MABUHAY !

Jag har besökt Filippinerna två gånger. Av någon anledning har landet aldrig blivit lika exploaterat av massturismen som t.ex. grannlandet Thailand. Ändå har detta tropiska örike allt som behövs för en härlig semester: Vackra stränder, vänliga, leende människor, låg prisnivå och välfungerande infrastruktur. Det mest kända turistmålet torde vara Boracay med sina långa vita sandstränder. Men Flippinerna har mycket mer att erbjuda.

MANILLA

Resan i landet inleds oftast med den kaotiska mångmiljonstaden Manilla, men det går också att flyga direkt till Cebu i ögruppen Visayas. Manilla har inte mycket sevärdheter att erbjuda, men om inte annat kan kontrasten mellan de lyxiga varuhusen och det värsta tänkbara armodet ute i slummen vara en upplevelse. Eller i bästa fall en tankeställare för oss västerlänningar som lever i trygghet och överflöd.

 Det finns många som säger att Manilla är en farlig stad. Jag skulle vilja påstå att den inte är farligare än någon annan stad med sådär 10 miljoner invånare. Den enorma fattigdomen gör dock att vissa är beredda att göra allt för att överleva. De flesta människorna är snälla även i Manilla. Sunt förnuft brukar räcka för att skydda sig mot det värsta. Man kan dock räkna med att bli lurad av någon taxichaufför eller gatuförsäljare. Vissa restauranger tar också hutlösa priser för drinkar. På gatorna finns det horder av tiggare, många svårt handikappade. Jag minns särskilt en flicka i 15-årsåldern som hade förlorat sina båda ben i en brand när hon var 6 år gammal. Hon hade kvar korta stumpar av lårbenen, endast täckta av ett tunnt lager av skinn. Hon hasade sig fram med hjälp av händerna bland alla bilar och bussar. På nätterna ser man att mängder av barnfamiljer sover på gatorna.

En sak i Manilla som vi nordbor inte är så vana vid är de extremt tungt beväpnade poliserna och vakterna. Utanför banker,finare hotell och varuhus står det uniformerade grabbar med pumphagelgevär och automatkarbiner.

Trafiken i Manilla är obeskrivlig. Mängder av Jeepneys (en sorts öppna bussar) taxibilar, och privatbilar kryper fram på gatorna dygnet runt, och avgaserna är därefter. Bullret är enormt och upphör aldrig. Sträckan mellan turistområdet Ermita och den internationella NAIA-flygplatsen är ca 10 km. Beroende på tiden på dygnet tar taxiresan allt mellan 15 minuter och tre timmar. Trots att trafiken är intensiv är den inte aggressiv som t.ex. i Sydamerika. I stället för att försöka köra över fotgängarna saktar bilarna in för att släppa fram dem.

Film från Manilla

Ett trevligt och populärt vattenhål i Manilla är den svenska puben  G-Point i Ermita. Förutom billigt öl har de god mat. Bland annat lunchbuffé med smörgåsbord! Personalen är jättetrevlig.

Det finns gott om hotell i alla prisklasser i Manilla. De billigaste är dock ganska ruggiga med rum utan fönster osv. Ett tips är att boka rum via Agoda Då får man mycket bra rabatter på bättre hotell.

Taxi är ett bra - men inte alltid det snabbaste- sätt att ta sig runt i Manilla. Det är dock viktigt att komma överens om priset innan man ger sig iväg, eller att övertala föraren att använda mätaren.

Det kan vara kul att studera de stora varuhusen i Manilla. Det är alltid mycket folk på dessa, fast priserna är alltför höga för vanliga filippiner. En utlänning kan däremot göra fynd bland alla lyxiga europeiska varumärken som finns till salu. Asia Megamall i Pasay är jättestort och det finns t.o.m. en skridskobana inomhus. Ett betydligt billigare och livligare shoppingalternativ är marknadsområdet Quiapo nära Chinatown.

FRÅN MANILLA

Efter en eller två nätter i Manilla är i alla fall jag mogen för att komma iväg någon annanstans. Megastaden sprider över ett mycket stort område av förorter. Norr om Manilla finns bl.a. Subic Bay - känd för sina vrakdyk. Ett annat känt ställe är Angeles City ca 7 mil från Huvudstaden. Denna stad mitt i ödemarken "grundades" under Vietnamkriget då tiotusentals prostituerade samlades där för att underhålla amerikanska soldater på permission som landade på den närliggande militärflygplatsen Clark. Tiderna har förändrats, men det lär fortfarande finnas ca 5000 flickor på klubbarna och barerna i Änglarnas Stad. Det är ingen överraskning att de flesta turister som hamnar här är ensamma västerländska män.

Cebu Pacific Airlines tar besökaren smidigt och billigt från Manilla till de flesta hörnen av landet med inrikesflyg. Om man insisterar att ha mer umbäranden på sin väg ut till paradisöarna söder kan man också ta buss eller färja. Ön närmast Luzon (där Manilla ligger) är Mindoro. Efter tre timmar med buss från Manilla kommer man till hamnstaden Batangas. Därifrån går bankas - motorbåtar med utriggare till Puerto Galera. Resan tar ca en timme.

Puerto Galera med turistorterna Sabang och White Beach ger en föraning av söderhavsparadiset, fast närheten till Manilla är fortfarande påtaglig.Sabang är en ganska liten by som är fullproppad med hotell, barer och dykcenter. Det är lätt att hitta billigt boende här, oavsett när man anländer. Någon strand finn inte, men man kan promenera några hundra meter österut till La Laguna Beach som är ganska fin och betydligt lugnare än Sabang. Dykningen är fin med alla korallfiskar, vrak och koraller. De flesta dykställen ligger inom en halvtimmes båtfärd. Sikten kan dock ibland vara begränsad, särskilt under regnperioden.

 I Sabang finns även ett tiotal tvivelaktiga ställen som kallas disco. Underhållningen på dessa mörka ställen består av go-go danserskor och svindyrt öl. Ryktet säger att åtminstone två av discon är ägda av svenskar, som även driver hotell och dykcenter på orten. Bland barerna i Sabang är den amerikanska och stora Big Apple min absoluta favorit.

Någon kilometer från Sabang finns stränderna White Beach och Aninuan beach. Den sistnämnda är oftast helt öde och har inga faciliteter. På White Beach finns det både hotell och restauranger. Hit kan man komma antingen landsvägen med motorcykeltaxi eller båt från Sabang. På min första resa blev jag strandad på White Beach mitt i tyfonperioden. Det regnade enormt varje dag, fyrametersvågor slog mot stranden och jag var den enda turisten i hela byn! 

Riktigt luttrade backpackers och andra äventyrsresenärer tar den tuffa landsvägen från Galera mot hamnstaden Roxas på södra Mindoro. Vägarna kan tidvis vara mycket dåliga. Från Roxas går färjor vidare till Masbate, Leyte och andra öar i Visayas.

På min andra resa flög jag bekvämt med inrikesflyg till Cebu city som är huvudstaden på ön Cebu. Här i ögruppen Visayas se människorna lite annorlunda ut än i Manilla. Jag skulle vilja påstå att de har mer austroloida drag. De talar också visaya i stället för tagalog som är det officiella språket på Filippinerna. Alla kan även engelska som är ett officiellt andra språk i landet.

Flygplatsen på Cebu ligger nära staden Lapu Lapu där Ferdinand Magellan mötte sitt öde i form fientliga urinvånare år 1521. Cebu city är ganska stort och också hårt trafikerat. Stämningen är dock helt annan än i Manilla, det är lätt att hitta lugna gator med lummiga träd.

I Cebu träffade jag av en slump en landsman. Det var långfredag och nästan allt var stängt, men vi lyckades hitta en trevlig och mycket populär utomhusrestaurang.Efter ett par dagar bestämde vi oss för att resa vidare till södra delen av ön. Jag hade i förväg riktat in mig på en ort som heter Moalboal. Närmare bestämt Panagsama beach som är känd för sina fina dyk. Jag, landsmannen Koskinen, hans flickvän och en tysk med namnet Günther delade taxi på vägen ner till Moalboal.

Väl framme i Panagsama splittrades vårt gäng. Koskinen trivdes inte alls i den lilla byn och Günther träffade en gammal vän. Själv inkvarterade jag mig på ett extremt anspråkslöst hotell som hette Cora´s efter ägarinnan. Hotellet hade bara 4 rum, men låg precis vid vattenbrynet. Cora fixade även frukost och tvättade kläder. Hon var lite orolig att jag skulle smita iväg utan att betala och påminde mig om detta med orden "No money-no honey".

Jag kom i samspråk med några ungdomar som erbjöd turister skjuts på motorcyklar. En av dem bjöd mig hem till sig i byn Dumanjug ca 2 mil från Panagsama. Han hade en mycket stor familj. Besöket hos familjen Alcano dagen efter urartade sig till en riktig fest. Mängder av grannar och släktingar samlades på gården för att hälsa på den exotiska besökaren från Norden. Jag och några ungdomar gick till den närbelägna marknaden där man på utlänningens bekostnad inhandlade 3 kg fläsk, ris, grönsaker kål, Coca-cola m.m.

 Tillbaka på gården lagade kvinnorna maten på öppen eld utanför huset. En av grabbarna klättrade upp i en palm och jag fick dricka färsk kokossaft. Husmodern berättade att hon under många år hade bott i Japan och arbetat som sångerska. Hennes make sysslade med smuggling! Eftersom det var helgdag samlades byborna för att titta på tuppfäktning. Jag blev övertalad att delta i vadslagningen och vann faktiskt 200 peso. Spektaklet var mycket blodigare och grymmare än vad jag hade föreställt mig.

På eftermiddagen körde vi med motorcyklar till stranden där det fanns en liten servering. Bland det första ägaren gjorde när vi kom var att starta karaokemaskinen. Filippinerna älskar karaoke. Efter en stund anslöt sig halva släkten och karaokemaskinen gick varm hela kvällen. Utlänningen bjöd på öl, läsk, godis och förstås alla sånger på karaoken. I ärlighetens namn måste man säga att det inte var särskilt dyrt och det var roligt att se alla dessa glada människor.

Innan jag blev skjutsad tillbaks till Panagsama kom jag överens med en faster i familjen att besöka henne i Naga strax utanför Cebu city. Hon kunde ordna ett billigt övernattningsrum. Motorcykelfärden i mycket hög hastighet mörkret blev en oförglömlig och skräckinjagande upplevelse. Morgonen därpå snorklade jag en stund vid husrevet strax utanför mitt lilla hotell. Dykningen lockade också, men det visade sig att jag hade glömt mitt dykcertifikat hemma i Sverige.

Nästa dag medförde en trång,lång och plågsam bussresa till Naga cirka 2 mil söder om Cebu city. Efter en stunds letande hittade jag faster Thilia som arbetade i ett bageri. Företaget ägdes av en jurist som sysslade med långtidsuthyrning av lägenheter till turister. Genom mina kontakter fick jag nu hyra en riktigt lyxig lägenhet under några dagar. Huset låg direkt på en fin strand. Närheten till storstaden gjorde dock att vattnet inte var badbart. Jag bekantade mig med en annan hyresgäst: En iransk läkare som arbetade på det närbelägna sjukhuset.

 En kväll gick jag och åt ute med faster Thilia och hennes systerdotter som hade kommit på besök. Nu fick jag för första gången äta riktig filippinsk restaurangmat som inte var anpassad till turister. Det blev både kokt Lapu-lapufisk, grillad kyckling, jätteräkor och spett med fläsk. Alldeles för mycket mat. Thilia bad mig att försöka en ordna en svensk eller finsk make till henne. Bland sina meriter nämnde den 50-åriga änkan att hon var duktig på att laga mat, handarbeta och sjunga...

Det roliga med dagarna i Naga var att jag såg nästan inga västerlänningar alls. Folk ser ut att vara rätt fattiga även här och bor i mycket enkla hus i små byar runt centralorten. Jag gjorde långa stavgångspromenader längs de palmkantade smala grusvägarna och vid lågvatten längs den långa stranden. Till slut packade jag ännu en gång ihop mina prylar och tog bussen till Cebu City som efter lugnet på landsbygden kändes smutsig och jobbig. Efter en svettig promenad längs Osmena bouleward hittade jag en trevlig pensionne där jag stannade i två nätter.

De sista dagarna i Cebu vandrade jag mest runt. Med jämna mellanrum blev jag antastad av horder av tiggande barn. Gick på massage som inte går att jämföra med thaimassage, men är avkopplande och kostar runt 50 kr för en timme. På kvällen besökte jag västerlänningarnas vattenhål Gekko-bar vid Mango avenue. Jag hade besökt denne trevliga holländskägda pub tidigare och kunde konstatera att det i stort sett var samma människor som kom det varje kväll.

När jag sedan ca en vecka efter påsk tog flyget tillbaks till Manilla började mitt äventyr på Filippinerna närma sitt slut. Jag hade fyra dagar kvar innan flyget med Qatar airways skulle lyfta mot den kalla Norden. Jag hade preliminärt planerat att tillbringa dagarna i Subic Bay på Norra Luzon. Nu bestämde jag mig ändå för att ännu en gång besöka Sabang,som ändå var bekant och dessutom ligger på bekvämt avstånd från Manilla.

Den kombinerade buss-och båtresan till Sabang via Batangas gick smidigt i det fina vädret. Väl i Sabangs hamn blev jag direkt haffad av Nellie som hyr ut billiga hyddor uppe på berget. Hon kände igen mig från förra resan. Nellies hyddor är trevliga med fin utsikt över viken. Enda nackdelen är den långa stigningen längs hala trappsteg.

   Vädret kan här i tropikerna vara ganska oberäkneligt. Under senhösten förekommer det ofta tyfoner som stoppar all båttrafik och orsakar svåra jordskred.

Det bor relativt många västerlänningar på Filippinerna. Många pensionärer har flyttat dit frivilligt, men säkerligen finns det en hel del människor som har anledning att hålla sig så långt borta från hemlandet som möjligt... 

Det tråkiga och aningen deprimerande med Filippinerna är att landet och dess befolkning är utsatta för en hänsynslös exploatering av multinationella företag. Konsumentupplysning är ett totalt okänt begrepp i landet. Stora västerländska varumärken som Pepsi, Sprite, Golgate, Marlboro m.m. satsar på en mycket aggressiv marknaksföring och är självklara val för de flesta pinoys. Tandkräm heter golgate på tagalog. Även i många andra avseenden präglas landet och dess fattiga befolkning - i likhet med många andra u-länder- av kolonialistisk exploatering, främst av USA. En av anledningarna kan vara att Filippinerna aldrig har haft lugn och ro att utveckla en stark egen kultur, utan ständigt har utsatts för främmande ockupation.