Taisto Nykänen
Runn, Ulvsjön och alla andra insjöar i all ära, men vad är en sommar utan rejäl paddlingstur ute på havet? Att uppleva den lite skräckinjagande närheten till stora havsvidder, kämpa i vågor som definitivt kräver sittbrunnskapell på. Frågan är bara var? Jag hade länge haft ögonen på vår närmaste havsskärgård utanför Gävle. På kartan se skärgården är inte lika örik som längre söderut men närheten till de stora vidderna är en lockelse.
På
fredagen smet jag lite tidigare ifrån jobbet. Väl hemma packade jag snabbt bilen
och styrde mot Axmar någon mil norr om Gävle. Det hade lovats sol och svaga
vindar till hela helgen. Jag hade studerat sjökorten och bestämt mig för en
rutt. GPS:n var så klart laddat med en mängd punkter som jag hade lokaliserat på
eniros kartor. Det fanns också mat för tre dagar, gasolkök, tält m.m.
Resan till Axmarbyn tog längre tid än vad hade beräknat i den täta trafiken. Klockan var 17 när jag satte kajaken i vattnet i byns hamn och jag insåg att den första dagsetappen inte skulle bli särskild lång. Vid 18.30 tiden gick jag i land på en liten holme strax söder om den stora Kusön. Jag satte upp tältet och hann äta lite mat innan mörkret föll. I höstmörkret lyste månen upp en fantastisk ljusbro över havet.
Natten var kall. Trots ordentlig sovsäck och mössa frös jag en del. Efter en rofylld frukost kom jag iväg vid 9-tiden och styrde norrut. Nästa ögrupp heter Kusö kalv. Området är mycket stenigt och det finns mängder med öar och skär i olika storleksklasser. Efter ca en timme gick jag iland vid en lång ås av lösa stenar. Sådana åsar tycks vara typiska för skärgården. Här hittar man mycket få släta klipphällar. Kusö kalv är en del av Axmars naturreservat och det finns en fin rastplats med toaletter m.m. Det finns också några gamla gravhögar på ön.
Vädret var strålande. Inte ett moln på himmelen och svag vind. Jag satt en bra stund och beundrade utsikten över det öppna havet österut innan jag fortsatte min färd. Det är fantastiskt hur färgen på havet kan skifta beroende på ljus och vågornas struktur. Grynnorna och stenarna gör att man måste hålla ögonen öppna när man paddlar. Det visade sig också ibland att vara svårt att hitta landstigningsställen där man inte skadar kajaken.
Efter ett parti öppet vatten kom jag till nästa ögrupp som
heter
Kalvhararna. Till min överraskning såg jag bebyggelse på öarna. Inte bara
moderna sommarstugor utan även äldre boningar för riktigt skärgårdsfolk. Inga
människor syntes dock till, varken vid husen eller ute på havet.
Jag passerade Kalvhararna ganska snabbt och tog en fikapaus på en holme lite längre norrut. Det blåste nordlig motvind på yttersidan av skärgården och jag valde en mer skyddad rutt via ögruppen Tupparna till resans huvudmål.
Storjungfrun är en av de största öarna i denna del av skärgården. Med sitt läge ytterst på havet har ön säkerligen genom tiderna varit viktig för sjöfarten. Det finns en fyr, numera automatiserad. Bebyggelsen runt fyren har förvandlats till sommarstugeområde. Det finns även stugor att hyra och en fin hamnanläggning med vedeldad bastu. Ön är tätt skogbevuxen och det finns fina sandstränder.
Jag hade från början planerat att paddla runt Storjungfrun från öster och därmed passera fyrbyn. Efter den sista fyrakilometersetappen på öppet hav från Tupparna var jag dock trött på motvinden och intog Storjungfrun från läsidan. Jag gick iland vid Toppatallsudden där det förutom fina stränder finns en rastplats med bryggor och bänkar. Några motorbåtar hade lagt till och folk hade picknick på stranden. Härifrån går en stig genom den täta skogen till fyrbyn ca 2 km längre bort. Det kändes skönt med en promenad efter flera timmars paddling.
Jag bekantade mig snabbt med fyrbyn som förutom det gamla fyrtornet består av ett tiotal äldre hus och några moderna hyrstugor. Några stora segelbåtar och motorbåtar låg i den välbyggda hamnen.
Väl tillbaka på Toppatallsudden lagade jag lunch och vilade en stund. Jag hade gärna velat sätta upp tältet på en mjuk strandäng på Storjungfrun och övernattat där. Emellertid var väder- prognosen osäker för morgondagen och jag hade framför mig en paddling på ca 7 km på öppet vatten till fastlandet. Vinden hade redan vänt och var nu sydostlig. Jag bestämde mig för att ta det säkra för det osäkra och satte i kajaken vid 16-tiden. Jag tog sikte mot en större byggnad på fastlandet och började paddla. Ju längre bort från Storjungfrun jag kom desto länge bort verkade huset på fastlandet ligga. Sträckan på öppet hav kändes oändlig lång i den något besvärliga sidvinden. Min Neckykajak visade nu också sina svaga sidor. Den korta längden gör att kursstabiliteten inte är att jämföra med mer avancerade havskajaker.
Till slut, när jag var på överkomligt avstånd från fastlandet, vände jag söderut. Jag hade under en svag stund inbillat mig att jag skulle kunna paddla tillbaka till Axmar under kvällen. Nu förstod jag att det inte var genomförbart varken med tanke på mina krafter eller det annalkande mörkret. Efter drygt tre timmars paddling gick jag iland på en liten holme ca 10 km från Axmarbyn. Här är det extremt stenigt och det var inte helt enkelt att hitta en lägerplats med både bra landstigning och tältunderlag. Efter en stunds letande hittade jag dock ett lämpligt ställe och drog upp kajaken.
Ännu en gång reste jag mitt enkla kupoltält och förberedde mig för en natt i vildmarken. Jag lade märke till att det fanns mängder svanar och sjöfåglar i området.
Efter att ha ringt hem och berättat att jag skulle bli borta ännu en natt, var det dags för mat igen. Medan jag åt funderade jag på den stora nyttan jag hade av modern teknik. Utan GPS:n hade jag aldrig kunnat hålla mig orienterad i skärgården och mobiltelefonen gav en trygg kontakt med omvärlden. MP-3 spelaren underhöll mig med gamla schlager. Nattkylan kom snabbt men nu var jag rustad med både långkalsonger i funktionsmaterial och fleecetröja innan jag kröp ner i sovsäcken omkring kl. 20.30.
Jag vaknade till en fin söndagsmorgon vid sextiden. Vid frukosten konstaterade jag att jag hade lyckats perfekt med provianteringen. Nästan allt var nu uppätet och packningen kändes behagligt lätt. Vid 8-tiden satte jag kajaken i vattnet igen och paddlade sedan i frisk medvind till Axmarbyns hamn. Min vanliga hastighet under turen hade varit runt 5 km i timmen, men nu kunde jag utan större ansträngning hålla 8 km i timmen. Kajaken uppförde sig tryggt och fint i vågorna. Ännu en gång blev jag fascinerad av den unika känslan av att vara ett med naturen som man får när man paddlar eller seglar. Det var bara jag, vattnet och kajaken som nu kändes som en förlängning av min kropp.
Framme i Axmarbyn konstaterade jag belåtet att bilen stod kvar på parkeringen. Återstod bara att lyfta upp kajaken på taket och packa alla lösa prylar i bilen. På hemvägen stannade jag på McDonalds i Valbo och kompletterade den tidiga frukosten med hamburgare och kaffe. Kontrasten mellan den plastiga McDonaldsmiljön och de senaste dagarnas vildmarkstillvaro kändes mycket påtaglig. Golvet gungade lätt under mina fötter.
Bilder från sista tältplatsen