Fredag
Sörskog
Ingels
Ore
Furudal
Storhamrasjön

Lördag
Björkberg
Hamra
Noppikoski
Rosentorp
 

Söndag

Rosentorp    Skattungbyn             Orsa                          Mora                 Siljansnäs          Leksand              Borlänge

Bakgrund

Tanken och drömmen om att besöka byarna i Orsa finnmark hade funnits hos mig i flera år. Äntligen hade jag funnit det rätta tillfället för att förverkliga planerna. Jag hade studerat kartorna noga och var övertygad om att cykel var det rätta färdmedlet för att verkligen få kontakt med naturen, vandrandet och stämningen i den urgamla finnmarken.

Sommaren innan hade jag besökt de stora finngårdarna i Värmland; Juhoila, Mattila och Purala samt skogarna runtomkring Östmark. Där rörde det sig dock mycket om upprustade turistmål och en viss ekonomisk exploatering. Mitt intresse för skogsfinnar hade varit stort i många år och präglas onekligen av en visst sökande efter romantik och mystik. Helt klart är också att jag på detta sätt söker fästpunkter för min egen identitet som sverigefinne. Inte längre riktig finne efter nästan 30 år i ett främmande land och mycket medveten om att riktig svensk skulle jag aldrig bliva. Alla detaljerade berättelser om skogsfinnars liv, bl.a. av Gottlund och Kettunen, hade inspirerat mig att söka den sverigefinska identiteten i det förflutna, djupt inne i finnskogarna. 

Mitt viktigaste mål vid denna resa var byn Björkberg, eller Lehtomäki som den heter på finska. På sin Dalaresa 1816 besökte den finske forskaren Carl-Axel Gottlund denna by och hans mycket detaljerade anteckningar finns än idag bevarade. På hans tid fanns det inga vägar till de avlägsna och isolerade byarna där befolkningen var helt och hållet finsktalande. På 1600-talet hade stora skaror av fattiga bönder flyttat från Savolax och mellersta Finland till de obebodda skogområden i Hälsingland, Dalarna och Värmland. Flyttrörelsen stöttades av Kronan som gärna ville se ödemarkerna befolkade och då var finnarna med sin speciella svedjebruksteknik mycket lämpliga som invandrare. I korthet innebär denna odlingsteknik att man bränner ned ett skogsområde och sår s.k. svedjeråg i den heta askan. Denna tuvbildande sädesslag ger under gynnsamma förhållanden 700 gånger utsädet tillbaka ! Dock var livet extremt hårt för många skogsfinnar och många dukade under av hunger och umbäranden.

Min egen släkt från fars sida kommer från Virtasalmi i Savolax. Släkforskningen som går bakåt i tiden till slutet av 1700-talet visar att även från släkten Nykänen flyttade några individer till Sverige. Det enda stället i Sverige där efternamnet är klart dokumenterat och förknippat med gårdar är just byn Lehtomäki i Orsa Finnmark. Gottlund träffade flera Nykäinen under sitt besök och nämner att det hade bott hela 8 brödet av släkten i byn. Bl.a. hade en liten pojke med namnet Anders Nykäinen försvunnit i Råberg strax innan hans besök och man trodde att skogsrået hade tagit honom. Barnen i släkten Nykäinen var också kända för sitt vilda sinne.

Så det fanns även ett mycket personligt intresse bakom mitt besök i Orsa finnmark; att hitta spår av eventuella avlägsna släktingar. Nu inbillade jag mig inte att kunna hitta verkliga släktband, det tidsmässiga avståndet var för stort, men visst kittlade det fantasin att hitta några tecken som kunde binda samman nutid och det förflutna, främmande människor och två länder. 

Dag 1 Torsdag

Jag startade vid 17.30 tiden från Borlänge. Cykeln var ganska tung lastad, jag hade förberett mig för camping ute i naturen. I packväskorna hade jag Trangia-kök, matvaror och lite kläder. Dessutom hade jag tält, luftmadrass och sovsäck. Vädret skulle fortsätta vara lika fint som det hade varit hela veckan. För säkerhets skull hade jag dock med mig regnkläder.

Jag hade studerat kartorna och planerat en ungefärlig rutt längs Ore älv till Orsa Finnmark. Första kvällen cyklade jag Kvarnsveden-Smedsbo-Falun. Sedan fortsatte resan mot Grycksbo där det blev ett första stopp på bensinstationen. Jag tankade på telefonkortet och köpte en lakritspipa. Det kändes skönt att komma iväg igen.

Vid 9-tiden anlände jag till Sörskog efter att ha svängt ifrån stora Rättviksvägen. Stigningen upp till högplatån vid Sörskog var tung. Jag hittade snabbt till värmestugan vid spårcentralen på Sörskogs skidanläggning och bestämde mig för att övernatta där. Värmestugan i Sörskog är i själva verket en gammal gård med stora uthus. Det finns el och möbler inne i stugan och en brunn på gården. Efter att ha druckit lite thé skickade ett mail till min gamla kollega Alexander Håkansson som under sin tid i Falun brukade åka skidor i Sörskog.  Jag somnade tidigt men sov lite oroligt på den nyinköpta luftmadrassen.

Dag 2 Fredag

På morgonen språkade jag lite med en man som bodde i närheten av värmestugan innan jag gav mig iväg mot Ingels. Utförsbacken från Sörskog är väldigt lång. Jag passerade flera överdrivet välvårdade dalabyar innan jag kom till Ingels. Där inhandlade jag en munk och en läsk på bageriet. Sedan fortsatte resan mot Ore. Jag fick ett efterlängtat dopp i en sjö vid en campingplats. Jag lyckades aldrig komma till själva byn Ore men såg kyrkan och Oresjön på långt håll. Flera vackra vyer passerades. 

Oväntat snabbt var jag i Furudal där den stora bensinstationen vid sjön tycks vara centralpunkten. För övrigt tycks samhället vara ganska dött med många stora och något förfallna hus. Vid tolvtiden gick jag in på den lokala pizzerian som konstigt nog sköttes av idel svenska damer. Matstället fylldes snabbt med gastande dalmasar i arbetskläder. Min pizza var god men saknade det där stinget som finns i en äkta svartskallepizza. Jag fick här en föraning om den förrädiska, ständigt närvarande hungerkänslan som följde mig under Dalarna-Karelen turen 1999. 

Nu skulle den verkliga vildmarksvandringen mot Finnskogarna i norr ta vid.  Efter en stunds irrande och ett snabbt besök på Furudals bruk hittade jag grusvägen mot Håven. Denna mycket fina grusväg går längs Ore älv. Trafiken är mycket, mycket gles. Det blev flera stopp med bad i älven. Passerade Hermansborg som är en fin anläggning med gamla skogsarbetar-bostäder. Här såg jag också den enda bastun på hela resan. En bit efter Hermansborg finns en sommarstuga med källa där jag fyllde vattenflaskorna. Vägen kantas av enorma kalhyggen vilket tär något på vildmarksstämningen. De gamla kojor som fanns utmärkta på min karta var borta eller också hade de förvandlats till privata sommarstugor. Passerade vägskälet till Rosentorp (Jämsä).

Sent på eftermiddagen kom jag till Hälsingborgskorsningen där vägen till vänster leder till Noppikoski och höger till Håven (Hoavala). Jag tog glatt vägen till höger, mot Tackåsen och Håven som är gamla högt belägna finnbyar. Passerade Oravalampi Put and Take, en anläggning för sportfiskare. F.d. skogsvaktaren och finnmarksentusiasten Ingemar Johanssons skyltar börjar dyka upp här, likaså prästvägen. Detta nät av gamla stigar och ridvägar utnyttjades av präster som före vägarnas tid besökte de avlägsna finnbyarna. 

Efter en mycket brant uppförsbacke anlände jag till Tackåsen som är den äldsta av finnbyarna här. Den första finnen skall ha anlänt 1618 och hängt sin näverkont i en björk som fortfarande står kvar. Utsikten från denna by är magnifik. Jag språkade med en vänlig man som tipsade mig om personer i byarna som kunde berätta mer om finnättlingarna. Han rekommenderade mig starkt att kontakta en snickare i byn Håven som hade släktforskat i Lehtomäki (Björkberg). 

Ganska sent kom jag till Hamrasjöarna och dammen mellan dessa som är en urgammal vandringsled. I dag finns det ett modernt vattenregleringssystem vid dammen. Både sjöarna och naturen runt dem är otroligt steniga och jag undrade om det alltid har varit så eller om det var resultat av mänsklig påverkan. Vattennivån i sjöarna är idag ett par meter högre än vid tidpunkten för  Gotlunds besök 1816. Jag frågade efter vatten på en sommarstuga strax efter bron och berättade också om mitt ärende. Motalaborna som äger stugan visste ingenting om släkten Nykäinen fast de sade sig härstamma från Lehtomäki.

Denna natt sov jag i tält på en udde mittemot Pakoniemi vid Storhamrasjön. Den mest konkreta kvarlevan efter den forna finska kolonisationen i området är det otaliga finska namnen på platser. Vissa var starkt försvenskade och därför ibland rent obegripliga. Det visade sig också att ortsbefolkningen som fortfarande använde namnen oftast inte förstod vad namnen betydde. Ingemar Johansson skyltar var dock stavade med ren finska. Med tanke på hur namnen på små naturplatser uppkommer bestämde jag mig också för att döpa den lilla namnlösa udden där jag sov till Taistonniemi. Platsen var väldigt fin med utsikt över sjön och bergen på andra sidan. Tankarna for automatiskt till alla dessa människor som i århundraden hade fiskat och färdats på sjön. Jag hade blivit varnad för björnarna men blev mer störd av den livliga biltrafiken på lilla vägen mot Horsontsundet. Dessutom visade mitt cykeltält sig inte vara knottsäkert. 

Dag 3  Lördag

På morgonen tog jag det lugnt. Sov ganska länge och lagade ordentlig frukost på spritköket. Det medhavda vattnet hade tagit slut och jag var hänvisad till kokt vatten från Storhamrasjön.  Efter ihopplockning och packning av cykeln fortsatte resan mot Lehtomäki. Jag blev invinkad till motalabornas stuga igen. En man med namnet Gunnar Ludvigsson från Hamra hade kommit dit och han visste att han härstammade från släkten Nykäinen i Lehtomäki. Det gjorde även några av motalaborna, fast de inte kände till det. Det blev en lång pratstund med ”släktingarna”. Ludvigsson berättade att han hade mycket papper och släktforskning hemma ang. familjen. Det skall också finnas en gård i Björkberg som heter Nykäinens. Vi samtalade länge kring namnen på naturplatserna och seder och bruk i finnmarken. Det visade sig att man brukade äta smör till gröt. Något förvånad blev jag när jag hörde att det inte fanns några bastur kvar i trakten, fast många platsnamn pekade mot detta: Saunalampi, Saunaniemi. En glädjande nyhet för mig var att det enligt Gunnar Johansson hade funnits båtar av savolaxisk typ på sjön. Det finns mig veterligen inga uppgifter om dessa smäckra farkoster i svenska finnskogar och jag hade länge funderat på om de tidiga invandrarna hade tagit med sig båtbyggarkonsten som än i dag uppskattas högt i Finland.

Även om vi alla var överens om att verkliga släktband knappast var möjliga att hitta mellan dagens Nykänen från Borlänge och de forna Nykäinen i Björkberg, uppstod det – i alla fall jag upplevde det så – en viss omtumlande känsla av samhörighet. Som de flesta människor jag träffade i Finnmarken var även dessa vänliga människor intresserade av och stolta över sitt ursprung. Jag och Gunnar kom överens om att träffas igen och titta närmare på släktforskningen. 

Efter att ha tackat för kaffet fortsatte jag längs vägen mot Lehtomäki (Björkberg) som var väldigt folktom. Även denna by är högt och vackert belägen. Marken är väldigt kuperad och gårdarnas placering i sluttningarna påminner om Värmland och Savolax. Här stötte jag också för första gången på de mycket vackra högt belägna begravningsplatserna som finns i dessa finnbyar. Antagligen har begravnings- platserna tillkommit efter 1800-talets mitten då det är välbelagt hur måna finnarna var att få sina döda begravda i vigd jord på riktiga kyrkogårdar. Här i Hamra och Björkberg brukade man tillfälligt begrava de avlidna på öar i Storhamrasjön när det inte var möjligt att transportera dem till direkt Orsa. Gunnar Ludvigsson visste att det ibland inte var mycket kvar av kropparna när de skulle begravas i Orsa och då lade finnarna stenar i kistorna så att de skulle kännas lagom tunga. 

 Jag kände mig trött och orkade inte kontakta någon på gårdarna. Fortsatte i stället till Hampura som också är en gammal finnby. Vägen var lång innan kyrkotornet i Hamra plötsligt dök upp. Denna vackra träkyrka är byggd 1828. Nedanför finns en gammal begravningsplats. Jag inhandlade en kall dricka i butiken och cyklade långsamt ner till byns badplats. Efter en halvtimmes vila bekantade jag mig som hastigast med byn innan bar det neråt mot väg 45. I den långa och branta utförsbacken kom jag upp i en överraskande hög hastighet samtidigt som jag kände tacksamhet över att jag inte kom cyklandes från andra hållet.

Så småningom kom jag till riksvägen mellan Mora och Östersund. Efter många mil på små grusvägar kändes den livliga biltrafiken obehaglig. Många turister var ute så här i mitten va juli. Mittemot berget Pilkalampinoppi finns en fiskecamp där jag stannade och lagade mat. Nästa stopp blev vid Noppikoski som är en sorts centralplats i denna glest bebodda omgivning. Jag vilade och beundrade den magnifika forsen. Mörka moln tornade upp sig i väst och mycket riktigt blev jag  rejält blöt strax efter att ha lämnat turistmetropolen Noppikoski. 

Jag hade planerat att ta mig ändå till Orsa men vände i stället mot Jämsä (Rosentorp) där jag sov över hos tyskarna (150 kr i en stuga utan el). Väldigt mycket knott och ylande slädhundar. Här finns det också otroligt vackert belägna begravningsplatser. 

Dag 4. Lämnade Jämsä och följde en grusväg mot Skattungbyn. Efter flera ödsliga mil mötte jag en naken dam på vägen. Då hade jag kommit till Kväksels fäbodar. Det blev glass i Skattungbyn och kebab i Orsa. I Mora bestämde jag mig för att ta vägen väster om Siljan söderut. Det blev en mycket tung resa och jag fick ladda upp med bananer i Leksand. I Siljansnäs var jag på väg att ge upp men stålsatte mig och anlände ca klockan 20.30 till Borlänge. Frun var packad och dansade på altanen till takterna av turkisk pop.