssjukan som kan inträffa när man vistas högre än 2500 m. Indianer tuggar de torkade kokabladen. Jag erkänner att jag torskade direkt på kokathé som kom att bli mitt livselixir under hela resan. Redan andra dagen i Cusco inhandlade jag en påse kokablad som jag sedan förberedde till thé när det var möjligt. Till min förtretning upptäckte jag att jag hade missat att ta mig med doppvärmaren. Särskilt gott är kokathé som frukostdryck. Man vaknar verkligen upp, tanken klarnar, synen skärps och det känns mycket lätt att prata. Gudadrycken är dessutom mycket bra mot bakfylla.

 Efter lite plock med bagaget gav jag ut mig på en första vandring i staden som en gång i tiden var världens nav. Julia på vandrarhemmet hade informerat mig detaljerat hur jag skulle gå till centrum och sevärdheterna i staden. Hon glömde inte heller att berätta att fram till klockan 22 var det säkert att promenera men senare var det taxi som gällde. Bara ett hundratal meter från vandrarhemmet hittade jag en frisörssalong där jag lät mig klippas av en ung indianska klädd i tajta jeans. Jag hade som vanligt sparat på hår inför resan, hemma i Sverige är det ju hutlöst dyrt att klippa sig. Nu betalade jag 5 soles, ca 12 kr. I ärlighetens namn måste jag dock säga att resultatet inte var riktigt lika fint som sist när jag klippte mig i Egypten. Jag fortsatte mot Cuscos centrum längs den långa och bitvis kullerstensbelagda Recoleta. Bitvis var den urgamla gatan så smal att fotgängarna fick lov att vika in i portgångarna när bilar passerade. Solen sken idag starkt fast det hade regnat ordentligt under den sista tiden. Oundvikligen började jag iakttaga människorna i denna för mig helt ny världsdel. Många ungdomar.

 De mycket vackra unga indiantjejerna i Cusco klär sig nästan undantagslöst i jeans. Tajta byxor med utsvängda ben och låg midja som blottar magen. Jeansjacka och höga klackar. Kolsvart utsläppt långt hår och stora runda örhängen. Killarna försöker se tuffa ut med sina kepor precis som i Europa. Då och då mötte jag en något äldre inkakvinna med färggran folkdräkt, ett lamm i påse på höften och ett eller två barn springandes efter. De minsta barnen bärs i en påse på ryggen. De äldre indiandamerna har ibland mycket lustiga klädarrangemang med konstiga hattar, kort bred kjol och stickade långkalsonger. Mängden av mycket härjade tiggare gav mig en försmak av den enorma fattigdom som jag sedan kom att se överallt under min resa.

 Jag hittade ganska snabbt Cuscos Plaza De Armas som det centrala torget heter i nästan alla Peruanska städer. Här finns förutom ett myller av människor en magnifik katedral från 1500-talet och andra byggnader från kolonialtiden. Redan under inkatiden var detta torg stadens centrum och de flesta av dagens byggnader är resta på och av inkaruiner. Jag orienterade mig så att jag visste var viktiga ställen som turistinformation och växlingskontor fanns, och gick sedan upp till en av de fina terrassrestaurangerna som kantar Plaza de Armas.

Nortons Rats hette denna gringopub, kallad efter en motorcykelentusiast och omtalad för sina goda hamburgare (och gayvänlighet). Inredningen och personalen såg ut som på vilken europeisk pub som helst med murriga väggar och ölreklam och den obligatoriska darttavlan.

Jag beställde en stor öl och en hamburgare för totalt 16 soles (ca 35 kr) som jag intog på balkongen med utsikt över torget.

Trött och aningen avtrubbad efter alla nya intryck spankulerade jag håglöst runt i centrum under ett par timmars tid innan jag återvände till vandrarhemmet. Senare på kvällen besökte jag en annan turistrestaurang för ett snabbt kvällsmål innan det var dags att somna vid 21-tiden.

 

Onsdag 3/5

Jag sov oroligt. Vaknade kl 01 och sedan kl 05. Kunde inte somna om utan väntade en timme och gick sedan och duschade. På detta hostel fanns det gott om varmvatten, vilket inte är så vanligt i Peru. Vid 7 kände jag mig redo för frukosten. Väl inne i den lilla matsalen visade det sig att klockan i själva verket bara var 06. I stället för morgonmat gav jag mig ut på en tidig långpromenad längs gatorna ovanför staden. Cusco är byggd i en dalgång och under årens lopp har bebyggelsen klättrat upp längs de mycket branta bergssluttningarna. Många bor i ruckel med tak av korrugerad plåt.

 Nu kände jag verkligen av den tunna luften. Benen kändes tunga och då och då fick jag helt enkelt stanna och flåsa i backarna. Detta förföljde mig faktiskt under hela min tid på den högre Anderna. Ibland kunde andnöden komma mitt i en mening. Jag gick nästan en timme längs de nästan folktomma gatorna. 

 Förutom den rika koloniala stadskärnan avslöjade utsikten uppifrån obarmhärtigt armodet i ytterområdena. Jag lade nu också märke till den enorma mängd lösa hundar som finns i Cusco. Många av dessa blandrasbyrackor tycks sakna ägare. Tack och lov är de inte aggressiva mot människor, men hundbajs finns överallt på gatorna och trottoarerna.

 På hostelet serverade Julia frukosten som ingick i rumspriset. Kokathé, två små bröd, smör, jordgubbssylt och en sur mandarin. Förutom mig och en ung brasilianska var frukost- serveringen tom. Hon berättade att hon - i likhet med de flesta andra turister jag träffade – väntade på att komma iväg på en planerad fyradagarsvandring längs inkaleden. Denna mycket populära vandring följer en urgammal inkastig från Cusco till Machu Picchu. Fram till för några år sedan var det fritt fram för vem som helst att ge sig iväg när som helst, men till slut tvingade mängden av turister (och nedskräpningen) myndigheterna att reglera vandringen. Idag är antalet vandrare begränsad till 500 personer om dagen. Man måste betala 200 – 350 US$ för en organiserad tur med guider och bärare, studenter med studentkort kommer något lindrigare undan. Trots detta hörde jag att man måste boka plats flera månader i förväg för att vara säker på att komma med.

 Efter frukosten rökte jag en pipa och gav mig sedan igen ut i inkastaden. Det finns några små museer i staden, men ingen av dem är särskilt imponerande. En anledning är att de finaste och mest värdefulla kultföremålen stals av spanjorerna på 1500-talet och forslades till Europa. Jag besökte inkamuseet som hade ganska fina modeller av forna tiders Cusco. Jag stannade till vid en park och delade ut några tandborstar till barn som var där med sina mammor. Ganska snabbt började folk i alla åldrar strömma till. Efter att i snabb takt ha blivit av med 25 borstar fann jag klokast att flytta på mig. Vicky på vandrarhemmet hade rått mig att dela ut tand-borstarna till indianbarn i Ollantaytambo. Jag riktade mina steg mot Sacsayhuamañ – ett område med inkaruiner bara ett par kilometer utanför centrum. Nu följde en brant stigning som verkligen satte mina låglandslungor på prov.

Först en lång trappa längs Resbalosa och sedan den sista biten längs en autentisk stenlagd inkastig. Inträdet till ruinerna ingick i Boleto turistico – en sorts förköpsbiljett för 70 soles som ger inträde till ett antal sevärdheter i Sacred Valley –området.

 Sacsayhuamañ är ett magnifikt monument över det försvunna inkariket. Det stora byggnadskomplexet var i huvudsak en försvarsanläggning, men innehöll också tempel m.m. Hit för- skansade sig inkahövdingen Manco Inka vid upproret mot spanjorerna 1536. Försvarsborgen genialt byggda sicksackmurar skyddade indianerna ett tag men till slut fick de efter ett blodigt slag fly till Ollantaytambo. Idag finns ca 20 % kvar av de ursprungliga murarna och tornen. Det mesta revs och plundrades av spanjorerna. Delar av fortet användes till att bygga kyrkor och hus i Cusco. Trots detta är de massiva och sinnrikt byggda murarna imponerande. Det är svårt att föreställa sig hur indianerna bär åt sig när de slipade ner de enorma stenblocken så att de passar perfekt in i varandra. Skarvarna mellan blocken är så täta att det inte går att sticka ett knivblad emellan, och de största stenarna väger runt 70 ton. Staden Cusco var också byggd i form av en puma och de sågtandade murarna på Sacsayhuamañ var dess tänder.

Åsynen av de raserade murarna och förnimmelsen av en försvunnen storhetstid väcker också vrede. De guldtörstande spanska conquistadorerna skydde inga medel när det gällde att kuva inkafolket och beröva dem allt guld, samhällsstruktur och framtid. Det finns hårresande berättelser om utbredd tortyr, våldtäkter, lemlästning och massmord. Bara det grymma sveket när Atahualpa tillfångatogs och mördades är makalöst. Någon historiker skrev: Var än spanjorerna hade gått var det som om elden hade dragit fram. Man får dock försöka tänka att det var en annan tid och ett annat sätt att tänka. Människan levde fortfarande delvis i medeltidens mörka och skräckfyllda föreställningsvärld. Spanjorerna var helt övertygade om att de hade Guds mandat att begå dessa grymheter, och den katolska kyrkan deltog förstås med stort iver i folkmordet. Trots att indianerna var duktiga krigare var de tämligen chanslösa mot det välutrustade spanska kavalleriet. Det vara bara i djungeln och bergen som de kunde försvara sig med sina traditionella vapen.

 Solen sken starkt och det blev mycket varmt när jag vandrade ner till staden. Jag stannade till vid en restaurang och åt en menulunch med sallad, pollo milanese och en jättestor bit chockladtårta. Efter maten gick jag till vandrarhemmet. Jag blev nu varse om att jag hade valt ett boende som låg något avsides. Promenaden kändes lång.

 Jag var inställd på att köpa tågbiljett till Machu Picchu till nästa dag och behövde ta ut mina pengar som jag hade lämnat i ”safety box” på hostelet. Det tycks inte finnas några riktiga säkerhetsboxar i Peru, utan på de flesta hotellen gömmer personalen värdesakerna bland sina egna ägodelar. Det fanns inte en människa på vandrarhemmet. Förts efter ett par timmar dök en sömndrucken Vicky upp. Det är hon och Julia som är kärnan i verksamheten. Båda är mycket vänliga och talar god engelska. Tyvärr har Vicky en utpräglad amerikansk accent som jag aldrig riktigt har lärt mig att förstå.

 Jag berättade för nu Vicky att jag tänkte ta bussen till Ollantaytambo nästa dag och sedan fortsätta med tåg till Aquas Calientes/Machu Picchu. Hon kunde inte alls förstå varför jag ville göra en så krånglig resa när hon i stället kunde förmedla mig en betydligt smidigare paketresa för 130 US$. Först efter en lång diskussion gav hon sig och jag betalade henne 26 US$ för de två nätterna jag hade sovit på Casa de Recoleta. Vi kom också överens om att jag kunde lämna mitt stora bagage på hostelet under tiden jag reste i Sacred Valley. Jag skyndade mig till järnvägsstationen bara för att konstatera att den hade stängt en timme tidigare.

 Plötsligt såg tillvaron betydligt mer osäker ut. Min planering med resa till Machu Picchu hade spruckit och efter morgondagen jag hade inte heller boende ordnat i Cusco. Jag gick in på närmaste internetcafé och botaniserade bland det stora utbudet av vandrarhem och hotell i Cusco. I själva verket var jag nyfiken på några i backpackerkretsar mycket omtalade hostel. Jag skickade också några mail till familjen och vänner. Internet är mycket utbrett i Peru. Internetcaféer, där en timme kostar 2-6 kr, finns även i de minsta byarna. På kvällar är dock de flesta machina upptagna av surfande och chattande ungdomar. Ett problem är dessutom att tangentborden ofta är så slitna att man inte kan se tecknen. Innan jag gick tillbaks till Hospedaje Recoleta besökte jag en chifa och åt en sandwich med pollo och bebida (läsk).

 Torsdag 4/5

Efter frukosten, som jag denna dag förstärkte med bitar av den medhavda italienska salami- korven och två koppar kokathé, packade jag ned det mesta av mina ägodelar i den stora väskan och fyllde ryggsäcken med det allra nödvändigaste. Efter att ha lämnat väskan gick jag med raska steg via stadens centrum till Puente Grau och Peru Rail.

 Ett fullständigt kaos rådde på järnvägstationen. Förutom hundratals människor som trängdes där pågick renovering av lokalerna. Åsynen av de oändliga köerna fick mig att ge upp och i stället styra stegen mot busstationen. Det visade sig inte vara möjligt att ta en direktbuss till Ollantaytambo. I stället blev jag hänvisad till en trång lokalbuss med Urubamba som destination. Egentligen hade jag ingenting emot detta då jag gärna reser med lokal- befolkningen och var dessutom nyfiken på byn med det roliga namnet. Den ca 60 km långa färden kostade 3 soles.

 Vägen mot norr klättrar långsamt upp på bergen ovanför Cusco. I och med utsikten över staden insåg jag nu att den var ganska stor. Strax utanför finns häpnadsväckande moderna småhusområden, därefter öppnar sig ett bördigt jordbrukslandskap. Hundar och jättestora svin springer omkring på vägkanterna, människor påtar i den rödbruna jorden. Kor,oxar,åsnor och hästar. Majs tycks vara den viktigaste grödan här, majskolvar läggs på torkning på hustaken. Majestätiska snötäckta bergstoppar reser sig vid vägen innan den till slut dyker brant ner mot Urubambaflodens gröna dal.

 Byn Urubamba ligger nere i dalgången och kantas på båda sidorna av mycket branta bergsväggar. Jag hann genom bussfönster se att det fanns något hotell och restauranger samt ett utbud av keramik till salu för turisterna. Bussen stannade på en liten busstation och jag föstes snabbt ombord på en minibuss som skulle ta mig de sista två milen till Ollantaytambo. Namnet Ollantaytambo betyder ungefär Min härskares förråd. Det är den enda staden från inkatiden i Peru som fortfarande är bebodd.

 Ollantaytambo är en ganska liten och ålderdomlig stad. Miljön med stenlagda smala gator, Plaza Mayor och stenhusen är till största delen autentisk från 1300-talet. Vid stadsporten växer några enormt stora och lummiga träd. Ovanför staden tronar det magnifika inkafortet med spännande historia. En intressant detalj är det kristallklara vattnet från bergen som genom ett sinnrikt system av kanaler och ledningar porlar fram överallt i staden. Efter att Manco Inka 1536 hade flytt från Cusco och barrikaderat sig i fästningen i Ollantaytambo anfölls staden av förföljande spanjorer under ledning av Francisco Pizarro. De möttes först av en skur av pilar, spjut och stenbumlingar från det högt belägna fortet. Efter en stund vattenfylldes hela dalen då indianerna öppnade de förberedda dämningarna. Många spanjorer drunknade med sina hästar och tvingades ge upp för tillfället.

 Klimatet i norra Valle Sagrado-området skiljer sig en hel del från det högt belägna Cusco. Här, i dalgångarna, råder ett nästan tropiskt klimat och det är varmt även på nätterna. Området ligger också ca 1000 m längre ner, vilket märks.  Efter att hastigt ha bekantat mig med Ollantaytambos centrum promenerade jag ner till den lilla järnvägsstationen och köpte biljetter till Aquas Calientes. Sträckan på ca 50 km kostade 72 US$ i vistadomevagn (tur och retur). Det finns enklare vagnar som är något billigare, men dessa är slutsålda sedan länge. På vistadome finns stora panoramafönster i taket och förfriskningar ingår i priset.

 På eftermiddagen satte jag mig på trottoarkanten vid Plaza Mayor och betraktade länge staden och dess människor. Den lilla orten är tidvis livlig av två anledningar. För det första är Ollantaytambo en genomfartsort för indianer som reser vidare t.ex. till Cusco. De kommer gåendes från avlägsna byar och på lastbilsflak från djungeln. En av de få någorlunda farbara vägarna till Amazonas passerar här med en strid ström av geggiga lastbilar med extra stora hjul. För det andra är staden en viktig omlastnings- och provianteringspunkt för de tusentals människor som varje år vandrar den berömda inkaleden mellan Cusco och Machu Picchu. Det finns ett par vandrarhem, restauranger och några butiker som säljer/hyr ut hiking-utrustning. Skaror av bärare passerar då och då fullastade med tält, sovsäckar, mat m.m.

 Fattigdomen och de primitiva levnadsförhållandena bland indianerna blir mycket tydliga här. Jag betraktade länge att par yngre män med vandringsstavar och traditionella kläder. De grova plaggen var färggranna med röd, vackert dekorerad poncho och en röd hatt. Det var uppenbart att allt de bar på sig var hemgjort. Ingenting i deras yttre avslöjade att de levde i en tid av IT och bredband. Jag undrar om de ens hade en plånbok, det är mycket möjligt att dessa människor överhuvudtaget inte hade några pengar alls. Fast man vet aldrig – kanske hade de var sin Nokiamobil under ponchon. Båda hade också traditionella indiansandaler trots den kyliga kvällsluften. Alla sorters människor passerade; finklädda gubbar med stråhattar, indiangummor med buntar av hö och ris, mammor med trötta barn i följe. Människorna i Ollantaytambo talar mest ketchua, inkaindianernas språk. Kunskaperna i castilliano –spanskan- är begränsade hos många, för att inte tala om engelska.

 Det fanns många barn på torget och jag bestämde mig för att göra mig av med tandborstarna. Vicky i Cusco hade rått mig att dela ut borstarna just i Ollantaytambo där de mest behövande människorna fanns. Jag hade ca 80 borstar kvar paketerade i fyra tillslutningsbara plastpåsar.

Jag började med att dela ut ett tiotal borstar till barnen som just då fanns på torget. Mycket snabbt började folk strömma till, mest kvinnor med barn. En förvånad ung man dök också upp, han kunde lite engelska och hjälpte till att skapa en kontakt med kvinnorna. Efter en stund blev det trängsel runt den konstiga gringon som delade ut cepillos gratis. Fler och fler kvinnor kom springandes till platsen. Några sade att de hade 4 – 6 barn och ville ha lika många borstar. Jag är inte heller säker på att inte några kärringar trängde sig fram flera gånger i kaoset. Så snart en påse var tom uppstod det ett mindre slagsmål om den tomma plastpåsen. Någon frågade om jag inte hade några pennor. Snart tog tandborstarna från Sverige slut och jag reste mig från min sittplats på trottoaren. Mission completed. Förhoppningsvis hade jag gjort en insats för tandhälsan i Anderna. I alla fall skulle min packning vara betydlig lättare under den fortsatta resan.

 Med en känsla av nöjdhet gick jag till en liten restaurang vid huvudgatan och beställde en kycklingburgare med öl. Efter maten rökte jag en pipa innan jag gick till stationen där tåget till Aquas Calientes och Machu Picchu väntade. En gringo som röker pipa väcker ofta en stor förundran i denna del av världen. Till min förvåning hade jag dessutom konstaterat att ingen i lokalbefolkningen röker överhuvudtaget. I Cusco kunde man se någon polis eller militär som blossade på en cigarrett, men varken här i Ollantaytambo eller någon annan mindre ort i Anderna såg jag någon röka. I huvudstaden Lima tycks rökningen vara betydligt mer utbredd.

Här tycks de stora internationella tobaksbolagen ha gått på bet med sin marknadsföring som har förstört hälsan för invånare i många andra u-länder.

 Vid Ollantaytambos lilla järnvägsstation konfronterades jag åter av massturismen. Plötsligt – fråga mig inte varifrån- vällde det fram ca 30 gringos i olika åldrar. De flesta verkade besuttna med stilrena khakikläder och märkessolglasögon. Tågresan till till Aquas Calientes – de varma vattnen – tog ca två timmar. Utsikterna genom förstaklasstågets panoramafönster  var imponerande. Höga snötäckta berg och dalgångar med djungelliknande växtlighet. Nu så jag för första gången bananträd i Peru. Järnvägen följer Urubambafloden  och går bitvis parallellt med den urgamla inkaleden. Då och då kunde man skymta grupper av vandrare på leden.

Stationen i Aquas Calientes var ett myller av glada och förmodligen också trötta inkaledsvandrare som väntade på tåget som skulle ta dem tillbaka till civilisationen. Många hade en t-shirt med texten I survived the Inca trail. 

 Den näst största gruppen på perrongen var de ivriga hotellagenterna som försökte locka kunder. Jag lät mig också haffas av en sådan men kom till slut inte överens om priset. Utbudet av boende är stort och efter en stunds håglöst funderande tog jag på måfå ett ställe vid huvudgatan för 10 US$ för ett enkelrum.

 Efter att ha installerat mig i rummet gick jag ut en sväng. Aquas Calientes är helt enkelt en sista hållplats innan det sägenomspunna Macchu Pichu och påminner om de värsta turist- stråken på Kanarieöarna eller i Alanya. Staden, som är byggd på en brant sluttning, består i stort sett bara av restauranger, souvenirbutiker och hotell. Lite utanför ligger ett stort täckt marknadsområde för souvenirförsäljare. Det är framför allt textilier som säljes. Vantar, mössor, tröjor och ponchos gjorda av olika sorters lamaull, vanligen av alpacka. Dessutom en mängd keramik och annat krimskrams. Jag köpte bussbiljetter (US$ 12 för en tur och returresa) till första morgonbussen till Macchu Pichu och en inträdesbiljett (US$ 26.) Bussen skulle gå 05.30. Som det bör sig i turistghetton lät jag mig sedan skinnas av en lokal restaurang där jag åt en stekt forell med två öl för 40 soles (ca 95 kr).

 Jag hade lagt märke till att det var någon form av feststämning i staden. Då och då bröt blåsmusik ut och det dansades på gatorna. Påfallande många satt och drack öl. Vid 21-tiden brakade fiestan loss ordentligt. Lokalbefolkning vällde ut på gatorna och den smått kako- foniska musiken från blåsinstrumenten och trummorna var nu öronbedövande. Musiken var typisk indianmusik med vassa toner blandad med en sorgsen melodi av panflöjter. Före orkestern gick en grupp med maskerade dansare och några bar på stora utsmyckade kors. Vanligt folk följde efter. Många indianer var påtaglig berusade. Till slut samlades alla runt ett fyrverkeri. Några män kom med en skottkärra fylld med kokta potatisar. Jag fick också en. Till potatisen serverades en ljusgrön röra som var bland det starkaste jag någonsin har ätit.

 Jag somnade vid 22-tiden men vaknade kl. 00 när blåsorkestern återigen satte igång under mitt fönster. Jag hade satt klockan på ringning men hade inga problem med att vakna kl 04. Jag ville vara i god tid vid den första bussen. Att ta en dusch var bara att glömma då vattnet på hotellet var avstängd. Jag drack en yoghurt och gick ut. Ytterdörren var låst från insidan men nattvakten vaknade och släppte ut mig.

Väl nere vid busshållplatsen kunde jag konstatera att det kl. 04.45 stod ca 100 personer i kö i mörkret och väntade på den första bussen mot sina drömmars mål. En viss irritation uppstod då jag med ålderns rätt försökte tränga mig före i kön. Tack och lov startades en ny buss när den första var full. Resan upp till ruinerna tar ca 20 minuter. Serpentinvägen är mycket brant. Natten var mörk och mycket varm. Då och då såg jag i strålkastarljuset turister som insisterade att gå de 8 kilometrarna i totalt mörker och ångande djungelhetta. Jag för min del var glad över att ha valt bussen. Förr eller senare måste man acceptera att man börjar bli gammal.

 Fredag den 5/5 Machu Picchu !

Portarna till Machu Picchu öppnas kl 06.00 på morgonen. En oändligt lång kö med förväntansfulla turister slingrade sig fram i mörkret. Luften var varm och fuktig. Alldeles vid ingången finns ett stort hotell som lär vara ett av de dyraste i Sydamerika, om inte i hela världen. Det ljusnade något och det var väldigt dimmigt. Jag gick med spända steg de sista 500 metrarna till själva ruinerna som fortfarande var täckta av dimmoln.

 Det sägs att Machu Picchu är som finast tidigt på morgonen när dimman lättar. Det är sant. Utsikten från hut of the Caretaker of the Funerary Rock över de berömda ruinerna var magnifik. Stämningen var i det närmaste sakral.

Människorna stod stilla på de grästäckta terrasserna och betraktade förstummade åsynen. Trots att även jag hade sett denna utsikt med berget Huayana Picchu i bakgrunden hundratals gånger i böcker, TV och nätet, blev jag tagen. Det unika med dessa ruiner är att i stort sett allt är som det en gång i tiden såg ut – det sägs att det bara är halmtaken som har försvunnit.

 Jag fotograferade flitigt och tänkte på historien om Machu Picchu. Det är fortfarande något oklart varför detta komplex av ett femtiotal byggnader uppfördes. De flesta är dock idag överens om att det rörde sig om en hacienda –en sorts sommarställe – för inkan. Somrarna i Cusco är kyliga och inlakedaren ville ha ett varmare ställe att dra sig tillbaka till. Conquistadorerna kände säkerligen till stället men det låg alldeles för otill- gängligt för att de skulle ha tagit sig besväret att förstöra även dessa hus. Ett mysterium är dock att ca 80 % av alla skelett man har hittat i området är kvinnor.En annan teori säger att detta var en by för s.k chosen women.

 Machu Picchu föll i glömska och återupptäcktes 1915 av den engelske arkeologen Hiram Bingham. I dag är ruinerna Sydamerikas största turistmål med upp till 1000 besökare om dagen under högsäsong. Många  kommer vandrandes längs den 40 km långa inkaleden.

 Jag gick runt bland ruinerna i ett par timmar. På nära håll är murarna och stenblocken inte annorlunda än någon annanstans. Det strömmade till turister hela tiden. Många hade guider med sig som jag tidvis tjuvlyssnade en stund. Jag förstod att jag gick miste en hel del detaljer då jag inte hade någon guide. Skyltningen vid Machu Picchu är nästan obefintlig. Jag följde en djungelstig som gick utanför området mot Inca bridge nere vid floden. Efter ett tag fann jag stigen oändligt lång och vände tillbaka.

 Efter att ännu en stund ha betraktat utsikten bestämde jag mig för att lämna Machu Picchu. En viss oro hade infunnit sig då mitt tåg mot Ollantaytambo skulle gå ganska tidigt på eftermiddagen. Jag ville under inga omständigheter missa det dyrbara tåget. Jag åkte ner till Aquas Calientes som enda passageraren ombord på en vändande buss.

 Framme i byn kände jag för en kopp kokathé och gick in på en restaurang. Till min stora besvikelse serverades thét i en pytteliten kopp med thépåse. Det vanliga är ju att man får en stor mugg med riktiga, hela kokablad. Efter vilostunden tog jag en ordentlig runda bland souvenirstånden och handlade lite småsaker. Tåget gick i tid och var proppfullt med återvändande turister. I Vistadome-vagnen serverades läsk och smörgåsar och det bjöds på en liten dansuppvisning. Jag somnade på tåget. Väl framme i Ollantaytambo fortsatte de flesta turisterna med buss eller taxi till Cusco, medan jag tog in på hospejade Los Orchideas. Ett mycket trevligt ställe med liten trädgård. Jag var fortfarande trött och sov drygt en timme till. När jag vaknade hade en del andra gäster anlänt.

 Vädret hade under dagen varit otroligt varmt, men mot kvällen blev det kyligare. På dagen gick jag i kortbyxor, på kvällen var de långkalsonger och mössa som gällde. Uppvärmning av hus förekommer inte i Peru, inte heller såg jag några täcken i sängarna. I stället har hotell- sängarna 3-4 tunga filtar som man drar över sig när det är dags att sova. Vid 6-tiden gick jag ut och åt middag. Jag beställde en menu turistico som bestod av kycklingsoppa och spagetti Bolognese. Den sistnämnda rätten brukar vara ett säkert kort överallt i världen. Måltiden avslutades med en stor kopp mate de coca. Efteråt satte jag mig återigen på torget och betraktade indianerna som strömmade förbi. Det fann många mödrar med barn, förmodligen väntade de på transport till hembyn.

Jag fick plötsligt ett anfall av medkänsla för dessa barn och handlade en hel påse med godis i den lilla butiken. Delade ut godis till barnen som såg mycket förvånade ut. Gick sedan tillbaks till hotellet och drack några glas rom med Inca-cola innan jag somnade. Vid sidan av det obligatoriska Coca Cola finns en inhemsk läskedryck som heter Inca Cola. Den har helt annan smak än coken och är dessutom grön.

                 

Lördag 6/5 Ollantaytambo

Jag vaknade återigen alldeles för tidigt, kände mig obehagligt stressad. Till frukosten som serverades vid 7-tiden fick jag en hel kanna med Mate de Coca och bröd med marmelad. Jag lämnade Los Orchideas vid 08-tiden. Detta var helt klart det trevligaste hotellet hittills under resan. Rummen är fina och det finns en trevlig innergård med stora växter och trädgårds- möbler. Personalen som bor i samma hus är också mycket trevliga.

 Nu var det dags att titta närmare på fortet vid Ollantaytambo. Klättringen längs de hundratals trapporna var tung, jag var tvungen att stanna och vila ett par gånger. Där uppe finns en hel del fint ornamenterade murar och framför allt en magnifik utsikt över snötäckta berg. De stora blocken högst upp räknas som ett av världens olösta mysterier. Jag klättrade neråt och ägnade en bra stund åt att studera det sinnrika vattenledningssystemet från inkatiden. Det klara vattnet som förmodligen härstammar från glaciärerna högre upp leds genom kanaler och små akvedukter ut på odlingarna och även in i själva staden där det rinner i stenlagda rännor längs vissa gator.

 Jag promenerade längs huvudgatan fram och tillbaka och studerade människor. Det fanns en liten marknad med souvenirer. Bland annat såldes fina kopior av stridyxor gjorda av sten. En sådan ville jag gärna ha som minne, men den avsevärda tyngden av föremålen gjorde att jag bestämde mig för att köpa först på slutet av resan. Det firades bröllop i byn och en mängd finklädda människor samlades runt kyrkan. Till slut tröttnade jag och började spana efter en buss till Cusco. Så småningom fick jag plats på en lokalbuss till Urubamba. Resan tog ganska lång tid då kylaren på bussen krånglade och man fick stanna flera gånger för att fylla på med vatten. Längs vägen såg jag mängder med stora grisar, åsnor och oxar.

 Jag hade tänkt stanna några timmar i Urubamba, men steg av någon anledning ändå ombord på en något större buss som sedan visade sig köra till Cusco över Pisac. I och med detta fick jag en tur runt hela Sacred Valley –området med många fina byar, höga berg, ruiner och grönskande odlingsterrasser. Bredvid mig satt en peruansk konstnär som talade ganska bra engelska. Han visade mig sina alster och berättade att han ofta brukar resa till marknaden i Pisac och sälja små akvareller med indianmotiv till turister. Han hade gått i konstskola och hade försäljningen som sin viktigaste inkomstkälla. Jag passade på att fråga hur det kommer sig att så många restauranger och affärer söker personal, vilket jag hade lagt märke till tidigare. Han berättade att det mycket riktigt finns en brist på personal på många ställen, men att lönerna samtidigt är så urusla att ingen vill ha dessa jobb. Ett mycket eftertraktat arbete var däremot bärarjobbet vid inkaledsvandringen. Dessa porters tjänar ca 150 soles (ca 350 kr) för varje 3-dagarstur. Ett affärs- eller restaurangbiträde tjänar lika mycket på en månad.

Jag nämnde också för den unge mannen min undran över att ingen röker här i trakterna. Enligt honom är det bara så, ingen i hans familj röker så han hade inte heller någonsin haft tanken att ens prova. Naturligtvis ställde han också en massa frågor och jag i min tur berättade om livet i Norden, om mitt arbete och familj.

 Så småningom- efter 3-4 timmar- kom bussen till Tambo Macay och Sacsayhuaman. Ruinerna som ligger strax utanför Cusco. Bussen passerade också Blanco Christo på nära håll. Denna jättestora vita Kristusstaty står välsignande högt ovanför staden. Jag lärde mig senare att väldigt många städer och byar i Peru (och kanske i hela Sydamerika) har en liknande staty, eller åtminstone ett kors på en bergstopp med utsikt över bebyggelsen. Min buss stannade nära Recoleta och jag gick direkt in på en lokal restaurang där jag år en stor lunch för 2.50 soles. Även den här gången blev det en stor tallrik med potatissoppa samt kyckling med ris. Och så ett glas varm saft. 

 Jag hade redan tidigare bestämt mig för att prova något av de omtalade vandrarhemmen med flerbäddsrum i Cusco. Dels för att spara lite pengar, dels för att förhoppningsvis få lite kontakt med andra resenärer. Jag hade på nätet valt ut ett ställe som heter Casa de La Gringa. Gringan (den utländska kvinnan) i det här fallet var en amerikansk hippiekvinna i 50-årslåldern som har bosatt sig i Cusco och driver ett vandrarhem. Efter mycket letande hittade jag stället mitt i ett ganska turistiskt område, inte långt från stora katedralen. Vandrarhemmen och de små hotellen i Peru har sällan några skyltar utanför och aldrig några öppna dörrar. Så var det här också och efter att jag hade bultat på en bastant träport öppnades den av en stressad ung man. Det visade sig att jag störde honom mitt i en chatsession på nätet. Så småningom fick jag dock hjälp av en betydligt trevligare ung dam som visade mig en sängplats i ett rum med 10-15 sängar. Priset var 9 US$ per natt, något mer än vad hemsidan lovade. Casa de La Gringa är ett typiskt lite stökigt backpackerställe med sällskapsrum, slitna duschar och ett snuskigt kök. Just det här stället bär också på ett hippiestämpel med mystiska färger, växter och föremål. På en anslagstavla erbjöds sessioner med San Pedro – en hallucinogen växt.

 Nu promenerade jag till mitt första hotell Casa de Recoleta för att hämta väskan som jag hade lämnat där. Vicky var lite sur för att jag hade valt ett annat boende. Jag försökte förgäves förklara att jag gärna ville prova på olika ställen. Jag sade inte rakt ut att jag inte trivdes med Recoletas mörka labyrinter. Vicky påminde mig om att jag måste lämna ett omdöme på Hostelworld-hemsidan. Jag kånkade min tunga väska till Casa de La Gringa längs den smala Recoletagatan. Den trånga 1500-talsgatan trafikeras idag med bilar. Tack och lov är trafiken enkelriktad. Väl framme vid vandrarhemmet tog jag en dusch och lämnade sedan lite kläder till tvätteriet. I detta lågprisland kan man unna sig en sådan lyx.

Vädret var i dag lite kyligt och det regnade en stund på eftermiddagen. Jag lade märke till att gatubilden i denna stadsdel präglas av de många unga ryggsäcksresenärerna. Långhåriga typer kränger hemgjorda armband och annat krimskrams och det spelas gitarr i gathörnen. Det finns också ett starkt judiskt inslag med särskilda vandrarhem och restauranger samt skyltar på hebreiska. På kvällen gick jag till Nortons rats och åt en hamburgare. På hemvägen gav jag lite pengar till några av de otroligt eländiga tiggare som finns överallt i Cusco.

 

Söndag 7/5

Jag vaknade ganska utvilad vid 08-tiden. Jag hade kommit på att jag sov mycket bättre om jag tog en Diamox på kvällen. Denna medicin används i Sverige mot ögontryckssjukdom men fungerar utmärkt även mot höghöjdssjuka. Utan Diamox vaknade jag flera gånger under natten med andnöd, förmodligen för att jag i likhet med många andra gubbar i min ålder gör andningsuppehåll när jag sover, eller åtminstone andas väldigt långsamt.  Efter egentillagad frukost gick jag till den stora och hypermoderna busstationen Terminal Terreste. På vägen dit besökte jag Coricancha som ursprungligen var ett centralt inkatempel. Vid spanjorernas ankomst var templet nästan helt klätt i guld. Naturligtvis lade conquistadorerna omedel- bart beslag på guldet och rev templet. På grunden, som fortfarande är synlig, byggdes senare en katedral. I det här sammanhanget kan nämnas att det idag finns nästan inga guldföremål från inkatiden kvar i Peru. Enorma mängder av den ädla metallen fraktades till Europa där den smältes ner. På busstationen handlade jag en biljett till staden Puno vid Titicacasjön.

 Jag såg också en mycket stor militärparad passera. Nära busstationen finns ett område med små bil- och andra verkstäder. Allt är ganska primitivt och smutsigt men ger också ett intryck av blomstrande företagsamhet.

  Jag tog en taxi tillbaks till vandrarhemmet och sov en stund. En ung holländare installerade sig i sängen bredvid. Han hade på morgonen kommit med buss från Lima, en resa på 28 timmar. Han berättade att han planerade att stanna två månader i Cusco som volontär.  På eftermiddagen besökte jag ännu en av Cuscos otaliga små restauranger med lokal mat. På denna sylta satt mest äldre människor. Jag åt en måltid med Galdo blanco, Arroz con Pollo och Gelatina. Inte särskilt gott.

  Efter maten gick jag och provade hattar. Jag hade fattat tycke för de fina filthattarna som både män och kvinnor har här. Precis som jag hade gissat fanns det bara små storlekar och jag bestämde mig för att försöka hitta en hattmakare vid senare tillfälle. Jag satte mig på torget en stund. Egentligen borde man ha tagit bussen till intressanta ruiner vid Qenco, men jag kände mig lite trött. I stället gick jag till vandrarhemmet och sov en stund.

 På kvällen tog jag en promenad till San Francisco-området. Det pågick någon sorts marknad där med stora folksamlingar, dansuppvisningar m.m. Som ensam gringo stack jag ut i folkmängden. Efter ett kort besök på den lokala matmarknaden – med löst springande hundar – brände jag in mina digitala fotografier på CD-skiva hos fotohandlaren. Det kostade ca 15 kr.

I Cusco kan turister hyra motorcyklar och MTB för egna utfärder i omgivningen. En kväll hade jag sett två gringos komma på leriga off-road mc –körandes på bakhjulet mitt i huvudgatan ! Under bussresorna såg jag vid flera tillfällen MTB-cyklister. Själv hade jag svårt att tänka mig en cykeltripp i dessa altituder. Senare fick jag dock höra att man fick både sig själv och cykeln transporterad till bergstopparna och rullade sedan tillbaka.

 På vandrarhemmet pratade jag en stund med en yngre amerikansk dam. Hon hade kvällen innan varit på Mama Africa –ett disko dit Cuscos alla ryggsäcksresenärer förr eller senare hamnar, enligt guideböckerna. Jag kunde räkna ut att jag skulle känna mig rätt gammal i det sällskapet. Några amerikaner anlände med enormt stora väskor och snowboarder ! Jag packade min väska inför morgondagens resa till Puno och åt en mango till kvällsmat    

 Måndag 8/5

Jag hade svårt att somna då en grupp amerikaner drack öl och skränade sent in på natten. Amerikaner brukar vara ganska stillsamma så länge de inte är fler än 2 eller 3 tillsammans.  Blir de en flock på 6-10 personer blir de gärna odrägliga. Dessutom började en del av gästerna plocka ihop sina saker och lämna vandrarhemmet vid 04-tiden. Själv gick jag upp vid 06.30 och gjorde i ordning en kopp kokathé. De flesta gästerna på Casa de La Gringa tycks bara stanna en natt. Kanske på grund av den stökiga miljön och tvivelaktiga hygieniska standarden.

Trots min tunga packning valde jag att gå till busstationen. Jag kände helt enkelt för lite motion inför den 6-7 timmar långa bussresan. Terminal Terreste är mycket livlig och fungerar effektivt. Jag förstod nu verkligen hur viktig bussen är som transportmedel i detta land. Inför varje längre bussresa måste man betala en särskild avgångsskatt på 1-2 soles. Bagaget checkas in precis som på flyget. Jag hade gott om tid innan bussen skulle gå och köpte en smörgås med läsk på en av de många små serveringarna på stationen.

 Bussens avgång försenades ca en timme då man van tvungen att byta främre stötdämpare. Under tiden pratade jag med en engelsk dam med mycket stora solglasögon. Hon visste berätta att Inkaleden återigen var stängd på grund av jordskred. Bussen avgick så småningom jag installerade mig på min förstaklassplats. Smörgåsar, läsk och godis serverades.

  Efter en stund klev det på några indianer och en flicka satte sig på den lediga platsen bredvid mig. Jag gav henne godiset. Hon var ganska blyg i början men efter ett par timmar började hon nyfiket konversera med mig. Hon gick i skola och kunde därmed lite engelska. Jag i min tur anlitade frasboken och kunde fråga henne en del saker. Hon hette Guisela, var 12 år gammal och bodde i byn Sicuani. Hon var aymara-indian och hade 8 syskon. Jag antar att hon i likhet med många peruanska barn inte gick i skolan varje dag utan jobbade emellanåt. Idag hade hon i alla fall smutsiga och trasiga kläder och släpade på en stor säck med äpplen. Jag gav flickan några våtservetter jag hade i ryggsäcken och lovade att skriva ett brev när jag hade kommit hem. Peru är ökänt som ett land där det förekommer mycket barnarbete. Många barn går aldrig i skola då landet saknar skolor finansierade av allmänna medel. Skolorna är privata och bara familjer med viss ekonomi har råd att låta barnen gå i skola. (Senare visade det sig att adressen Guisela lämnade till mig inte stämde. Jag skickade ett brev men det kom i retur.)  

 Bussresan i sig var intressant. Landskapet består av stora pampas med höga berg i bakgrunden. Precis som i westernfilmerna. Här och var står små gårdar byggda av ockrafärgat lertegel. Människor påtar på åkrarna, klädda i karakte- ristiska kläder och hattar. Stora hjordar av får och boskap. Vägen var bitvis ganska dålig men för det mesta spikrak. Några primitiva byar passerades. Jag slumrade till ett par gånger under resan innan Titicacasjön dök upp i horisonten.

 Bussen körde genom den myllrande Puno med mängder av cykeltaxi och stannade vid stadens moderna busstation. Efter att ha fått min väska hann jag gå ca 50 meter innan en taxichaufför lyckades övertala mig att åka med till ett hotell. I själva verket hade han flera alternativ och jag fastnade för Don Tito ganska nära centrum.  Här fick jag ett ljust enkelrum med frukost, badrum och utsikt över en marknadsgata för 30 soles (ca 70 kr) per natt.

 Efter en snabb dusch och plockning med bagaget var det dags att bekanta sig med den nya staden. Nästan alla gator runt hotellet visade sig vara någon form av marknadsgator med frukt- och grönsakssäljande gummor klädda i plommonstop. De tyckte inte om att bli fotograferade. Jag hittade till slut den mer turistiska gågatan i stadens centrum med resebyråer och restauranger. För att fira min ankomst gick jag in på en mycket typisk turistrestaurang och beställde en menu turisticó för 20 soles. I priset ingick en avocadosallad, läsk, ostpizza och en pisco sour. Det sistnämnda är en mycket syrlig drink baserad på Perus nationalsprit pisco. Detta starka destillat framställs av druva och har i rått tillstånd en stark och omisskännlig smak av finkel. Pizzan, som bakades i en vedeldad ugn i restaurangen, var förstås någonting helt annat än svenska pizzor. En kanadensisk dam anslöt sig och vi bytte några ord. Hon var på väg till Bolivia. Ett svagt ögonblick tänkte jag att det egentligen kunde vara roligt att för omväxlingens skull söka mer kontakt med andra resenärer. Emellertid hejdade jag mig, jag hade alltför färska minnen av umgänget med Sven i Lima. Efter maten gick jag in på ett internetcafé och skickade några mail. När jag promenerade till hotellet såg jag flera små restauranger som erbjöd cena för 2 soles. Jag frågade mig själv flera gånger varför jag ändå valde den dyra turistrestaurangen.

 

Tisdag 9/5

Jag gick upp vid sjutiden. Vid frukosten pratade jag med ett italienskt-sweitsiskt par. De var som många andra på en rundresa i Latinamerika, och hade träffats i Bolivia. Efter tandborstning var jag snabbt ute på stan igen. Jag gick runt på olika marknader och letade efter hattar. Det fanns några stånd med sombreros, men bara i små storlekar. Till slut hittade jag en hattmakarverkstad.

Med hjälp av teckenspråk och några ord på spanska beställde jag en mörkbrun filthatt med ganska stor brätte för 25 soles. Den skulle vara klar dagen efter. Nu kände jag mig glad.

Vädret var soligt och varmt och gick förbi rummet och bytte till kortbyxor innan jag fortsatte min promenad till hamnen. På vägen upptäckte jag ännu fler marknadsgator. Mycket frukt. Ananasen är här minst fyra gånger så stora som de som säljs hemma. Trots att Puno och Titicaca är ett av de större sevärdheterna i landet såg jag väldigt få turister, och drog slutsatsen att de flesta är ute på öarna på dagtid.

Till slut fick jag för första gången en närkontakt med den berömda Lago Titicaca som ligger 3800 meter över havet. Ärligt talat var sjön ingen vacker syn då kusten täcks av en tjock grön matta av alger. Hamnen var ganska stillsam vid den här tiden av dygnet, med endast några små båtar och biljettförsäljare. Av ren nyfikenhet gick jag för nära ett stånd med information turistico, vilket slutade med att jag snart hade köpt en dagstur till Isla Taquille för 40 soles. Jag skulle bli hämtad från hotellet dagen därpå kl 07.00. Jag satt kvar en stund i hamnen och rökte pipa. En grupp holländare passerade och jag konverserade en stund med en skäggig man. Bland annat kom vi att tala om kokathét. Jag nämnde då att jag hade upptäckt att drycken var mycket bra mot bakfylla. Mannen svarade: ”Ja, du är från Finland. Vi är från Holland, vi dricker inte.” Jag blev förstummad av hans ord och vet inte än i dag om han skämtade eller menade allvar.

 Något senare satt jag på en restaurang och åt muerza. Vad jag förstår betyder ordet middag. Den här gången blev det soppa med potatis, majs, ett köttben samt några obestämbara klumpar. Måltiden fortsatte med pollo dorado med mycket ris. Kycklingen var inte riktigt genomstekt, vilket oroade mig en aning. Efter maten gick jag till mitt hotell och tog en skön middagslur. Vid 16-tiden gick jag ut igen och satte mig på en mindre servering med en kopp kokathé. Då fick jag syn på en optikerbutik på andra sidan gatan. Jag hämtade glasögon -receptet jag hade med mig från Sverige och beställde ett par progressiva glasögon för 90 soles. Något osäkert blev det hela då ingen hos optikern talade ett ord engelska, utan vi var hänvisade till teckenspråk och spanska som jag inte behärskar mer än några ord. Glasögonen skulle vara klara dagen efter.

 Jag hade nu bestämt mig för att göra en tripp till grannlandet Bolivia på andra sidan av sjön. Därmed besökte jag en resebyrå på gågatan med mycket trevlig personal och köpte en bussbiljett till Bolivias huvudstad La Paz. En resa tur och retur gick på 60 soles (ca 150 kr). När jag luffade mot hotellet blev jag nyfiken på en nästan fullsatt servering där man annonserade ut någonting som heter morada. Detta visade sig vara varm svartvinbärssoppa med varmt bröd. Mycket gott i den något kyliga kvällsluften på 3500 meters höjd. Matutbudet tycks vara oändligt i detta land och bjuder på ständiga överraskningar. Ett exempel är de många stånden som säljer jugos –färskpressade fruktjuicer som blandas efter kundens önskemål.

  

Onsdag 10/5 Lago Titicaca

Efter en natt med mycket dålig sömn blev jag som lovat hämtad vid 07-tiden av en minibuss som sedan körde mig och några andra till hamnen. Till slut var vi 10-15 personer av olika nationaliteter som gick ombord på en större motorbåt. Förutom två yngre män som utgjorde besättningen följde en mycket duktig och entusiastisk guide med. Flera andra turistbåtar gick ungefär samtidigt.

 Sjön är här täckt av stora områden av vass där ett virrvarr av kanaler slingrar sig fram. Efter ca 20 minuter kom vi till första anhalten: De flytande Urosöarna. Människor har i århundraden bott på dessa konstgjorda öar som i grunden består av ett 1,5 meter tjockt lager av vassrötter. Ovanpå detta läggs ca 2,5 meter vass som man vid behov kan ersätta med ny, t.ex. när den gamla vassen ruttnar. Vattendjupet under ön där vi stannade var 15 meter. Guiden berättade med mycket god engelska att öarna flyttas då och då några meter med hjälp av motorbåtar. Vassen är en viktig beståndsdel av tillvaron på öarna. Av den bygger man förutom själva öarna även båtar och hus. Den kan eldas och dessutom kan den nedersta delen av stråna ätas.

 Människor vi såg på ön levde till synes väldigt primitivt i sina vasshyddor. Alla var klädda i egendomliga färgranna folkdräkter. Med tanke på att turismen idag är en viktig näring för Uros-människorna kan man dock misstänka att allt inte var 100% autentiskt. Detta bekräftades också av att det fanns dolda solpaneler bakom hyddorna och plastbåtar med motorer. Vissa anser att turismen har gått för långt på urosöarna.

 Guiden berättade vidare att det idag bor ca 350 familjer på öarna. Antalet minskar stadigt då få yngre vill fortsätta med det traditionella livet. Förutom turismen lever man av fiske och jakt. Fångsten säljs traditionellt vid marknader på fastlandet och i utbyte får man grönsaker, potatis och annat som inte finns på öarna.

 Vi gick undrande runt på den lilla ön med 5-6 vasshyddor och betraktade det exotiska levnadssättet. Bakom en hydda upptäckte jag en mini-ö med marsvin. Dessa gnagare cuy är traditionell föda för indianerna. Jag såg också märkliga fåglar som gick omkring på vassen. Vi erbjöds möjlighet att åka med vassbåt till en annan närliggande ö med skola och affär. Jag valde att stanna kvar på första ön. Jag passade på att fråga guiden om urosindianerna är simkunniga. Enligt guiden är de det och har dessutom en lungvolym som är 1,5 liter större än människor som bor på lägre höjder. Han berättade också att man i Titicacasjön har planterat forell och kungsfisk, med följden att de ursprungliga fiskarterna idag utgör bara 25 % av beståndet.  Vidare kunde han förtälja att de första invånarna var aymaraindianer som flydde spanjorer på 1500-talet. Conquistadorerna behövde alla slavar de kunde få tag på till silvergruvorna i Potosi och det enda sättet för dessa människor att slippa dö i gruvorna var att fly ut i vassen.   

Efter ett tag lämnade vi islas flotantes och båten kom ut på öppet vatten. Titicacasjön är mycket stor, ungefär 190 km lång och 80 km bred. Idag var vädret fint och nästan vindstilla. Turisterna varnades för svåra brännskador av den starka solen på denna höjd. En hatt är ett måste. Långt borta i horisonten reste sig den snötäckta bergskedjan Cordillera Real i Bolivia. Det blev en fin båttur på ca 2 timmar innan vi anlände till Isla Taquille. De flesta av passagerarna satt och sov under resan. Efter att vi hade gått i land väntade en brant stigning upp till 500 meters höjd över vattenytan. Några andra turistbåtar hade anlänt och ett lämmeltåg av turister kröp sakta uppåt i den stenlagda backen. Några korpulenta amerikaner gav upp och även jag fick ta det mycket lugnt.

 Ön Taguille är mest känd för sina välbevarade traditioner, inte minst de färggranna kläderna och hattarna som männen använder. Många handarbetar och det är inte ovanligt att se män som går omkring med en stickning i händerna.

Även om det finns många –inte minst barn- som utnyttjar turisternas intresse för traditioner som inkomstkälla, tycks många faktiskt leva det traditionella livet utan att bry sig särskilt mycket om turistbusiness.

 Alla turister styrs till Plaza Major där det finns souvenirförsäljning och restauranger. Utsikten över Titicaca är fantastisk. Alla fotograferade. Solen sken nu stekhett. Jag åt min medhavda matsäck till guidens uppenbara besvikelse. Han hade nog räknat med att alla skulle följa med till turistrestaurangen som han hade valt ut. Han stirrade på mig när jag sade ”My religion forbids it”. Har var dock noga med att förklara att båten skulle avgå exakt kl 14 från Puerto Principal. De som inte befann sig där då skulle få ta sig hem på annat sätt. Under tiden som de andra åt gick jag runt på ön och fotograferade. Onekligen fick jag lite panik när jag sedan upptäckte att restaurangen var tom när jag gick förbi den en timme senare.

 Jag fortsatte stigen uppåt, följde några skyltar där det stor puerto. Någonting sade till mig att jag var på fel spår och för säkerhets skull frågade jag några bönder. Mycket riktigt var jag på väg åt fel håll! Till slut hittade jag den neråtgående stenbelagda stigen som var så brant att jag hade träningsvärk i benen flera dagar efteråt. Jag kom till båten i god tid och fick nu tillfälle att stifta närmare bekantskap med sjön. Vattnet var mycket klart och inte alls så kallt som jag hade läst. Några indianpojkar badade och jag ångrade verkligen att jag inte hade tagit med mig badbyxorna och handduken. Det hade varit roligt att kunna säga att man har badat i Titicacasjön. Nu fick jag nöja mig med att vada i det sägenomspunna vattnet, skölja ansiktet i det och pinka i sjön. 

Till slut kom även de andra resenärerna ner till hamnen, alla lika utmattade efter nedstig- ningen. Bland dem fanns Magnus vars mor var från Finland och hans tjej från Göteborg. Magnus, som kunde lite finska, berättade att de var ute på en tremånaderstripp och hade redan avverkat bl.a. Venezuela. Väl ombord på båten somnade alla igen. Även jag gjorde det en stund. Båten tog nu en annan väg än på vägen ut. Innan man kommer till hamnen i Puno ser man en större ö med en stor vit byggnad. Den är ett lyxhotell där rummen kostar 300 US$ och uppåt. I hamnen berättade guiden om båten Yavari som var det första kommersiella fartyget på sjön. Den fraktades hit över Anderna i början av 1900-talet och det tog 6 år att sätta ihop bitarna innan den kunde sjösättas.

 Väl tillbaka på hotellet tog jag en efterlängtad dusch. Jag passade på att rensa duschmun-stycket som var nästan helt igensatt. Det är märkligt att man inte kan ordna fungerande duschar i ett land där det verkligen inte råder någon vattenbrist. Kvällen var kylig och jag tog på mig långkalsonger innan jag gick ut. Skickade några mail innan jag hämtade buss -biljetterna till La Paz hos de trevliga damerna på Tour Peru. Jag kände mig hungrig och var efter båtturen sugen på fisk. Efter en stunds letande gick jag in på en lite finare restaurang och beställde cena. Den obligatoriska soppan till förrätt serverades med extremt stark chilisås. Till huvudrätt tog jag stekt forell med ris och potatis.  Som efterrätt serverades kaffe. En kopp pulverkaffe samt en kanna med tjock svart vätska som smakade kaffelikör. Senare lärde jag mig att vätskan är en sorts snabbkaffe som man blandar med hett vatten. Kalaset kostade 5 soles, dvs ca 12 kr.

 Efter maten gick jag förbi turistinformationen Info Peru och frågade om det var möjligt att hyra en cykel eller motorcykel i Puno. Landskapet runt sjön var mindre kuperat än i Cusco och inbjuder verkligen till turer på egen hand. Tyvärr fanns det ingenting att hyra i Puno, damen på turistinformationen kunde inte heller förklara varför. Som vanligt var det väldigt mycket folk ute på gatorna.

 En intressant detalj är att människor är mycket artiga och sociala. Överallt utanför Lima blev jag i Peru ofta hälsad av okända människor på gatan. Buenos diaz, senõr, buenas tardes, senõr.I Cusco inträffade följande episod: Framför mig på gatan gick en tonårsflicka och en pojke i 8-9 årsåldern. Jag lade inte märke till dem först men när pojken trampade på en tomburk tittade jag på dem. Grabben tittade skamset på mig och sade ”perdon” –förlåt. Förmodligen beror denna artighet på att jag numera är en så kallad äldre gentleman – någonting som jag själv har svårt att inse. Jag undrar hur det hade blivit om jag hade haft en kavaj på mig… 

 Jag handlade lite läsk, vatten och tvättmedel innan jag återvände till mitt trygga hotellrum. Gjorde en drink på inkacola och finlandiavodka som jag hade handlat på Madrids flygplats. Använde drinken som ackompanjemang till tvätt av strumpor och kalsonger. Innan jag somnade tittade jag på Deutsche Welle på TV – det enda program som jag begrep någonting av. Funderade också en hel del på turismen i Puno som trots Titicacasjön fortfarande är ganska outvecklad. Den fattiga befolkningen går miste om inkomster som man lätt skulle kunna få genom att förbättra servicen.    

 

Torsdag 11/5

För en gångs skull sov jag riktigt bra och vaknade vid 08-tiden. Efter frukosten småpysslade jag med packningen och funderade på faktumet att hälften av min fyraveckorsresa snart hade gått. Jag summerade lite och tänkte på alla människor jag hade träffat. På något sätt hade jag fått avsmak för amerikaner och deras överlägsna attityd med ytlig vänlighet. Jag var trött på att höra den släpiga amerikanskengelskan som är nästan värre än stockholmsdialekten. Och så skrattet: Hee-hee-heee…

 Jag gick till optikern för att hämta glasögonen. Damen bakom disken satt och åt kokt kyckling med händerna när jag kom. Hon torkade hastigt händerna med papper och tog fram mina nya glasögon. Det visade sig ha blivit ett rejält missförstånd. I stället för progressiva fick jag ett par läsglasögon. Jag svalde besvikelsen snabbt och konstaterade att jag hade mig själv och min övertro på mina spanskkunskaper att skylla på. Läsglasögonen var mycket bra och skulle säkert komma till användning.

Sedan var det hattens tur. Det gick betydligt bättre. Efter en stund kände jag att den hand- gjorda, måttbeställda hatten satt som gjuten på mitt huvud. Den var verkligen fin och skulle bli ett trevligt minne från resan till Sydamerika. En liknande huvudbonad skulle nog i Sverige kosta minst 500 kr.

 Jag växlade en 50€ sedel till nuevos soles. Jag hade tagit med mig resevaluta både i rese- checkar, euro och dollar. Det sistnämnda går bra att använda som betalningsmedel i alla fall i större städer. Nu var det dags för lite e-post igen och jag skickade även några bilder från den brända skivan. När jag gick till hotellet mötte jag i foajén en man som vill sälja en bussresa till Silustani. Jag hade egentligen inte planerat att besöka denna plats –känd för sina märkliga begravningstorn- men nappade på erbjudandet. Bussen skulle hämta mig kl 14.30 på eftermiddagen. Lunchen intog jag på en lokal restaurang. Efter soppan dristade jag till att prova något av de huvudrätterna på matsedeln som jag inte kände till. Pollo, lasagne, bisteck och trout är mat som man känner igen men det fanns mängder med andra benämningar som inte ens fanns i min latinamerikanska ordbok. På måfå valde jag higados fritos, vilket visade sig vara stekt lever. Portionen var enorm och tungsmält. Proppmätt och aningen äcklad släpade jag mig till hotellet och sov en stund i väntan på utflykten.

 Minibussen var till bristningsgränsen fylld med turister, de flesta spansktalande. Guiden var en trevlig äldre man som talade knagglig engelska. Chauffören körde vansinnigt fort på den gropiga vägen. Jag blev lite rädd. Bussen gjorde ett kort stopp vid en utsiktspunkt ovanför Puno. Guiden berättade lite om kulturen kring Titicaca och vårt resmål. Bland annat framkom det att sillus betyder nagel.

 Bussresan tog ca en halvtimme och när vi till slut gick ut ur bussen kände jag en oroväckande kolikkänsla i magen. Jag tog snabbt två Dimortabletter men var ändå tvungen att smyga iväg och huka mig bakom några buskar. Det fanns en hel del turister i området men alla var så inriktade på sevärdheterna att ingen lade märke till min situation. Nu kändes det bättre och jag kunde ansluta mig till gruppen och den guidade turen. Guiden berättade entusiastiskt –omväxlande på spanska och engelska- om indianerna som hade byggt de egendomliga begravningstornen. De flesta av de tjugotal tornen är helt eller delvis raserade av grav-

plundrare, men vissa är riktigt fina med inhuggna figurer; jaguar, ödla och orm. Nedanför begravningsplatsen finns en vacker sjö med en ö i mitten. Guiden berättade att ön är ett reservat för vikunjas, lamadjuret som ger den finaste ullen. En enda familj bor på ön. Guiden fortsatte med ett föredrag om de 5 olika ullkvaliteterna. Det finaste är som sagt vikunja, men det finns också alpacka, lama och någon till som jag inte kommer ihåg, samt blandningar av dessa.

Jag gick runt en stund, fotograferade och beundrade den karga men extremt vackra naturen. Marken och bergen är rödbruna. Den molnfria himmelen är blå med en speciell nyans skapad av den tunna och kalla luften. Vattenytan i sjöarna blänker blågrön.

Nere i dalen finns ett litet museum med föremål och mumier från tornen. Även här finns en mumie av en ung flicka som offrades för gudarna för hundratals år sedan. Flera sådana

mumier har hittats i Peru och blivit föremål för intensiv forskning. Bland föremålen fanns också långsmala formade och trepanerade skallar. Trepanering är en form av tidig hjärnkirurgi som tycks ha förekommit i alla kulturer. Ingreppet innebär att man helt enkelt borrar eller karvar ett hål i skallbenet för att släppa ut sjukdomen. Tecken på läkning på några skallar tyder på att enstaka patienter överlevde behandlingen.     

 På hemvägen stannade vi vid en av de märkliga stenbyggda gårdarna som finns i området. Familjen som bodde på gården tog emot turisterna med van hand. Allt var mycket ålder- domligt och primitivt och det var uppenbart att en del moderniteter hade ställts undan så att de inte störde den ”autentiska” stämningen. Några kvinnor malde majs med stenar. Vid en stenmur satt två tonårsflickor klädda i jeans och gjorde sina läxor. Alla de övriga var klädda i indiandräkter. Min uppmärksamhet fångades av en liten flicka, kanske 3-4 år som hade ett litet lamm som hon varsamt skötte om. Urgulligt.

 Det mest intressanta med gårdsbesöket var den traditionella mat som dukades fram. Det fanns frukter, torkade rotsaker och potatis i olika former. I en skål hade man mineralhaltig lera som man doppade potatis i och åt. Vissa indianer använder samma sorts lera som blandas med kokablad innan de tuggas. Vi blev också visade olika bruksföremål och verktyg samt en död kondor innan var och en betalade en valfri summa och lämnade gården.

 I Puno var det återigen trångt på gatorna, någon form av fiesta tycktes vara på gång. Jag drack en kokathé och handlade inför morgondagens bussresa till Bolivia. Utlänningar tycks  överallt få betala ett enhetspris på 1 sole oavsett om man handlar frukt eller bröd. Många av tanterna som sålde varor på marknaden hade fantastiska färggranna kläder och hattar. Förmodligen var det en del folk från öarna. Tyvärr ville ingen bli fotograferad. Så snart jag lyfte upp kameran vände människorna bort sina ansikten. Efter ett tag blev jag sugen på en öl,  men det visade sig vara svårt att hitta. Till slut hittade jag en liten butik som sålde Qusquena. Jag drack ölet på rummet medan jag packade inför morgondagens resa till grannlandet.

 

Fredag 12/5 Bolivia

Jag gick upp vid 05.30 tiden och slutförde packningen. Detta innebar att jag lade det nöd -vändigaste i min lilla ryggsäck och resten i den stora väskan –som förresten höll på att gå sönder. På den planerade 3-dagarsresan till Bolivia skulle jag bara ha med mig ryggsäcken, bagen skulle jag lämna på hotellet. Jag gick ut och promenerade en stund på de nu folktomma gatorna. När jag återvände till hotellet hade flickan som brukar göra i ordning frukosten kommit och jag fick lite mat. Jag betalade hotellräkningen –120 soles för 4 nätter- och tog en taxi till busstationen. Resan kostade 3 soles och jag betalade med en tia, vilket resulterade i att chauffören fick ge sig iväg på jakt efter växelpengar. Ett mycket vanligt problem i Peru. Taxibilar –om ofta är vanliga privatbilar med tillfällig taxiskylt – har inte heller några mätare utan man kommer överens om priset innan man startar färden. Man skall helst ha mängder med mynt i fickorna, sedlar framkallar alltid suckar hos folk. Dessvärre får man alltid stora sedlar när man växlar utländsk valuta.

 Nu upptäckte jag att jag hade glömt att lämna nyckeln på hotellet ! Det blev snabb taxi ida y vuelta till hotellet. Ett härjat gäng unga backpackers kom till stationen. En av dem hade skateboard med sig. Jag passade på att få skorna putsade medan jag väntade på bussen. Mest av medkänsla för den desperata skoputsarpojken.

 Bussen körde ett par timmar längs Titicacas kust innan den anlände till gränsen. Här fick passagerarna gå genom passformaliteterna innan man promenerade över själva gränsen. Jag växlade också 10 US$ till bolivianos. Bussresan fortsatte en kort sträcka till staden Cobacabana där vi skulle byta till en boliviansk buss. Denna turistort vid Titicacasjön påminner om en italiensk badort med fina stränder, trampbåtar och små hotell. Uppehållet skulle vara ca en timme och jag hade därmed tid att gå runt en stund. På stranden träffade jag Johan från Norge, ensamresenär han också. Bussen som skulle ta oss till La Paz fylldes med backpackers. På taket lastades ett berg av ryggsäckar och väskor. En oförglömlig bussresa genom ett mycket vackert landskap följde. Höga berg, pampas och en spegelblank Titicaca med Cordillera Real i bakgrunden. Kanske det vackraste jag såg under hela min resa.

 Och så anlände vi till världens högst belägna huvudstad, La Paz. Miljonstaden ligger i en djup dal och bebyggelsen klättrar upp längs bergssluttningarna. Det hela övervakas av den 6500 meter höga snötäckta berget Ilimani. Bussen stannade på en gata mitt i ett turistområde med många hotell. Jag och Johan kom överens om att dela rum och letade oss till hotell Sagarnaga som jag hade blivit rekommenderad i Puno. Ett riktigt hotell med hissar och uniformerad personal. 20 US$ för ett dubbelrum kändes rimligt.

Efter en snabb vilopaus gav vi oss ut på upptäcktsfärd i Bolivias huvudstad. Trängseln på de branta gatorna är enorm. Likaså kommersen. Allt tänkbart finns till salu i överflöd; mat, kläder, piratkopierade CD m.m. Basarerna i Istanbul är ingenting jämfört med detta. Och allt är mycket billigt. Det är också lätt att räkna om priserna då en boliviano är lika med en svensk krona.

 Som sagt ruskigt mycket människor, bilar och poliser överallt. Det sistnämnda gav en viss trygghetskänsla då La Paz också är ökänd som en av världens mest kriminella städer. Ganska nyligen hade polisen sprängt en liga som under en längre tid hade ägnat sig åt att lura turister med falska polisuniformer, falska polisbilar och till och med en falsk polisstation. Flera turister, däribland en svensk, hade hittats mördade och nedgrävda i ligans spår. Överallt utfärdades särskilda varningar för falska poliser.

 Vi kände oss hungriga men hittade bara smutsiga lokalrestauranger med obegripliga muerza-menyer. På några ställen satt folk och söp för fullt. Till slut hittade vi en chifa där vi kunde beställa ris med wok. Enorma portioner för ca 15 kr. Jag höll på att glömma min nya hatt på restaurangen när vi gick. Nu kände jag tydligt av träningsvärken från klättringen på Isla Taquille. Vi var också tvungna att fråga den kinesiska kyparen vägen tillbaks till hotellet. Efter många om och men och vridande av kartan lyckades han någorlunda förklara vår position i förhållande till turistgatan Sagarnaga. Även här fanns det gott om billiga Internet- caféer.  Övertrött av den långa dagen och alla nya intryck somnade jag som en stock på kvällen.

 

Den 13/5

Jag vaknade ganska tidigt igen och åt frukost kl 07.30. Därefter tog jag en taxi till buss- stationen för att ordna en returbiljett till Puno på resebolaget. Jag blev ordentligt lurad av taxichauffören och det visade sig att Tour Peru inte hade någon representant på busstationen. I stället blev jag av en trevlig dam hänvisad till ett annat ställe i staden. Nu valde jag att promenera tillbaka. Staden höll på att vakna och det var mycket folk ute. Jag såg nu också de berömda maskerade skoputsarna. Det ordnade sig också med bussbiljetten fast personalen på det lilla kontoret jag hade blivit hänvisad till var lite tveksamma. Mitt på dagen gjorde jag en mycket lång promenad nere i de centrala delarna av La Paz. Området domineras av skyskrapor som av neonskyltarna att döma inhyser kontor för banker och stora företag. Inne på ett marknadsområde åt jag en otroligt god pirog med kycklingkött. Drack en öl på en restaurang. Prisnivån i Bolivia är något lägre än i Peru. Annars är det ingen större skillnad på folk och språket är detsamma. På kvällen gick jag och Johan ut och åt tillsammans. Först tog vi dock hissen till översta våningen på hotellet och fotograferade La Paz i kvällssolen. Johan var 52 år och arbetade inom byggbranschen. Han är en mycket van resenär och har sett större delen av världen. Efter kvällsmaten promenerade vi länge och besökte otaliga souvenir- och antikvitetsbutiker utan att handla någonting. Däremot köpte vi båda några CD-skivor och skickade vykort, vilket var betydligt billigare än i Peru.

 

Söndagen den 14/5  

Nu skildes våra vägar. Johan hade bokat en cykeltur på ”världens farligaste väg” – en grusväg i närheten av huvudstaden där ett stort antal människor hade mist livet innan man byggde om vägen. Han blev hämtad tidigt av taxi. Hotellpersonalen uppmanade oss att vara extremt försiktiga nu på morgonen, det fanns rånare och falska poliser i rörelse. Trots att de rekommenderade taxi promenerade jag upp till gatan där bussen till Peru skulle hämta mig. Jag var något spänd men ingenting hände. Några överförfriskade ungdomar och en narkotika- påverkad dam passerade. Jag gick in på receptionen på hotellet som fanns i anslutning till resebyrån.

En lustig episod hade inträffat på hotellet där jag och Johan bodde. Vi var tvungna att lämna hotellet innan frukostserveringen öppnade. I ett annat rum dukades det dock fram bröd, thé och marmelad och vi gick in där och började äta. Jag var snabb och hann trycka i mig ett par smörgåsar innan personalen kom och upplyste oss om att frukosten var reserverad för en särskild grupp.

 Nu fick jag och fyra andra turister åka med bekväm minibuss till Copacabana. Vid Tiquina finns ett sund som måste passeras med färja. Dessa färjor är gjorda av trä och drivs med enkla aktersnurror. Varje färja kan ta 2-3 personbilar eller en buss. Färden över sundet kostar en slant men vi slapp avgiften då bussföraren hade satt upp en skylt med texten Embajade Argentina på vindrutan. Det blev en lång väntan vid Tiquina. An- ledningen var att just denna dag passerade La Carrera Panamericana här. Det är en klassisk rallytävling för äldre rallybilar från hela världen.

Bilarna skulle starta en ny sträcka vid Tiquina vilket krävde en hel del arrangemang. Jag hade ingenting emot denna försening, jag hade inte bråttom och fick dessutom ett tillfälle att studera folkvimlet vid färjorna. Även bilarna var intressanta. Jag bytte några ord med en australiensisk förare som berättade att även en finsk bil var med från början. Tyvärr hade finnarna kraschat dagen innan. Racet går över hela kontinenten, bilarna är mest Porsche och andra klassiska sportbilar från 70-talet. Stora folkmassor hade samlats för att titta på spektaklet. En efter en försvann bilarna med vrålande motorer bakom kullarna.

 En av mina medpassagerare på minibussen var en elegant herre i 60-årsåldern. På underbart tydlig oxfordengelska berättade han att han var en engelsman bosatt i Paris. Han var författare och ute på en längre rundresa i Sydamerika. Syftet med resan var att göra research för en ny bok. Vi bytte erfarenheter och enligt honom var grannlandet Chile ett otrevligt och dyrt land. Han var också förvånad över det utspridda spritmissbruket i Bolivia. I anslutning till min berättelse om min bakgrund nämnde han att hans föräldrar var rysk-engelska och bodde i Estland fram till andra världskriget. Efter en stund av givande diskussioner lade två amerikaner sig i vårt samtal och jag gick därifrån. Jag har som sagt aldrig riktigt lärt mig att förstå amerikansk engelska.

 När den sista rallybilen hade passerat blev det gasen i botten även för vår minibuss. Vi anlände till Copacabana vid 13 tiden. Staden myllrade av ryggsäcksresenärer. Den trevliga engelsmannen stannade kvar i Copacabana, vilket nog inte var någon dum idé. Staden verkar trevlig och har ett stort utbud av turistservice. Om avståndet var mindre skulle orten helt klart kunna bli ett populärt chartermål för semestrande nordbor. Vi som skulle till Peru transporterades med minibuss till gränsen där vi fick vänta ännu en timme. Passpoliserna var förvånade över mitt finska pass och kollade det extra noga. Den fortsatta färden mot Puno gick med en otroligt trång och risig buss. Jag hade fått nog av Puno och ville egentligen inte stanna en enda natt till i staden. Köpte därför direkt på stationen en biljett till Arequipa morgonen därpå innan jag tog taxi till Don Tito –hotellet där jag hade lämnat min packning. Jag fick samma rum som tidigare men nu ingick inte frukost längre i priset. Los Incas –gatan utanför hade förvandlats till en enda stor marknad. Bland annat såldes CD och DVD –skivor med filmer och dataprogram för 1 sole/styck ! Jag köpte några gamla spagettiwestern som är omöjliga få tag på hemma i Sverige. Åt en måltid med kyckling och inhandlade mat till morgondagens resa.

 

Måndag den 15/5 Till Arequipa

Jag hade vid det här laget insett att jag aldrig riktigt anpassade mig till den tunna luften. Efter alla nätter med dålig sömn såg jag fram emot att komma till lägre höjd. Arequipa ligger på 2500 m. Min mage hade börjat krångla mer och mer och jag kände en viss oro över den kommande bussresan. Jag hade dessutom snålat och valt det billiga bussbolaget Julsa i stället för det lyxiga och dyrare Ormeño. Jag var den enda gringon omborde på den trånga och skakiga bussen. Strax efter Puno fylldes det på mer och mer folk. När en storväxt man i 120-kilosklassen satte sig bredvid mig valde jag att byta till annat säte där det fanns en ledig plats bredvid en ung och smal grabb. Vid en hållplats klev en man på och delade ut godis till passagerarna. Även jag fick en näve. Sedan ställde sig mannen mitt i bussen och höll ett långt tal. Jag vet inte vad han talade om men jag antar att det hade med presidentvalet att göra. Efter talet krävde han 1 sole av alla som hade tagit emot godis !

 Sextimmarsresan blev besvärlig. Trots att jag var trött kunde jag inte sova. Magen svällde. Det var otroligt varmt och vägen var under de första timmarna mycket gropig. Sedan blev asfalten riktig bra men vägen kurvigare. Även på raksträckor svajade bussen obehagligt i hög hastighet, förmodligen var det något fel på styrningen eller däcken. På grund av mitt tillstånd orkade jag inte heller njuta av utsikten. Lade dock märke till några vikunjas bland annan boskap ute på åkrarna. En trevlig överraskning var ett se ett par långfärdcyklister. Vägen löper parallellt med den smalspåriga järnvägen mellan Puno och Arequipa. Järnvägslinjen är nedlagd sedan några år tillbaka. På ett ställe låg ett bussvrak över järnvägen, uppenbarligen hade bussen vält. Vid ett tillfälligt stopp i en by köpte mina medpassagerare tidningar och jag kunde på förstasidan läsa om en tragisk bussolycka på samma sträcka dagen innan. En buss hade vält –förmodligen den jag hade sett – med 13 döda och 40 skadade som följd! Några turister fanns med bland de omkomna. Buss- och andra trafikolyckor är mycket vanliga i Peru. Många bussar är dåligt underhållna och rattonykterhet är mycket vanligt. Bussen stannade ett par gånger och jag lade märke till att männen ställde sig och kissade helt ogenerat på gatan.

 Anlände till Arequipa vid 15-tiden och tog taxi direkt till hotell El Gondor. Jag hade någonstans fått tips om detta ställe som kostade 35 soles per natt i enkelrum. Frukost ingick inte och det fanns inte heller något kök för självhushåll. Trots att rummet var stort och rent bestämde jag mig på en gång för att byta till ett annat hotell nästa dag. Utbudet i Arequipa är – som i de flesta andra städerna i Peru – mycket stort. Jag lade mig direkt och sov en halv- timme. Det kändes genast mycket bättre efter tuppluren och jag gav mig ut i den stora och moderna staden. Arequipa har ca 2 miljoner invånare och är i huvudsak byggd i spansk kolonialstil med pampiga stenhus med balkonger och terrasser. Att det är en modern stad syns även på människorna. Nästan inga folkdräkter syntes, däremot många dyra kostymer och slipsar. Ungdomarna klär sig europeiskt.

Trafiken är infernalisk och uppskattningsvis 75 % av alla bilar är taxi. Horder av gula koreanska småbilar (Daewoo) väller fram på gatorna och det ständiga ljudet från signalhornen är öronbedövande. Körstilen i Peruanska städer är mycket aggressiv och anarkistisk. Signalhornet används för att kommunicera med andra bilister, eventuella kunder och fotgängare. De sistnämnda har inga som helst rättigheter i trafiken. Motorcyklar och cyklister ser man sällan i städerna. Det finns gott om trafikpoliser, ibland står de i rad mitt i rusningstrafiken och ägnar sig åt en till synes helt meningslös styrning av trafiken.

 Jag hade ännu inte gett upp hoppet om att skaffa mig ett par billiga glasögon i Peru. På hotellet hade jag blivit tipsad om en optiker nära Plaza de Armas i Arequipa. Det visade sig vara en riktigt fin och stor optikerbutik. Jag diskuterade priser och leveranstider med den engelsktalande optikern. Priset tyckes bli högre ju mer vi diskuterade och när vi var uppe vid 300 soles tackade jag nej. Jag hittade inte heller några andra optiker nu, men några dagar senare upptäckte jag utanför stadskärnan en hel gata med nästan enbart optikerbutiker. Jag fortsatte att bekanta mig med den ganska anonyma staden en stund till och stannade sedan för en kopp kokathé. Nu blev jag riktigt dålig i magen.

Dessvärre hade jag stora svårigheter med att hitta tillbaks till hotellet. Mindre övernattnings- ställen har ofta inga skyltar ute på gatan. Hotellet var helt borta och ett ögonblick började jag misstänka att jag hade blivit lurad och stulen på alla mina ägodelar. Det kändes inte ett dugg lugnare när polisen jag frågade inte kände till något hotell med namnet El Gondor…Till slut gick jag -mer eller mindre av en slump- in på rätt portgång och kunde dra en lättnadens suck. Jag duschade och lade mig vid 20-tiden. Ganska utmattad av dagens strapatser och magsjuka.

 

Den 16/5  

Vaknade vid 06-tiden. Det kändes lite bättre nu men inte bra. Mat var inte att tänka på. Jag plockade ihop mina saker på morgonen och flyttade till ett mer familjärt litet hostel med namnet Rivero. Rummen var inte alls av samma standard som på det första stället men det fanns ett kök och en trevlig terrass med utsikt över staden. Jag kände mig ganska orkeslös hela dagen. Gjorde ett par promenader till Plaza de Armas, lämnade lite kläder till tvätt. Fattigdomen är mycket synlig även i denna stad. Förutom tiggare finns den mängder av förtvivlade människor som försöker klara livhanken genom att sälja någonting; godis, bullar, cigaretter eller bara näsdukar. Många är kvinnor som släpar med sig trötta småbarn. Trots att jag aldrig var ute på nätterna förstod jag att många sover på gatan. En vanlig företeelse i storstäderna och också barn och ungdomar som tigger pengar genom att underhålla bilister som stannar vid rödljusen. I Arequipa såg jag grabbar i 14-15 årsåldern som gjorde professionella helvolter på asfalten.

 På kvällen hittade jag även en optiker med bra priser och beställde ett par multifocal (progressiva) glasögon för 195 soles. Jag hade också fått tillbaka matlusten och lagade pasta med sås som jag hade inhandlat på mercado super. Nu visade sig att spisen i gästköket inte fungerade (flickan som skulle hjälpa mig lyckades slita loss gasslangen) och jag fick gå till personalens privata kök. Matlagningen gick utan problem i det ganska primitiva köket, men när jag var klar och skulle ta mig ut från innergården där ingången till köket fanns, upptäckte jag att porten var låst utifrån. Jag satt en bra stund i mörkret och väntade. Plötsligt hoppade en hund på mig. Tack och lov var den bara nyfiken. Till slut kom någon från personalen och öppnade. Att jag blev inlåst är ingen slump. Peruaner tycks inte ha särskilt mycket tillit till sina grannar och medmänniskor. Alla dörrar och portar i städerna är låsta, gärna med flera lås. Över murarna löper taggtråd, glassplitter eller vassa pikar. I Lima är det vanligt med elektriskt stängsel på murarna som skiljer husen från gatan. Så mycket mer hände inte denna dag som gick i magsjukans tecken.

 

Onsdagen den 17/5

Promenerade ca en timme före frukosten som serverades vid 8-tiden. I den ingick thé, pannkakor, sylt, bröd och äggstanning. Efter frukosten sov jag en timme. Magen kändes nu något bättre men fortfarande långtifrån OK. På förmiddagen besökte jag en av de största sevärdheterna i staden; Santa Catalinaklostret. Detta enorma byggnadskomplex är mycket välrenoverat, men jag brukar i regel uppleva kloster och kyrkor som något deprimerande. Historien bakom klostret är ganska spännande. Det bildades någon gång på slutet av 1500-talet som ett nunnekloster för spanska överklassflickor. På den tiden var det vanligt att den näst äldsta dottern i en välbärgad familj skickades till kloster. Livet på Sta Catalina skilde sig radikalt från det sedvanliga vid katolska nunnekloster. Bl.a. fick damerna här ha upp till 5 slavar var och en, de fick ha fester, bjuda in konstnärer, teaterfolk m.m. Först i början av 1800-talet tröttnade Vatikanen och skickade en sträng abbedissa som såg till att det blev ordning och reda. Idag finns bara en handfull nunnor kvar i en avstängd del av kloster- komplexet.

 Vid lunchtid testade jag min mage genom att äta en hamburgare på en av de pampiga terrassrestaurangerna vid Plaza De Armas. Jag satte också min prutförmåga på prov genom att handla ett par silverörhängen med kokabladsmotiv till min hustru. Alla souvenirsäljare hade 48 soles som utgångspris och efter att ha tröttat ut ett par stycken lyckades jag få ner priset till 30 soles. Jag har ganska välutvecklad förmåga till hänsynslös prutning efter mina många resor till Mellanöstern.

 Vid sidan av klostret är förmodligen Juanita Arequipas största sevärdhet. Juanita är en 13årig indianflicka som för ca 500 år sedan offrades för gudarna på 6380 meters höjd. Hennes djupfrysta kvarlevor hittades 1995 av arkeologer och idag finns hon att beskåda på ett museum. Hon har också blivit känd i hela världen genom National Geographics filmer. I turistbroschyrer mm omtalas hon som en skönhet. I mina ögon var hon emellertid en lika makaber syn som alla andra mumier. Kroppen finns i ett litet museum med textilier och keramik från gravplatserna uppe på bergen. Vi var tre stycken som deltog i den guidade turen. Den första av oss försvann efter bara 5 minuter på grund av illamående. Sedan var det min tur att fråga efter toaletten. När jag kom tillbaka var bara guiden kvar. Det kändes på sätt och vis lite trösterik att det inte bara var jag som hade problem med hälsan. På kvällen, strax före solned- gången tog jag en lång promenad till andra sidan av floden som rinner genom Arequipa. Där hade man en fin utsikt över staden och den stora, perfekt pyramidformade vulkanen El Misti. 

  

Torsdag den 18/5

Efter flera dagars magsjuka insåg jag nu att någonting måste göras. Jag hade före avresan garderat med  Dukoral – ett drickbart vaccin mot kolera och maginfektioner. Det fungerade jättebra under de första 10 dagarna men tyckes sedan ha tappat effekten. Nu växlade jag lite pengar och gick in på första bästa apotek. Jag blev förstådd direkt och fick en laddning med mediciner: 5 dagars sulfakur mot infektionen, medel mot smärta. Damen bakom disken föreslog även elektrolyt men jag tackade nej till detta. Medicinen kostade ca 10 US$. Jag tog en sulfatablett på stående fot och magen kändes nästan på en gång mycket bättre. Jag gick tillbaks till hotellet och bad dem att göra en reservation åt mig på bussen till Nazca samma kväll. Det fanns en liten resebyrå i anslutning till receptionen. Jag packade min väska, lämnade den i receptionen och tog taxi till Paucarpata, ett mer lantligt område ca 15 km utanför staden.

 Det kändes bra att ännu en gång komma bort från stadsmiljön. Här fanns stora odlingar och grönska. Enligt guideboken skulle det även finnas inkaruiner och en gammal kvarn i området men jag hittade ingen av dessa. Jag klättrade upp en bit längs bergsluttningen. Marken är lös och består av lösa stenar och grus, vilket gör klättringen tung. Såg många fina kaktusar. Efter några timmar tog jag taxi tillbaks till Arequipa där jag satt länge i en park och vilade.

På vägen till hotellet träffade jag Johan på torget. Han hade överlevt cykelturen i Bolivia och var nu på väg till kusten. Det visade sig att vi hade biljetter på samma buss och vi kom mer eller mindre överens om att fortsätta resan tillsammans.

 På eftermiddagen hämtade jag mina nya glasögon. Den här gången fick jag ett par som motsvarade receptet. Kvaliteten var dock inte riktigt vad jag hade väntat mig, det var svårt att få glasögonen att sitta bekvämt på näsan. Något senare återvände jag ännu en gång till hotellet hämtade min packning, och gjorde ännu en taxiresa till busstationen. Jag har aldrig i mitt liv åkt så mycket med taxi som under dessa veckor i Peru. Hemma i Sverige är ju prisnivån sådan att man tar taxi bara i yttersta nödfall. Grupo Ormeño är en av Perus största bussbolag och har täta busslinjer över hela landet samt till grannländerna. Nu hade jag biljett i Royal Class på nattbussen till Nazca som ligger ca 600 km från  Areguipa. I denna något dyrare lyxklass har alla passagerare breda separata säten med skinnklädsel. Ryggstöden går att fälla ner helt och det finns ett stöd för benen, precis som på förstaklassflyget. I priset (ca 100 kr) ingick även smörgåsar och läsk. Det visades också film. Jag somnade direkt i den mjuka stolen och sov nästan oavbrutet hela natten.

 

Fredag 19/5 Nazcalinjerna

På morgonen serverades ett frukostpaket ca en halvtimme innan bussen anlände till Nazca. Staden är mest känd för Nazcalinjerna –mystiska stora figurer i öknen som gjorda av en okänd kultur för flera hundra år sedan. Det märkligaste med figurerna är att de är så stora att de enbart är synliga från luften. Det finns en rad teorier om hur och varför linjerna gjordes. I tonåren läste jag (och trodde stenhårt på) tysken Erich Von Dänikens teori om att linjerna var gjorda av utomjordingar. En annan teori går ut på att indianerna som gjorde linjerna genom att vända stenar i öknen behärskade tekniken med ballonguppstigningar. Hur som helst är linjerna ett av världens oupplösta mysterier.

 När bussen anlände till den lilla busstationen i Nazca blev vi genast omringade av en grupp otroligt påträngande touts – folk som ville erbjuda hotellrum och biljetter till flygning över Nazcalinjerna. Det var ytterst irriterande att vid den här tiden på morgonen bli trängd mot väggen av en hord försäljare. Jag hade blivit rekommenderat ett hotell med namnet Estrella del Sur (Söderns stjärna) men Johan valde ett annat ställe. Vi hoppade ombord på en taxi och blev körda till hotellet. Det var billigt men rummet var ruggigt och det ingick ingen frukost. Vi gick ut. Det visade sig att de andra hotellförmedlarna hade följt efter oss och väntade utanför. En våldsam budgivning uppstod. Vi hakade på en man som erbjöd rum på Estrella del Sur. Under färden till hotellet i hans femtiotalsamerikanare övertalade han också oss att köpa en flygning över linjerna för 50 US$.

 Jag var tveksam till detta, inte minst på grund av priset, men eftersom han lovade att precis allt skulle ingå i priset gav jag mig. Dessutom hade jag för tillfället släppt min sedvanliga medfödda snålhet och bestämde mig för att försöka få ut det mesta av mitt livs förmodligen enda besök i Sydamerika. 50 dollar var också något mindre än vad jag hade läst i guideböckerna. 

Vi fick vänta över en timme på flygplatsen innan den 5-sitsiga Cessnan lyfte. Under tiden hade jag tillfälle att studera ett antal turister som var ute på samma ärende. Min uppmärk- samhet fångades av en ung nervös kvinna som uppenbarligen reste ensam. Hon var från Ukraina, vilket obönhörligen förde mina tankar till de senast årtiondenas omvälvningar i Europa. Jag är ju uppvuxen med Sovjetunionen och har fortfarande lite svårt att fatta att det finns självständiga länder som Ukraina, med äventyrslystna penningstarka ungdomar. På vårt plan var vi tre japaner, jag och Johan. Planet dök och krängde våldsamt hit och dit. Jag förstår att många har skrivit att de har mått illa under denna flygning.

Figurerna som föreställer olika mytologiska djur och varelser var fina men ganska svåra att urskilja då öknen är övertäckt av en mängd olika linjer, stigar och spår. Jag tog på måfå några kort. Under landningen passerade vi några ruiner och gravplatser.

  Efter landningen, när vi var på väg ut ur flygfältet krävdes vi plötsligt 10 soles var för fee for using the airport. Den här sortens plötsliga avgifter har jag svårt för och vägrade betala. Just då dök vår researrangör upp och betalade avgiften för oss.

 Efter flygningen åt vi frukost på hotellet och tog sedan en promenad i den lilla staden. Människorna är helt annorlunda här än uppe på Anderna. Många är runda och mörka, några har tydliga negroida drag. Man klär sig europeiskt, många röker. Jag sov en timme på eftermiddagen. På kvällen åt vi ute och köpte bussbiljetter till Pisco som ligger vid stillahavskusten ca 200 km bort.    

 

Lördag 20/5

Vi hade beställt tidig frukost på hotellet. Den unge mannen i receptionen hade emellertid ingen aning om detta när vi kom ner vid 7-tiden. Först efter en stunds diskussion började han motvilligt göra i ordning frukosten. Vi promenerade till busstationen med våra packningar och blev under tiden –som alltid i detta land- uppvaktade av ett stort antal taxiförare. Vi fick vänta drygt en timme på vår buss till Pisco. En natt buss från Arequipa anlände och yrvakna turister vällde ur den. Försäljarna och hotellagenterna, som inte får vistas på stationen, hängde i klasar i staketet som skiljer stationen från gatan. Beredda att anfalla de stackars turisterna. Även mannen som hade tagit hand om oss fanns där och gestikulerade vilt för att få oss att rekommendera honom för de anländande resenärerna. Han hade trots allt varit ganska schysst mot oss och jag pekade därför till slut ut honom för ett vilset medelålders par med ryggsäckar. Vår ekonomiklassbuss kom efter en stund.

 Nu följde en fyratimmarsfärd genom ett riktigt ökenlandskap med sanddyner och palmprydda oaser blev vi avsläppta på Panamericana vid San Clemenskorsningen, ca 5 km från Pisco. Panamericana är en klassisk trafikled som löper hela vägen från Mexiko till Eldlandet. Sista biten mot Pisco färdades vi i taxi. Jag hade redan hemma fått adressen till ett hotell som ägdes av en man med släktingar i Sverige. Stället verkade väldigt dött och var delvis under renovering. Efter att vi hade bultat en stund på dörren möttes vi av en fnittrig tant. Vi frågade efter ägaren och hon ledde oss till ett rum där en man låg och sov. Han verkade ordentligt bakfull och det visade sig att han bara var en vän till ägaren. Vi diskuterade en stund men kom inte överens om priset. Vi lämnade hotellet och vandrade mot stadens centrum. Det var mycket varmt och vi satte oss i skuggan på Plaza Mayor för att pusta ut. Jag konstaterade att människorna i Pisco är ännu mörkare och rundare än i Nazca. 

Efter en stund blev vi kontaktade av en vänlig engelsktalande man med portfölj. Jag trodde först att han var en vanlig nyfiken och hjälpsam medborgare, men så småningom visade det sig att han var knuten till några hotell och en resebyrå. Han kom att förfölja oss hela dagen. Förmodligen hade han kommit på att portföljen var effektiv som rekvisita. Vi följde med honom till hostal Madrid alldeles i närheten av Plaza Mayor. Ett dubbelrum här kostade 15 soles/person. Ingen frukost ingick men det fanns ett kök på takterrassen. Johan, som tycks vara lite mer kräsen av sig än jag, var tveksam men vi enades om att stanna på hotellet. 

Pisco är en kuststad och jag var ivrig att äntligen komma i närkontakt med Stilla havet. Efter uppackning och en stunds vila gick vi ut. Vår vän med portföljen satt kvar i receptionen och varnade oss för rånare. Det är tydligen vanligt att turister blir rånade i Pisco. Vi avråddes från att överhuvudtaget gå till stranden. Man skulle inte heller promenera någon annanstans än vid torget, annars var det taxi som gällde. Inga väskor, inga plånböcker, inga armbandsur. Det kändes lite skrämmande och vi tog mototaxi (trehjulig täckt motorcykel) de ca 700 metrarna till beachen. Mellan bebyggelsen och havet finns en strandremsa med sand som är ungefär 200 meter bred. Det kändes fint att se havet. Härifrån var det i princip öppet hav ändå till Oceanien och Australien. Stranden var oändligt lång och nästintill folktom. Några barn sparkade boll och ett förälskat par promenerade längs vattenlinjen. Längre bort fanns en pir där vi kunde se några människor. Vattnet kändes överraskande varmt. Jag tog med mig lite sand i en påse, som minne från detta första möte med Pacific. Vi promenerade sakta mot piren, jag vadade en bit i vattnet. Längst ut på den långa och höga piren med rostiga stolpar satt några fiskare och lagade nät. Några barn roade sig med att hoppa i vattnet. Männen hälsade vänligt på oss och bytte några ord.

 Vi struntade i alla varningar och promenerade tillbaks till staden. Gatorna var folktomma och det var svårt att tänka sig att det plötsligt skulle dyka upp någon som ville anfalla och råna oss. Johan köpte bussbiljett till Lima. Jag hade ännu inte bestämt mig beträffande hur jag skulle fortsätta resan. Mannen med portföljen dök upp med jämna mellanrum och försökte förmå oss att köpa en båtresa till Islas Ballestas. Denna lilla ögrupp utanför kusten är känd för sitt rika djurliv. Johan hade dock kännedom om en resebyrå som hade gott rykte om sig. Vi köpte biljetter till båtturen dagen därpå. Efter detta gick vi runt lite håglösa innan vi gick in på en restaurang och åt lunch. Jag hade hittills under resan tagit första bästa restaurang när hungern hade hunnit ikapp mig. Nu lärde jag av Johan att man alltid skall välja en restaurang där det sitter mycket folk. Då vet man att de har god mat. Den här gången beställde jag palta rellena (avocado) och bisteck con papas en liten köttbit med bönor. Fick en mycket god salsa picante till. Nu hade jag också bestämt mig att följa med Johan till Lima och köpte biljett till samma buss som han.

En fantastisk detalj i inkafolkets historia är att när Cusco blomstrade som bäst hade man speciella löpare som transporterade färsk fisk från kusten till huvudstaden !

Vi gick runt ännu en sväng i staden som egentligen inte har så mycket att erbjuda. Av någon anledning var affärerna försedda med galler i porten och handeln skedde genom en liten lucka. Jag handlade bröd, juice och ägg till frukosten. Köpte också en liten flaska Pisco, men den smakade så illa att jag senare ställde flaskan på en mur i parken. Överallt i Pisco hör man den speciella ”vassa” folkmusiken med dominanta slaginstrument och panflöjt som är vanlig i den här delen av landet. På kvällen överröstades alla andra ljud av ett valmöte. Anhängare till presidentkandidaten Ollanta Humala hade samlats vid torget och försökte genom talkörer och slagord få folk att tänka på Ollanta vid den kommande presidentvalet. Det fanns 4-5 kandidater och vad jag hade förstått av tidningsskriverier hade ingen av dessa riktigt rent mjöl i sin påse. Humala med sin indian- bakgrund var mycket populär på landsbygden.

 På kvällen kokade jag ägg till frukosten i det primitiva köket högst upp i huset. Det fanns i stort sett bara diskho med kallvattenkran, en gasolplatta och två mycket buckliga aluminiumkastruller. De flesta i människor i Peru tycks diska sina tallrikar och andra kärl i kallt vatten. Jag såg inte heller något flytande diskmedel någonstans. I stället finns det i varje kök en burk med grön rengöringspasta som man använder att diska med. Johan berättade om sina resor och vi tittade på wrestling på TV.

 

Söndag 21/5 

Dagen började med en hemlagad frukost på takterrassen. Kl 07.15 kom minibussen som skulle ta os till byn Paracas ca 20 km söder om Pisco. Först kör vi dock runt i Pisco och plockade turister från olika hotell. Paracas är ett ganska trevligt ställe med fin sandstrand, restauranger och en stenlagd strandpromenad. Prisnivån tycks dock vara ganska hög på denna turistort. Vi stuvades snabbt ombord på en öppen motorbåt med ca 25 platser. Sedan bar det iväg i hög fart. Fartvinden kändes lite kylig i morgondimman. Havet var som olja, med mjuka små vågor. Efter ca 10 minuter stannade vi vid El Candelabra, en märklig figur inristat i berget ute på en udde. Ingen vet vem som har gjort figuren som påminner om ett ljusstake. Man vet att den kanske 50 m höga mönstret har funnits där i flera hundra år. Möjligen fungerade den som riktmärke för båttrafik. Vår guide var en ung man med ansenliga röstresurser och mycket god engelska. Han rörde sig energiskt och använde hela kroppen som resonansbotten när han talade. 

Båtfärden fortsatte ungefär en halvtimme innan vi kom till Ballestasöarna som reser sig majestätiska i dimman. Under färden såg vi skymten av en val, förmodligen en späckhuggare. Det finns ingen växtlighet på klippöarna, däremot väldiga mängder med olika sorters fåglar. Tidvis skymdes himmelen av stora fågelstråk. Detta gjorde att även en hel del med fågelskit fanns i luften. Många i båten blev träffade, däribland Johan som fick två ”bomber”. Öarna är obebodda men det finns rester av forna tiders guanoindustri. Klipporna är täckta av tjocka lager fågelskit som före konstgödselns tid använder som gödsel.  

Guiden berättade entusiastiskt om de olika fågelarterna. För mig är fåglar ganska ointressanta, men jag kände igen pingvinerna. Guidens röstresurser väckte uppmärksamhet även hos turister på andra båtar som fanns i närheten. En otäck stickande lukt svävar över området. Vid en ö gled båten in i några stora grottor bebodda av vrålande sjölejon. Avslutningsvis passerade vi en klapperstensstrand som var fullständigt täckt med unga sjölejon. 

En annan sevärdhet i Paracasområdet är nationalparken Parque de Paracas. Jag och Johan hade bestämt att besöka parken på egen hand och följde därför inte med minibussen till Pisco. En ganska misslyckad episod följde. Det hela började med att vi lurades av en taxiförare att för ett hutlöst pris åka till ingången av parken. Det visade sig att ingången med biljett- försäljning är strategiskt placerad mitt i öken, ca en kilometer från första intressanta punkt. I själva verket är hela ”parken” en enda sand- och saltöken helt utan växtlighet. Taxin lämnade oss vid porten och försvann. Vi hade hamnat i en fälla.

Enligt vissa guideböcker är det möjligt att promenera i parken, men i verkligheten är det enda vettiga sättet att åka runt med taxi i denna totalt ogästvänliga miljö. Johan förstod detta på en gång och vägrade ta ett enda steg i öknen. Hos mig växte däremot en finnes egensinnighet och blandades med ilska. Jag bestämde mig för att trots allt ta en promenad. Om inte annat skulle jag få en se en riktig öken på nära håll. Johan tog en taxi tillbaks till byn och jag började med bestämda steg gå mot havet några hundra meter längre bort. Efter en stund såg jag i ögonvrån att en vakt följde efter mig. Han hann ikapp mig och upplyste om att det var absolut förbjudet att gå nära stranden. Om jag ville komma i kontakt med vattnen skulle jag få gå ungefär 5 kilometer.   

Jag ändrade riktning och fortsatte nu min vandring över den absolut torra ökenterrängen. Sanden var täckt med tunt och ganska hårt saltlager, här och var fanns fossiler, snäckskal och benbitar. Hettan var skrämmande och trängde obönhörligen utmattande in i hela kroppen. Nu började även jag tvivla på om det var ett vettigt beslut att utsätta sig för detta. Emellertid såg jag några buskar och en byggnad längre fram och fortsatte. Jag lindade sarongen runt huvudet som skydd mot solen. Jag hade också varit förutseende nog och tagit med mig vattenflaska och lite mat. Så småningom nådde jag byggnaden som visade sig vara ett museum med utställning om arkeologiska fynd gjorda i parken. Naturligtvist ingick inte inträdet i priset på biljetten som jag hade köpt tidigare. I stället nöjde jag mig med att utnyttja de fina toaletterna med friskt vatten som fanns i huset. Jag satte mig i skuggan under några stora buskar och åt min medhavda matsäck. Samtidigt funderade jag på den fortsatta vandringen. Att fortsätta hela vägen till havsviken Lagunas flera kilometer bort var inte att tänka på. Till slut bestämde jag mig för att istället klättra uppåt mot några intressanta bergstoppar.

Jag fortsatte längs den asfalterade vägen som är skuren genom det böljande sandlandskapet. De lodräta snittytorna vid vägkanten innehåller intressanta lager av saltkristaller och sand. Stora skyltar med förbud mot tillträde satte stopp för mina planer att utforska kullarna. Det var ett arkeologiskt område. På andra sidan vägen fanns inga skyltar men däremot såg jag ruiner lite längre bort. Jag hade knappt börjat gå mot ruinerna när en man kom men motorcykel och gestikulerade vilt. Han upplyste mig nu om att det överhuvudtaget inte var tillåtet att beträda någon del av parken utanför den asfalterade vägen ! Prohibido !. Jag gav upp och började gå tillbaka mot Paracas som skymtade som en hägring i horisonten. Jag stålsatte mig inför en totalt utmattande vandring på ungefär två timmar. En utmaning som jag var beredd på att möta med högburet huvud.

Efter 100 meter bromsade en taxi in bredvid mig och Johan, som satt i baksätet, bad mig att åka med. Jag tvekade ett kort ögonblick men kände att jag var skyldig att följa med efter att ha krånglat till hela utflykten. Dessutom var det betydligt mer bekvämt att åka i den luftkonditionerade taxin än att gå. Johan hade gjort som det var meningen; åkt med en taxi runt parkens sevärdheter. Åter i Paracas gick jag direkt och tog ett dopp i Stilla Havets vågor. Vattnet kändes skönt svalkande efter strapatserna. Det var också mitt första bad i detta hav någonsin. Johan stod och garvade på stranden.

Vi hade sedan vår ankomst blivit flitigt antastade av inkastarna till turistrestaurangerna vid strandpromenaden. Nu kände vi oss tillräckligt hungriga för att ge efter. Vi valde att bli haffade av två unga flickor som gick runt med matsedlar och med lustiga ljud och gester beskrev hur billig och god maten var just på deras restaurang. Jag började med att beställa en stor öl. När jag skulle beställa mat visade det sig att ingen av de mindre och billigare rätterna på matsedeln kunde serveras nu, bara de dyraste. Jag blev sur och slängde menyn på bordet. Servitrisen blev jätterädd och det blev liv i köket. Efter en stund kom kocken ut och meddelade att det visst gick bra att bara beställa en hamburgare. Johan, som trodde sig ha beställt en mindre rätt fick en enorm portion med kött och pommes frites.

Jag blev trött efter maten och hade helst bara velat lägga mig på stranden och sova. Johan däremot ville gå runt och se vad souvenirförsäljarna hade att erbjuda. Jag släpade mig efter honom och köpte en fossiliserad haj- eller krokodiltand av en försäljare. Sedan orkade jag inte mer utan gick och lade mig på kajkanten. Hemresan bjöd på en trevlig överraskning. Vi ställde oss på vägkanten och väntade på bussen som aldrig kom. Några peruaner ställde sig också där och hejdade en taxi. Vi var också välkomna att åka med. Det roliga var att vi slapp ”gringotillägget” och taxiresan tillsammans med peruanerna kostade bara 2 soles per person.   

På hotellet tog jag en dusch och funderade på den fortsatta resan. Johan packade ivrigt, han skulle stanna sina sista dagar i Lima. Jag som hade nästan en vecka kvar i Peru bestämde mig för att – om möjligt – fortsätta direkt från Lima mot Trujillo i Norra Peru.

 På kvällen gick jag ensam ut och åt en Papas a la Huancaina (kokt kall potatis med limesås) och en Tortilla Verduras (omelett med grönsaker) Jag rökte sista pipan av McBaren tobaken jag hade köpt i Madrid. Från och med nu skulle rökstopp råda. Av ren nyfikenhet gick jag in på ett casino. Dessa snuskiga, rökiga ställen finns i många peruanska städer. Vackra, långbenta flickor i korta kjolar arbetar som värdinnor och lockbeten. Jag provade min lycka på enarmad bandit och förlorade som väntat några soles. En annan farlig lockelse i Peru är de enorma tårtorna och bakelserna i landets bagerier och caféer. Även nu kände jag mig sugen på en stor bit chokladtårta, men lyckades hejda mig. Såg på Internet att Finland hade vunnit Eurovision Song Contest.

  

Måndag 22/5

Då vi inte hade brytt oss om att förbereda någon frukost gick vi denna morgon till en frukostrestaurang på stan. Det blev en mättande måltid med färskblandad fruktjuice, thé och smörgåsar med stekta ägg. 5 soles. Bussen till Lima skulle gå kl 14 och förmiddagen blev en enda lång väntan. Vi promenerade flera varv runt i den tråkiga lilla staden, var in på rummet en sväng, packade och planerade. Kl 12 lämnade vi rummet. Jag tog ut 200 soles på cajero automatico (bankomat) och vi åt lunch på en av de finare restaurangerna i Pisco. Vi gick i god tid till Ormeños busstation där en trevlig tandlös gubbe bad oss att vänta. Vi hade även denna gång biljetter till royal class, men bussen som kom var en ganska vanlig och sliten långfärds- buss. Dock serverades smörgås med läsk. Panamericana följer här kusten och man kunde tidvis se havet på bussens vänstra sida. På andra sidan var det mest öken och berg, ibland passerade vi områden med bomulls- och majsfält. Hela Västra Peru tycks bestå av öken. I mitten finns Anderna och i väst Amazonas djungel. 

Efter ca 2 timmar förvandlades landsvägen till en hypermodern fyrfilig motorväg. Vi närmade oss nu Limas södra förorter. Ungefär samtidigt förändrade också klimatet. Bussen körde in i den märkliga deprimerande dimma som för det mesta tycks råda kring huvudstaden. Lima är stor med sina 10 miljoner invånare. Det tog en bra stund innan bussen hade passerat de stora områden med slumkvarter favelas och centrums skyskrapor dök upp. 

Till slut stannade bussen vid Avenida Javier Prado Este –en större huvudled som löper genom hela staden. Det är cirka 500 meter från Busstationen till stadsdelen San Isidoro. I Lima finns ingen central busstation, utan alla bussbolag har sina egna stationer. Klockan var nu 18. Jag köpte en biljett i ”business class” till nattbussen som skulle avgå mot Trujillo kl 22.00. Johan stressade iväg med en taxi och försvann. Jag lämnade min väska i förvaring och började försiktigt promenera mot de centrala delarna av storstaden.

 Trafiken är enormt livlig i Lima. Att korsa en gata kan tidvis var mycket tidsödande. Efter en stund började jag begripa de avståndsmässiga proportionerna i staden. I centrala Lima består miljön av betongöken. Här och var reser sig skyskrapor och andra anonyma stora byggnader mot skyarna. Jag följde modigt strömmarna av promenerande människor i den mörknande staden och kom så småningom till ett område med parker, affärer och restauranger i San Isidoro. Jag hade då konstaterat att majoriteten av människorna var mycket elegant klädda och verkade stressade. Det kryllade också av poliser, särskilt runt de många bankkontoren som finns i området. 

 Eftersom jag hade gott om tid spenderade jag en stund på det stora och lyxiga varuhuset Tottus. Det var på sätt och vis en exotisk upplevelse att i detta fattiga land se italienska märkesjeans till salu för 400 soles paret och kalsonger för 100 soles. Även livsmedels- avdelningen var enorm och utbudet av läckerheter mycket stort. Dock lade jag redan nu märke till att i stort sett alla livsmedel är producerade i landet, några enstaka produkter kommer från grannländerna i Sydamerika. Det mest märkliga var att se att man sålde ved i buntar, ungefär som på bensinstationerna hemma. Och som folk handlar! Många körde runt med berg av varor i kundvagnarna. Fattigdomen uppe i bergsbyarna kändes väldigt avlägsen. Bland alla eleganta kostymer och klänningar kände jag i mig som en skit i mina dammiga friluftskläder. Det enda som möjligen gav mig lite status var att jag var gringo.

 På bottenvåningen av varuhuset hittade jag en lyxig tobaksavdelning och kunde inte låta bli att fråga om de hade piptobak. Visst, snart hade jag köpt ett paket Borkum Riff (made in Denmark) för 25 soles ! I anslutning av Tottus finns också Burger King, Pizza Hut och annan snabbmat från hela världen, med tillhörande hypermodern miljö och inredning. Omtumlad av all lyx satte jag mig utanför varuhuset och tände pipan. Så småningom gick jag tillbaks till busstationen.

 En peruansk man började samtala med mig på mycket god engelska. Han berättade att han sedan 18 år tillbaka var bosatt i Miami. Det var i och för sig trevligt men han ställde så påträngande frågor om mina resplaner och om vilka jag skulle träffa i Trujillo att jag blev försiktig. Han märkte detta och jag förstod att han blev lite besviken. Jag funderade länge på episoden efteråt, var jag onödigt misstänksam eller gjorde jag rätt?

 Bussen visade sig vara modern och med sköna fällbara säten trots att jag inte hade valt ”royal class”. En macka och läsk serverades. Jag somnade ganska omgående och vaknade bara ett par gånger under den 9 timmar och 700 km långa resan.

 

Tisdag 23/5 Norra Peru

Således vaknade jag i en helt annan del av Peru vid 06-tiden. En timme senare anlände bussen till Trujillo som har ca 200 000 invånare. Jag tog direkt taxi till kustbyn Huanchaco ca 12 kilometer norr om Trujillo. Jag hade läst om den lugna byn vid Stilla Havet som är känd för sina fina stränder och speciella vassbåtar.

 På min begäran körde chauffören mig till ett billigt (15 soles/natt i enkelrum) hotell med namnet Ficus. Rummet var ljust och fint men miljön var något bullrig på grund av byggarbete i närheten. Avståndet till stranden var ca 100 m. Jag inledde min strandsemester genom att duscha och tvätta lite kläder som jag sedan hängde på tork på taket av huset. Efter lite vila tog jag en lång promenad längs den långa och fina stranden. Jag såg nästan inga turister. Lokala fiskare rodde ut med sina små båtar som är gjorda av totora-vass. De paddlar ut och surfar tillbaka med hjälp av de stora oceanvågor som oavbrutet väller mot stranden.

 Det finns gott om restauranger och små livsmedelsbutiker. Jag åt en lunch som bestod av en soppa med kycklingklor (?) och stekt fisk. På vägen till hotellet köpte jag några öl och en flaska rom.

 På eftermiddagen låg jag en stund på stranden och begrundade min situation. Efter dagarna med Johan kändes det på många sätt skönt att vara ensam igen. Helt fri att göra precis som jag vill, utan att ta hänsyn till någon annan. Samtidigt kan man ibland känna en saknad efter någon att tala med. Då kan det vara frestande att ”haka på” någon annan ensamresenär. Hur det sedan går beror förstås mycket på hur personen i fråga är, men i princip är det bäst att resa ensam om man har bestämt sig för det. I Peru har inte ekonomin någon större betydelse i sammanhanget, alla hotell har billiga enkelrum.

 Vädret var soligt och fint men vattnet var kallt. Ingen badade men många våtdräktsklädda var ute med brädor och surfade på de stora vågorna. Vid tretiden tog jag bussen till Trujillo. Bussarna kör inte i centrum vilket gjorde att jag fick leta en timme innan jag hittade Plaza de Armas efter att jag hade klivit av bussen. Jag promenerade att par varv runt centrum, skickade några mail och handlade matvaror. Med hjälp av en karta letade mig fram till gatan där de flesta bussbolagen hade sina stationer och kontor. Jag var ute efter Ormeño men fastnade för  Las Dunas som annonserade billigare resor och fina bussar till Lima. Jag köpte ingen biljett ännu men frågade om tider och priser. Nu ställde jag mig vid den tungt trafikerade ringleden där mängder av lokalbussar med utropare vällde fram. Snart dök en färgrann buss upp med texten Huanchaco och jag hoppade ombord i farten. De gamla bussarna är ofta väldigt slitna och proppfulla med folk. Så var det nu också. I guideboken som jag hade varnades turister för ficktjuvar som ofta opererar just på denna linje. Bussresan tog en halvtimme och framme i Huanchaco gick jag direkt till hotellet och gjorde en stor drink med rom och Cola.   

 

Onsdag 24/5 Tschudi

Vaknade strax före klockan 5 och tog en skön varm dusch en timme senare. Låg sedan och funderade. Jag kände mig lite deprimerad och tankarna for iväg till alla sorgliga händelser som hade drabbat mig i livet. I ett främmande land kan den existentiella ensamheten få en extra dimension. Till slut lämnade jag grubblerierna och tog bussen mot Trujillo. Vädret var idag något molnigt, perfekt för att besöka sevärdheter. Den största attraktionen i området är det enorma Chan-Chan -komplexet från tiden före inkariket. Jag klev av vid landsvägen någon kilometer för Trujillo där ruinerna ligger. Chan-Chan med det tillhörande museet var för tillfället stängt.

Ett par kilometer längre bort finns ett annat tempelkomplex som heter Tschudi. Jag promenerade till väg korsningen som leder till denna sevärdhet. Några taxibilar stod där och chaufförerna ville hemskt gärna mot ett hutlöst pris köra mig till ruinerna. För skojs skull gav jag dem ett skambud och började sedan gå över det öppna fältet. När jag hade gått 500 meter stannade en röd Toyota bredvid mig och jag blev erbjuden lift. Föraren var en australiensare med peruansk fru. Familjen var på semester i hennes hemland och hade köpt en semesterbil. Jag utryckte min beundran för mannens mod att köra bil i detta land.  Han berättade att det går bra i Peru att köpa en bil för kortare tid och sedan sälja till ett bra pris. 

Tschudi –vars historia jag inte känner till särskilt väl- är imponerande. Ett mycket stort område med murar och vallar gjorda av lera. En del av murarna var välrestaurerade men mycket hade blivit förstört på grund av väder och vind. Särskilt hade El Nino i början av 90-talet gått hårt åt de sköra byggnaderna. Det mest imponerande var den stora heliga offerdammen mitt i komplexet. Platsen kryllade av finklädda eleganta damer som alla hade likadana väskor och stråhattar. En stor grupp kvinnliga turister - förmodligen från något annat sydamerikanskt land- var på besök. Jag lämnade Tschudi och gick de två kilometrarna till landsvägen. Överallt syntes det rester av gamla ruiner och lämningar. Jag tog lokalbussen till Trujillo där jag växlade min sista resecheck till lokal valuta. Egentligen ville jag ha både dollar och soles, men detta var inte möjligt enligt den trevliga men bestämda expediten.

 Nu åt jag en sedvanlig tvårätterslunch och satte mig sedan i ett exklusivt café för fika och efterrätt. En kopp cafe americano och en sliskig bakelse bland stadens finare folk kostade dubbelt så mycket som lunchen. Jag vek in på ett casino och spelade bort lite pengar. Vid ett tillfälle hade jag en vinst på 100 soles på pokermaskinen, men jag ”dubblade” bort pengarna i nästa ögonblick. På vägen till bussen fick jag syn på några frisörssalonger som erbjöd klippning för 3 soles, inklusive gratis bebida (läsk). Mitt hår hade växt lite sedan jag hade klippt mig i Cusco, och dessutom var det på sin plats att snygga till indianskans hastverk. Jag bestämde mig för att utnyttja erbjudandet. Någon läsk fick jag inte men resultatet var bättre än i Cusco. Jag gick förbi bussbolaget och köpte en biljett till Lima i bus cama med sovplats.

 Ombord på Hunachaco-bussen stod en enmansorkester och spelade otroligt vacker indianmusik. Den unge mannen spelade först på ukulele och panflöjt. Sedan sjöng han ett vemodigt stycke ackompanjerad av ukulele. Jag gav honom några mynt.

 Framme i byn tog jag på mig kontaktlinserna och hyrde en våtdräkt och bodyboard för 20 soles. Jag hade bestämt mig för att för första gången i mitt liv prova på surfing. En riktig bräda vågade jag mig inte på utan valde bodyboarden som man ligger på. Jag simmade ut i det 17-18 gradiga vattnet och väntade tillsammans med ett tiotal andra surfare på vågorna. De finaste vågorna kommer med jämna mellanrum och det gäller att befinna sig på rätt plats och få bra flyt på brädan från början. Jag låg i vattnet ca en timme och åkte kanske tio gånger. Det var svårt att få brädan att rida riktigt bra på vågen, men en gång lyckades jag riktigt bra och bokstavligen flög upp på stranden. Nu förstod jag njutningen med att ligga och frysa i vattnet i väntan på den perfekta vågen. Jag tänkte på min son Anton som är mycket förtjust i balanskrävande snabba actionsporter. Han måste få prova surfing någon gång. 

När jag gick upp efter surfingen såg jag två cyklister med full packning. Det var ett holländskt par som var ute på en sexmånaderstur i  Sydamerika. Det hade startat i Quito i Ecuador och hade redan varit en sväng i Amazonas. Nu var de på väg mot Huancayo och senare Cusco. Mycket av landskapet är väldigt cyklistvänligt, men klättringen upp till Anderna måste vara en prövning.

Paret hade robusta cyklar med mycket grova däck och stora packväskor bak och fram. Jag berättade lite om mina cykelturer och utryckte min uppriktiga beundran för deras tripp. På kvällen gick jag längs strandpromenaden och studerade matsedlar på de många fiskrestaurangerna. Jag behövde inte precis anstränga mig för detta då det förtvivlade inkastarna på de tomma restaurangerna gärna berättade för mig vad de hade att erbjuda. Till slut valde jag en krog där det redan satt två andra gäster (cyklisterna) och beställde pasta med kyckling. Jag inledde måltiden med en pisco sour. Lade mig som vanligt vid 22-tiden.   

 

Torsdag 25/5 Till Lima igen

Jag började min sista dag i Huanchaco med tidig väckning och tvätt av kläder vid 07-tiden. Därefter gick jag en riktig långpromenad längs den folktomma oändligt långa beachen. En del skräp hade spolats upp på stranden och en ung flicka hade hittat en pytteliten levande sköldpadda. Mitt på dagen var jag en stund på Internet och åt sedan en Milanese Pollo på ett lite finare restaurang (15 soles). Packade ihop mina prylar, lämnade rummet och betalade 30 soles för de 2 nätterna till den loja flickan som skötte det mesta på hotellet. Även här fick jag lämna bagaget på förvaring tills jag skulle hämta det senare på kvällen. Nu gick jag och lade mig på stranden. Somnade och brände ryggen. Eftermiddagen gick i väntandets tecken, jag spankulerade runt lite planlöst. Pratade en stund med en långhårig ung man på stranden. Han var turist från Spanien, på väg till Huancayo och senare till Cusco. Jag ringde till flygbolaget i Lima och bekräftade flyget på måndagen. Trots att jag ringde från en telefonkiosk i den bullriga miljön och språksvårigheter gick det bra. Det svåraste var att få dem att uppfatta mitt namn. Min mage hade börjat krångla igen, antagligen hade sista dagars ivriga sprit- och öldrickande ett finger med i spelet. Vågorna var idag mycket fina och många var ute och surfade.

 Jag gick upp till den stora kyrkan som reser sig på en kulle ovanför staden. Förälskade par satt på trappan och i parken intill. Peruaner tycks vara mycket romantiska, överallt ser man dessa par i alla åldrar, tätt hopslingrade. Nu var det dags att fortsätta resan. Jag gick till mitt hotell och bytte om. När jag skulle lägga mitt visakort i en lönnficka gick det sönder! Jag tog bussen till Trujillo. Gick återigen av för tidigt och fick gå länge med min tunga väska innan jag hittade bussbolaget. Jag hade lagt ett par byxor och en skjorta som jag säkert hade ägt i 25 år i påse och gav till en tiggare. På detta sätt blev packningen lite lättare och förhoppningsvis fick någon användning för kläderna. Helt utan vemod var det inte att skiljas från plaggen. Särskilt de ljusa bomullsbyxorna hade följt mig under otaliga resor till världens alla hörn.

Jag lämnade den stora väskan på Las Dunas och gick sedan längs Pizarro till Plaza de Armas. Det var mycket folk i rörelse. Många tiggare och försäljare med trötta, smutsiga barfotabarn.

Jag provade det spruckna visakortet i en bankomat. Den fungerade inte. Jag hade ca 100 dollar kvar i kontanter och en snabb kalkyl visade att jag befann mig i knipa. 30 dollar skulle behövas till flygplatsskatt. Dessutom resa till flygplatsen. Jag skulle inte klara mig även om jag valde det absolut billigaste boendet i Lima. Jag började fundera på alternativ. Att be familjen att skicka pengar via Western Union, låna av någon? Hur som helst hade jag inte råd med hotell i Lima utan det fick bli vandrarhemsstandard.

 

Fredag 26/5

Bussen mot Lima avgick kl 22.00. Thé med smörgås serverades. Sätet var inte riktigt lika bekvämt som på tidigare lyxbussar, men ryggstödet gick att fälla ned helt. Jag försökte somna men hindrades av att en rysk rymdäventyrsvideo dubbad till spanska kördes med maximal volym. I Chimbote klev fler passagerare på bussen. Jag sov ryckigt och vaknade till slut helt vid 06-tiden när bussen anlände till Independenceterminalen i Lima.

Härifrån var det ytterligare en halvtimmes resa till La Victoria där jag klev av. Jag konstaterade att jag var mycket nära huvudvägen Javier Prado och skulle lätt hitta till San Isidoro. Jag hade på nätet valt ett vandrarhem men namnet Malka i denna stadsdel. Trots ihärdiga taxiförare valde jag att gå mot San Isidoro. Det blev en tung och svettig vandring med den tunga väskan. Det visade sig inte heller var lätt att hitta gatan Los Lirios där vandrarhemmet ligger. Jag frågade några poliser men inte ens de kunde med säkerhet förklara var gatan låg, utan rekommenderade mig att ta taxi. Till slut hittade jag gatstumpen vid en lummig park, men inte själva vandrarhemmet. Till slut förstod jag att hostelet inte hade någon som helst skylt eller annan information på utsidan. Jag ringde på porttelefonen på adressen som jag hade antecknat, och blev insläppt. Först genom en hög stålgrind och sedan en låst port. Som sagt, peruaner är försiktiga.

 Hostal Malka är ett trevligt ställe med bra läge i San Isidoro. Bara en stenkast från de stora varuhusen Tottus och Metro. Stora gemensamma ytor och en liten trädgård. Ett rymligt och relativt välutrustat kök och bra duschar. En sängplats i dormitory kostar 8 US$ per natt. Vandrarhemmet är av någon anledning populär bland israeliska ryggsäcksturister och även nu var majoriteten av gästerna från Det Heliga Landet. Efter att ha installerat mig och duschat efter den svettiga vandringen gick jag till ett bankkontor i San Isidoros centrum. Lokalen var mycket exklusiv med luftkonditionering, precis som bankkontor brukar vara även i de mest fattiga länder. En beväpnad vakt med bister uppsyn höll ordning på de köande kunderna. Jag möttes av kalla handen när jag försökte växla en svensk femhundring, endast dollar och euro var gångbara. Till saken hör att alla som hanterar pengar i Peru är mycket misstänksamma och  alla sedlar vänds och vrids innan de accepteras. Jag berättade om mitt problem med visakortet och den vänliga damen lovade försöka hjälpa mig. Jag fick lämna ifrån mig kortet och passet och skulle återkomma om ett par timmar. Under tiden gick jag och handlade mat på det hypermoderna varuhuset. 

Det råder ingen brist på personal på Limas varuhus. På livsmedelsavdelningen vimlar det av snyggt uniformerade unga män och kvinnor. Vissa tycks enbart ha som uppgift att fylla på varor i hyllorna. Så snart en kund tar en förpackning fylls raderna. Bakom varje kött- och delikatessdisk står 5-6 personer beredda att lyda kundens minsta önskan. Det är sällan köer till kassorna som alla är bemannade. Man kan misstänka att ett mycket lågt löneläge och obefintligt arbetsgivaransvar liggen bakom personaltätheten. Utbudet av livsmedel, inte minst halvfabrikat är häpnadsväckande. På Metro fanns även en avdelning med färdig varm mat som såldes efter vikt och kunde förtäras direkt på ett avskilt utrymme med bord och stolar.   

  Efter att ha provianterat med makaroner, pastasåsmix, ägg, bröd, korv, läsk och frukt gick jag till banken igen. Jag fick vänta ännu en stund då personalen inte hade fått svar från Visa. Till slut fick jag ut 100 US$. Min resterande vistelse i Peru var räddat och jag behövde inte snåla. På vandrarhemmet lagade jag en pastalunch och sov därefter i två timmar. Efter den oroliga natten på bussen behövde jag denna tupplur och kände mig som en ny människa när jag på eftermiddagen promenerade längs den långa gatan Petit Thouars till en annan fashionabel stadsdel med namnet Miraflores. Det var här jag bodde med Sven i början av äventyret. Jag gick in på ett café och beställde cafe americano. Det serverades i form av kallt kaffekoncentrat och en kanna hett vatten.

  Strax norr om Miraflores finns en mycket stor souvenirmarknad Mercado Indien. Här gick jag runt länge. Av någon anledning var det nästan inga andra kunder på det stora souvenircentret. Förutom de sedvanliga stickade alpackaprodukterna finns här stora mängde med träsniderier, tavlor och keramik.

Jag var mest ute efter kopior av inkavapen och hittade efter mycket letande två försäljare som hade sådana. Tyvärr var det dålig kvalitet på alstren och de kostade runt 200 soles! Jag skulle ha köpt i Ollantaytambo där priserna var lägre och kvaliteten bättre. Försäljarna visste berätta att nya produkter skulle komma från Cusco på söndagen. Jag fick lov att acceptera tanken att en inkayxa inte skulle ingå i min samling av exotiska föremål. I stället botaniserade jag  bland antikviteterna och köpte efter hårt prutande en stigbygel som enligt försäljaren hade tillhört en conquistador, samt några små nytillverkade prylar till barnen.

 På vägen till vandrarhemmet åt jag en måltid med Sopa och Tallarin Saltado på en chifa. Gick sedan i lugnt tempo längs La Republica mot San Isidoro. Avstånden är ganska stora. I centrala Lima bor det mest välbärgade människor. Bostadshusen är ofta gamla och pampiga. Trafiken utanför huvud- lederna är gles och det var i alla fall nu väldigt lite folk i rörelse överhuvudtaget. Alla privata hus har höga järnstaket och galler i fönstren. Många är dessutom bevakade av beväpnade vakter.

 Tillbaka i San Isidoro gick jag in på varuhuset igen och handlade lite frukt och läsk. På spritavdelningen serverades smakprover av pisco. Även den här gången förnam jag en förfärlig finkelsmak. 

På hotellet försökte jag få lite kontakt med de stressade och småsura israeliska ungdomarna. De flesta var på väg därifrån och höll på att packa sina stora ryggsäckar. Malka tycks vara ett vandrarhem där många stannar några nätter innan de flyger hem. Två israeler stannande kvar, den ena berättade att han hade varit sjuk i en vecka. Senare på kvällen visade den unge mannen också suddiga bilder från sin treveckorsresa i Amazonas. Jag gjorde i ordning en drink med rom och cola och satte mig i TV-rummet där När lammen tystnar gick på video. 

Jag kom i samspråk med den nyss nämnde israelen och en skotte som sedan några år tillbaka bodde i Australien. Han såg ut precis som McLeod i TV-serien Highlander. Vi drack en hel del vin och diskuterade resor, peruansk kultur och politik. Oundvikligen kom vi också in på situationen i Mellanöstern och konflikten mellan Israel och palestinier. Ovanligt nog blev det en sen kväll även för min del, jag lade mig vid 01-tiden.

  

Lördag 27/5

Vaknade bakfull kl 07.30. Det värkte i lungorna efter massivt piprökande under kvällen. Jag åt en snabb frukost och lade mig igen. Sov till 11.30. Dagens långpromenad gick till stads- delen San Borja, norr om San Isidoro. Jag promenerade längs Javier Prado ända till Museo de Nacional. Denna enorma betongkoloss till byggnad innehåller några små utställningar som representerar de olika historiska kulturerna i Peru. Mest keramikföremål och kopior. Jag hade läst om andra museer i Lima som var mer intressanta, men dessa låg längre bort i andra stadsdelar.

Att åka buss i Lima är inte det lättaste och jag ville inte kosta på mig en taxiresa. Taxi i Lima är mycket dyrare än i andra delar av landet. På vägen tillbaka gick jag på andra sidan av den väldiga avenyn. Här fanns både McDonalds, Burger King, Pizza Hut och Kentucky Fried Chicken. Jag valde det förstnämnda och beställde en peruansk specialitet; McPalta, som är en hamburgare med avocado. Den var mycket god. Inredningen på MD var likadan som i andra delar av världen. Mycket rent och fint. Till och med ett barnkalas med traditionellt Donken- stuk pågick. Kunderna såg ganska välbärgade ut. 

 Jag besökte även ett varuhus som heter Wong, men köpte ingenting. Fortsatte sedan längs de tomma gatorna i skuggan av skyskraporna mot San Isidoro. Jag passerade några områden med privatbostäder och lade märke till att nästan alla hade elektriskt stängsel ovanför porten. Uttråkade vakter stod utanför de finare husen. Jag var tillbaka till vandrarhemmet vid 15-tiden. Jag sov en stund i rummet som nu utöver mig beboddes av 2 personer, efter att två israeler hade lämnat vandrarhemmet. Lagade en lätt måltid. Australiensarna som väntade på sitt flyg hem vid 00-tiden hade bänkat sig framför TV:n och satt där hela kvällen. Mitt piptobak var slut igen och jag hoppades att jag skulle klara mig utan resten av resan.

  

Söndag 28/5

Jag gick upp kl 08 och gjorde i ordning en frukost med bröd, thé, ägg och marmelad. Efteråt blev jag röksugen och försökte stilla behovet med hjälp av en kopp kokathé. Konstaterade att Malka är det renaste och finaste vandrarhemmet av alla jag hade besökt under resan. Personalen bor i samma hus. Varje morgon såg jag en äldre man som efter frukosten tog en cykeltur. För övrigt verkade personalen bestå av en äldre dam och några ungdomar. Jag promenerade vid 10-tiden ända till Miraflores fashionabla centrum. Här såg jag mängder av utlänningar i olika åldrar sitta i de fina caféerna och promenera i den välansade parken. En oförglömlig syn var också ett par patrullerande poliser, en man och en kvinna som hade någon sorts paraduniformer på sig. Särskilt väckte kvinnans högskaftade otrolig blanka stövlar min uppmärksamhet. Av en slump hittade jag Casa del Fumador – en tobaksaffär med stort utbud. Återigen fick jag tillfälle att ge efter för röksuget och köpte ett 5-gramspaket riktigt illasmakande piptobak för 2.50 soles. Jag fortsatte promenaden längs de långa och branta trapporna ner till havet. Stora vågor rullade mot klapperstensstranden och många surfare var ute. Alla hade våtdräkter på sig, men jag såg även några turister som badade i det grumliga vattnet i baddräkter. Efter att ha klättrat upp igen åt jag en mycket stor Whopper på Burger King samt fikade Dunkin` Donuts.

 Nu tog jag vägen över det söndagsstängda köpcentret Camino Real till San Isidoro. Därmed passerade jag också Huancamarca – en av de få byggnadsresterna i Lima från tiden före spanjorernas ankomst. Huancamarca är en imponerande pyramidformad byggnad, förmodligen gjord av lera. Jag tyckte dock att jag hade tillräcklig god överblick över byggnaden från gatan och kostade inte på mig något inträde. En annan ”sevärdhet” i närheten är det enormt stora och skrämmande lyxiga Swisshotel.

 På vandrarhemmet hade nya resenärer anlänt och det rådde febril aktivitet i köket. Lite senare på kvällen gick jag till Metro och handlade lite varor som jag ville ha med mig hem. En flaska av den goda Cartaviorommen, thé och Inca-cola till barnen. Betalade sedan boendet. Jag packade mina väskor riktigt ordentligt med tanke på säkerhetskontrollen och den omilda behandlingen väskor brukar få på flygplatser. Kände mig lite nervös inför hemresan. Marginalerna för flygplansbyten i Spanien var minsta möjliga. 

 

Måndag 29/5 Resan hem

Som väntat hade jag sovit dåligt när jag gick upp kl 06. Gick in i duschen men det visade sig att det bara fanns kallt vatten vid den här tiden av dygnet. Det var också för tidigt för frukost då det inte var tillåtet att använda köket före kl 07.30. Jag tog min packning och smög ut i morgondimman. Ovanligt få taxibilar var ute. Jag var beredd på en tuff förhandling om priset, som i alla storstäder är det även i Lima ganska dyrt att ta sig till flygplatsen. En vit bil stannade och efter en stunds diskussion gick föraren motvilligt med på att köra mig till Jorge Chavez international airport för 25 soles. Resan tog ca 45 minuter och förutom de 25 soles gav jag chauffören en näve småmynt. Jag gick direkt till incheckningen som gick mycket smidigt.

 Att återigen vara på väg kändes nästan lika overkligt och spännande som när jag reste hemifrån. Jag dröjde en god stund i incheckningshallen innan jag fortsatte genom passkontrollen och därmed lämnade landet som jag under de gånga fyra veckorna hade lärt mig känna. Innan förflyttningen till avgångshallen krävs alla internationella passagerare en avgångsskatt på 31 US$. Den ojämna summan ställde förstås till problem med växelpengarna. Flyget till Madrid skulle gå 11.55 och jag var i avgångshallen vid rekommenderad tid omkring kl 09. Det var ganska folktomt men en timme senare rådde det trängsel. Jag spenderade mina sista soles i den dyra taxfreebutiken och köpte bl.a. en påse kaffe från Valle Sagrado. En liter Absolut kostar här 14 US$. En kopp kaffe i restaurangen 3 US$.

 Innan det var dags att gå ombord på planet kontrollerades biljetterna otaliga gånger. Så småningom föstes passagerarna ombord på Air Comets Boeing 747 och det fullsatta planet lyfte i stort sett på utsatt tid. Förr i tiden var flygbolagen noga med att passagerarna respekterade de regler som gäller handbagaget. De sista åren har jag aldrig sett att man t.ex. väger handbagaget någonstans. Förutom fullproppade s.k. kabinväskor har många med sig en eller två andra väskor eller paket. Jag har ibland hjälpt medpassagerare att lyfta upp sina kabinväskor och de flesta tycks väga betydligt mer än de tillåtna 5 kg. Stora problem uppstår när passagerarna skall pressa in sitt stora handbagage i hatthyllorna. Det gick inte nu heller och till slut stuvade flygvärdinnorna väskor och påsar lite varstans i kabinen. En stor grupp peruanska damer med Rom som resmål var ombord. Damen bredvid mig berättade att de skulle stanna 2 veckor i rom. Resan var förmodligen organiserad av någon religiös sammanslutning. Även en grupp traditionellt klädda nunnor fanns ombord. Flygvärdinnorna var som förut unga, snygga, snorkiga och distanserade.

 Ganska snart efter avgången serverades en lunch där man kunde välja mellan en pastarätt och kyckling. Drickat var fritt och jag valde en liten flaska vin till ögonblickets ära. Jag hade ju besökt Sydamerika. Genom flygplansfönstret kunde jag se en glimt av Amazonas slingrande floder. Det stora problemet med hemresan var att planet flög mot tiden. Bortsett från en stund då flygvärdinnorna drog för fönstren blev det aldrig mörkt. Minst tre långfilmer visades men jag orkade inte se någon av dem. Jag sov korta stunder och promenerade flera gånger runt i den fullsatta kabinen. Nu gjorde jag inga försök med att smyga in på executive class. En lätt frukost serverades innan planet till slut kl 06 lokal tid landade i Madrid.

 

Tisdag 30/5

Jag skyndade mig till terminal 2 (transporterades med buss) där en mängd herrar i slips väntade på flyget till Barcelona. Jag kände mig trött och smutsig. Efter drygt en timme och en plågsam flygning var jag i Barcelona. Här uppstod en väntan på cirka 1,5 timme och jag köpte en kaffe med croissant. Ringde hem och råkade väcka sonen som låg och sov.

 Röksuget hade kommit tillbaka och jag gick in på taxfreebutiken och letade efter piptobak. Det fanns ett par sorter, men dessa såldes bara i stora flerpack. Nu hörde jag för första gången på en månad svenska och finska talas på flera håll. Ett gäng finska båtbyggare var på väg hem. Under flygningen berättade en av dem att gänget hade under 3 veckor renoverat ett fartyg i Sicilien. Nu sov jag bitvis under tretimmarsresan och kom till Arlanda överraskande fort. Jag fick nästan tårar i ögonen när planet gick ner för landning och jag såg det vårgröna landskapet med lummiga träd och nordiskt ljus. På flygplatsen imponerades jag återigen av bagagehanteringen då min väska efter nästan 18 timmars flygresa och två planbyten dök upp oskadad på bandet. Jag passerade en tom tullkontroll och gick raka vägen till McDonalds där jag frossade med hamburgare, glass och tidningar. Efter två timmars väntan gick jag ombord på tåget till Borlänge. Åsynen av dottern som hämtade mig från stationen gjorde mig återigen tårögd. Ännu en resa hade nått sitt slut.

 

Slutord

En resa är en process med många faser. Drömmen, beslutet, planeringen och avresan. Resan i sig med alla detaljer. Höjdpunkter och besvikelser. Upplevelsen av att hemresan närmar sig, det oundvikliga avskedet och resan hem. Hemkomstens alla sidor och återanpassningen till vardagen. Och till slut: summeringen och minnena. 

Förutom att ha förverkligat barndomsdrömmen om Machu Picchu känns det oerhört berikande att ha upplevt den sydamerikanska livsstilen. För mig är den exotisk, stolt och aningen oberäknelig. Det finns en uppdämd laddning i luften som går inte att beskriva. Jag kan mycket väl förstå att det ibland utbryter våldsamheter. Stoltheten finns hos de vackra kvinnorna och de välklädda, artiga männen. Och inte minst indianernas väderbitna ansikten uppe i Anderna. Vad som också har etsat sig fast i mitt minne är en kombination av damm och kyla. Här i Norden har vi också kyla, men den är ljus och ren. I den peruanska öknen påminner kylan om en främmande, ogästvänlig planet. En sådan speciell miljö skapar en speciell människa. En som är van vid att huka sig i skydd för att överleva tills solen kommer fram. 

Jag bekantade mig också med det spanska språket, såsom det talas i Sydamerika. När jag reste till Peru kunde jag ingen spanska alls. När jag kom hem kunde jag en hel del. Spanskan är ett enkelt språk, lätt att lära sig. Lätt att uttala och lätt att förstå. Te voy a echar de menos.

Det finns också någonting vemodigt i att förverkliga en dröm. Vad finns bortom drömmen ?Är inte det mest värdefulla, mest njutningsfulla i en dröm just ett den får vara en dröm. Att längta efter någonting som man inte kan uppnå, eller tror inte sig kunna uppnå. Drömmen är en drivkraft för människan. Utan drömmar finns ingen utveckling, ingen framtid. 

Jag vill verkligen rekommendera Peru som resmål ! Det är ett intressant land med mycket att se och uppleva. Människorna är vänliga och hjälpsamma. Servicen för turister fungerar utmärkt och prisnivån är extremt låg.          

                       

(Min teori om byggandet av de makalösa inkamurarna i Sacred Valley är att det genomfördes av en särskild folkgrupp. Vissa människor hade som sin uppgift samhället att ansvara för byggandet av murar. Förmodligen började barnen tidigt- kanske redan vid 3-4 årsåldern arbeta med stenarna och utvecklade därmed en extrem visuo-spatial förmåga som krävs för denna komplicerade uppgift.)

 

Bilder från resan hittar du här

Hemsida: www.taisto.de

E-post: taistovi@telia.com